Kvartsfinalerna är snart färdigspelade, endast ett omspel mellan West Ham och Manchester United återstår. Semifinalerna är lottade och på Wembley kommer Watford att ta sig an Crystal Palace med Everton möter segraren i omspelet. Det finns massor med fotbollsnostalgi kring såväl semifinaler som inblandade lag, men först en liten sammanfattning om kvartsfinalerna på Tippa stryktipset.
För närvarande har jag rätt mycket jobb på alla möjliga fronter, vilket är kul och kommer sannolikt att märkas i form av än fler fotbollsnostalgi framöver, men det innebär också att bloggen just nu kanske inte uppdateras varje dag och att fotbollsnostalgin ibland kan kombineras med mer aktuella jobb jag gör. Åtminstone handlar det om engelsk fotboll.
Lite mer aktuella saker om engelsk fotboll kan ni följa på Tippa stryktipset och så twittrar jag lite, mest om Everton, men också om artiklarna jag skriver.
Klockan 11.30 är det dags för Old School Football Podcast #13.
70- och 80-talets mest kontroversielle, mest underhållande, mest egoistiske, mest humoristiske… Ja, den managern som hade mest av allt, hela tiden – Brian Clough – kommer Old School Football Podcast att ägna två avsnitt med start just denna fredag.
I detta avsnitt följer vi Clough från spelarkarriär till succén med Derby County. Lagbygget han nog var mest stolt över. Runt universums mittpunkt, åtminstone enligt honom själv, cirklade stora stjärnor, mindre stjärnor, tal show-värdar, Muhammed Ali, ordförande Sam Longson med mera med flera.
Old School Football – i väntan på lördag. Klockan 11.30 på lördagar.
”I left with the quickest 250 League goals ever scored – a career record of 251 in 274 matches. Eat your hearts out, Jimmy Greaves, Ian Rush