Månadsarkiv: oktober 2015

Liam Brady

God Morgon!

Med sin vänsterfot och elegans tog han Arsenal från bottenstrider till cupfinaler, men var också en av få britter som lyckades i Italien på 80-talet. Hans namn är Liam Brady.

Få var så vördade runt Highbury som Liam Brady. Under en tuff period för Arsenal representerade Liam Brady ljuset. Irländaren hade allt. Blicken för spelet, balansen, kvicktänktheten, skottet, bollkontrollen och förmågan att flyta fram på plan. Aldrig någonsin i tidsbrist, något han hade och har gemensamt med alla riktigt begåvade spelare. Liam Brady gjorde Arsenal bättre än vad de var.

Läs Old School Footballs artikel om Liam Brady.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Vänster, höger och magi i tillslaget – Alan Hinton

God Morgon!

Är han bra med bollen? Skjuter hårt? Fantastiska fötter? Båda? Ingen vidare tacklare? Långsam? Ok, sätt honom på vänsterkanten! Lite så kunde det låta på 70- och 80-talen då spelare vars förmågor underhöll och värmde publiken samtidigt som de blev assistkungar och målskyttar. Men, de klarade inte riktigt av det höga intensiva tempot och att vinna boll på mitten. 4-4-2-systemet hade egentligen inte någon plats för lirare som var långsam i steget och dålig på att vinna boll. Istället – som en gammal elegant Trevor Brooking påpekade – satte man ut dem på vänsterkanten. Med en stark och defensiv ytterback blev inte skadan så stor, förutsatt att de tre övriga på mittfältet och helst båda forwards sprang arslet av sig. Fördelen var ju att dessa herrar till vänster kunde lira boll, vilket gav mål.

Tänkte bjuda på lite tvåfotsfotboll med betoning på vänsterfoten av spelare som kunde allt, utom tackla, springa och jobba hem.

Först ut, den magiske Alan Hinton i Derby County. Han som tillsammans med den vindsnabbe forwarden Kevin Hector låg bakom det mesta framåt under 70-talet då Derby faktisk var bäst i England vid två tillfällen.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Rävspel på transfermarknaden 1967

God morgon!

Få saker är så spännande som rävspel på transfermarknaden från förr. Som lite torsdagsunderhållning tänkte jag skriva om hur det gick till när Evertons manager Harry Catterick snodde mittfältaren Howard Kendall mitt framför näsan på Liverpools Bill Shankly. Året var 1967.

Howard Kendall hade gjort succé som den yngste spelaren någonsin i en FA-cupfinal när han för Preston North End deltog mot West Ham 1964. Bill Shankly hade följt Kendall under en längre period och 1967 skrev Emlyn Hughes på för Liverpool, varpå Shankly utbrast att Liverpool skulle inte släppa in ett enda mål på hela säsongen om de även fick Howard Kendalls signatur. Hela England insåg att Shankly närmade sig Kendall och att det bara var en tidsfråga.

Prestons manager Jimmy Milne var dock inte lika förtjust i idén, då han inte ville att Preston skulle ses som någon farmarklubb till Liverpool. Peter Thompson, Davey Wilson och Gordon Milne (managerns son) hade på senare tid packat väskorna för Anfield.

En kväll knackade det på dörren hemma hos familjen Kendall. Det var Jimmy Milne. Trots att Kendall var 21 år, så var det mest med hans pappa som Milne diskuterade:

”I ´ve got a club for your lad; we´re going to let him go.”

”Is it Liverpool?”, frågade Kendalls far.

”No, across the Road.”

Det hade inte funnits något som helst tecken på att Everton var intresserade, men vad inte Kendall visste var att Harry Catterick satt och filade på ännu en av sina berömda transfercuper. Catterick var ju väl medveten om Shanklys intresse, men också att Liverpool inte agerat. Catterick ringde en journalist och gav honom den exklusiva nyheten att han visste att Kendall var klar för Liverpool, tyvärr. Samtidigt som journalisten skrev så förberedde Catterick affären. Howard Kendall tvekade aldrig och skrev mer än gärna på och när de braskande rubriker kom ut dagen efter där det stod att Bill Shankly värvat Howard Kendall, så var han de facto en Everton-spelare. Catterick gnuggade nog händerna och kanske tog sig ett glas vin. Shankly blev fly förbannad och lämnade in en avskedsansökan, som dock aldrig öppnades av vd:n Peter Robinson, utan upptäcktes i hans skrivbordslåda efter Shanklys död 1981. Journalisten var också fly förbannad, men helt plötsligt gick inte Harry Catterick att nå.

Howard Kendall skulle sedan ingå i Evertons berömda Holy Trinity som spelare och faktiskt också bli The Toffees mest framgångsrika manager genom tiderna på 80-talet. The Holys Trinity bestod av Kendall, Colin Harvey och Alan Ball. Briljanta spelare och Ball värvades bara året innan efter att han blivit utsedd till Englands bäste spelare i VM-finalen mot Västtyskland.

Eller Ball junior, kanske jag ska säga… För det finns en twist till på denna historia. Dagen efter knackade det åter på Kendalls dörr. Denna gång var det Stoke Citys assisterande manager Alan Ball senior.

”We´d like a word with you.”

Pappa Kendall och Howard följde Ball sr till en bekants hus och där satt Stokes manager Tony Waddington. Ball sr var känd för sin svada och förmåga att övertyga och ställde fram en stor whisky-flaska på bordet. Kendalls pappa svarade direkt:

”You can get rid of that for starters.”

På den tiden hade Stoke ett rykte om sig att vara långsamma med att få igenom transferaffärer, men de betalade ofta riktigt bra. Ball sr började lägga fram löfte efter löfte, såsom hus till Kendall och hans föräldrar. Kendalls far satt tyst och lyssnade, men avslutade med frågan:

”Why should my son not sign for Everton? Your son is there.”

Ball sr tystnade, även om han borde förstått att frågan skulle komma, och fick inte ur sig annat än:

”Yes, well, my son will be playing for Stoke City in twelve months time.”

Howard Kendall begav sig till Everton där han senare skulle vinna ligan tillsammans med Alan Ball jr.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Managers från förr – nostalgins apostlar

God morgon!
För er som följer Old School Football av och till lär ha märkt att jag återkommer med jämna mellanrum till några managers under 60-talet. Skälet är enkelt – mycket av den moderna engelska fotbollens mytbildning har sin grund hos dessa herrar och de slutar aldrig att fascinera.
Vet inte var jag köpte den, men i min bokhylla finns en vältummad bok av en viss Jimmy Greaves. The Sixties Revisited. Den gamle målspottaren – som nyligen drabbades av en svår stroke – går igenom hela 60-talet och det är svårt att sluta fascineras och sedan gräva djupare.
Det var tiden före Tipsextras premiär säsongen 1969/70. Det var under en period då fotbollen brutaliserades och spelartyper som Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter, Liverpools Tommy Smith samt Chelseas Ron ”Chopper” Harris faktiskt spelade nyckelroller tack vare deras cyniska aggressivitet. Det var också en tid då spelsystemet utvecklades från gamla 2-3-5 till 4-3-3 och andra varianter. Ett lag helt utan yttrar praktiserades exempelvis av Sir Alf Ramseys England när de vann VM 1966.
Archibald Leitch arkitektur och lysande stjärnor

Ett VM som spelades i England, där Portugals Eusebio gjorde stormatcher på Goodison Park och den berömda läktararkitekturen från Archibald Leitch spreds såsom lysande scenografi världen över. Goodison Park är kanske den mest kända engelska arenan idag där vi fortfarande kan se Leitch avtryck, men han hade ett finger med i de flesta arenor som byggdes runt sekelskiftet 1900 och som vi sedan växt upp med ackompanjerat av det där bruset från läktarna och slummervänligt prat från kommentatorer i Tipsextra. Arenor som sedan byggts om eller jämnats med marken tillsammans med Leitch arkitektur. Titta lite extra nästa gång då ni ser kryssmönstret på den tvånivåindelade läktaren på Goodison Parks Bullens Road Stand. Det var typiskt för Leitch. Och för oss nostalgiker som växte upp med Tipsextra är sådana detaljer på arenorna symbolen för det vi älskade med engelsk fotboll. Det som inte finns kvar eller är på väg att försvinna. Nostalgin är kopplad till mentala bilder som inte kan återskapas på en arena i Premier League idag (med några undantag).

Trots en brutaliserande trend, fanns där ändå plats för de stora lirarna under 60-talet. Bobby Charlton, George Best, Danny Blanchflower… Listan kan göras lång. Faktum är att de lyste nog än starkare, eftersom de var så få, så annorlunda och därmed så älskade. Varje klubb hade en sådan ikon. Burnley hade sin Jimmy McIlroy och Everton sin Alex Young. Lokalt sett var de avgudade och man kan ju bara undra hur stora de varit i dagens mediaklimat.

Kärnan, känslan och det vi idag anser som äkta nostalgi i den engelska fotbollen utvecklades under 60-talet, enligt min mening. På 70-talet slog det ned i våra svenska hem via Tipsextra, men myterna var redan bildade och 60-talsgenerationen förde över dem till oss som började bli medvetna följare på 70- och 80-talet.

Därför kan jag inte sluta att bläddra i Jimmy Greaves bok och därför kommer Old School Football också att vara en förlängd mytbildare av denna tid.

De sex bästa klubbarna på 60-talet

I boken återger Greaves en undersökning genomförd i slutet av 60-talet, där managers, ledare och spelare tillfrågats om de bästa lagen och spelarna. De har utsett de sex främsta inom varje kategori. Jag fastnade särskilt för kategorin Top Club:

1.Manchester United (Manager: Matt Busby)
2.Tottenham Hotspurs (Manager: Bill Nicholson)
3.Leeds United (Manager: Don Revie)
4.Liverpool (Manager: Bill Shankly)
5.West Ham United (Manager: Ron Greenwood)
6.Everton (Manager: Harry Catterick)

Visst, man kan ha synpunkter på inbördes ordning (jag vet att jag har det), men om man bara ser det för vad det är, ser man sex managers som på olika sätt påverkat engelsk fotboll från grunden. Många är större personligheter än vad vi någonsin kommer att få skåda igen.

Jag skulle dessutom vilja lägga till Harry Potts i Burnley, Sir Alf Ramsey i Ipswich och England, Stan Cullis i Wolverhampton Wanderers samt Joe Mercer och Malcolm Allison i Manchester City.

Historier runt dessa, ofta där de interagerar, är upphovet till vår fotbollsnostalgi och Old School Football kommer under våren och sommaren att försöka gräva djupare och fokusera än mer på historier värda att berätta runt dessa herrar. Allt under den modesta rubriken: nostalgins apostlar.

Vi börjar med historien om Harry Cattericks företrädare som manager i Everton, irländaren och forne Manchester United-kaptenen, Johnny Carey. När han fick sparken 1961 markerade det starten på kampen om 60-talets herravälde i engelsk fotboll.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Definitionen av elegans – Joyce Davenport och Trevor Brooking

God morgon!

Tisdag är kanske inte den mest bubblande dagen under veckan. Om man bortser från att tidningarnas experter publicerade stryktipsförutsägelser inför helgen. Men annars var det rätt trist. Har för mig att Hill Street Blues gick på måndagkvällar, så man var dessutom lite trött och låg efter med diverse saker tack vare överdosering av tv-tittande redan på måndagen.

Beundrade alltid Joyce Davenports förmåga att läsa på i sängen innan sovdags, något jag aldrig lyckades med. Hon var för övrigt elegant rakt igenom. En sådan där person man inte tror svettas, någonsin. En annan elegant som sällan svettades eller blev lerig, trots katastrofala leråkrar till planer, var West Hams mittfältare Trevor Brooking. I elegansen tecken kan det vara läge att reprisera texten om Brooking. En gammal idol.

Läs Old School Footballs artikel.

Och så introt till Spanarna på Hill Street, som tar en tillbaka till tv-soffan på 80-talet. Trött efter handbollsträningen, kallt ute, Oboy på kvällen och lite dåligt samvete för att klockan är sen, men ännu är inte några läxor gjorda…

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Liverpool FC på 60-talet

God morgon!

Så får då Brendan Rodgers lämna. Lagbygget tog för lång tid och gick inte åt rätt håll. Tålamodet var slut. Kanske kan det då vara läge att minnas när allt började. På 60-talet då Bill Shankly förvandlade en rätt dåligt mående klubb till en gigant. Old School Football roade sig med att ta ut bästa elvan under Shankly på 60-talet.

Roger Hunt, Ian Callaghan, Ian St John och Peter Thompson, för att nämna några.

Läs artikeln på Old School Football: Bill Shanklys bästa elva på 60-talet.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Evertons derbylirare på 60-talet

Antal matcher topp 20 av 60-talsprofilerna i Everton

(Obs: minst tre säsonger måste infallit under 60-talet för att man ska få vara med. Samtliga säsonger räknas med som spelaren deltagit, dvs före, under och efter 60-talet.)

Colin Harvey (1962 – 74), 20 matcher – En mittfältsgigant under hela 60-talet och in på 70-talet. Framgångsrik coach i Evertonleden.

Gordon West (1962-75), 20 matcher – Målvakt som stod lite i skuggan av Gordon Banks. Men för Everton var han en solid klippa.

Tommy Wright (1963-73), 19 matcher – En ytterback av modernt snitt.

Brian Labone (1957-71), 19 matcher – ”The Last of the Corinthians” som Harry Catterick kallade honom. En riktig krigare och ledare som få kunde ta sig förbi. En legend.

John Hurst (1964-76), 18 matcher – Stabil mittback som vann både FA-cupen och ligan med Everton.

Alex ”Sandy” Brown (1963-71), 14 matcher – Stabil back i det tysta.

Alan Ball (1966 –71), 13 matcher – En av engelsk fotbolls allra bästa genom tiderna. Mittfältsdynamo av en klass som inte finns idag.

Howard Kendall (1967-74), 13 matcher – En mittfältselegant som borde varit ordinarie i England och sedan blev klubbens mest framgångsrike manager genom tiderna.

Roger Kenyon (1966-79), 13 matcher –   Pålitlig mittback.

Jimmy Gabriel (1960-67), 10 matcher – En av hjältarna 1966. En mittfältare av klass.

Joe Royle (1966-74), 10 matcher – En riktigt centertank. Värdig bärare av tröja nummer 9.

Derek Temple (1956-67), 9 matcher – Målskytt i FA-cupfinalen 1966.

Alex Young (1960-68), 9 matcher – “The Golden Vision”! Hade vi haft samma tv-bevakning då som nu hade Alex Young varit en superstjärna även utanför Liverpool. Som George Best, fast bättre, enligt Everton-supportrarna.

Alex Scott (1963-67), 8 matcher – Ännu en av hjältarna 1966.

Brian Harris (1954-66), 7 matcher – Trotjänare på mittbacksplatsen.

Jimmy Husband (1964-73), 7 matcher – Offensiv och underhållande kraft i många år.

Fred Pickering (1964–67), 5 matcher – Köptes som färdig storspelare, men lyckades inte uppfylla förväntningarna.

Dennis Stevens (1962–1965), 5 matcher – Stark och beslutsam mittfältare.

Alan Whittle (1967–72), 5 matcher – En underhållande virvelvind.

Ray Wilson (1964-69), 5 matcher – En av Englands främsta ytterbackar genom tiderna.

Skytteligan i derbymatcherna hos 60-talsprofilerna:

Alan Ball, 5 mål
Roy Vernon, 4 mål
Johnny Morrissey, 3 mål
Joe Royle, 2 mål
Derek Temple, 2 mål
Alan Whittle, 2 mål

Källa: Michael Heatley och Ian Welch, ”The Great Derby Matches Liverpool vs Everton – A Complete Story of the Fixture. 1996. Published by Dial House.


Merseyside-derbyt: Everton FC:s historia

Matchen närmar sig och därför kan det vara läge att läsa om Evertons historia. Hade den uppe för några dagar sedan, men för er som missat är det ett ypperligt läge att återigen ta del av den ärorika klubbens förflutna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu: Storklubb utan titel på tjugo år.


Merseyside-derby: Liverpool FC:s historia

God morgon!

Bara några timmar kvar innan avspark av det klassiska Merseyside-derbyt.

Det finns få klubbar vars framgångar är så grandiosa, men ändå är det inget mot den enorma mytbildning som gjort klubben nästan likt ett sagoväsen. Något som delvis gör Anfield-klubben till en av de mest fascinerande, men som också kan vara en belastning i tider som dessa då det är svårt för laget att nå upp till de stora förväntningarna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu – Bill Shankly skapade mer än en framgångsrik klubb.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Tre managers står för 36 av 39 titlar

God morgon!

Att beskriva en klubb som Manchester Uniteds historia i endast en artikel är givetvis omöjligt. Klubben är Englands mest framgångsrika genom tiderna och ett av världens starkaste varumärken. Kanske det starkaste.

Ofta sägs det att verkligheten överträffar dikten, men i Uniteds fall är det nästan som om verkligheten överträffar myten. Sir Matt Busby tog över en ganska så nedgången klubb efter andra världskriget. Den skotske mästarmanagern skrev på ett alldeles unikt kontrakt som gav honom ett extremt starkt mandat att forma klubben. Busby lade sin hand på allt. Inte minst förstod han vikten av att en klubb är större än dess fotbollsspelare och fotboll är underhållning. Mytologiseringen av United startade med Matt Busby.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu – Tre managers står för 36 av 39 titlar.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


%d bloggare gillar detta: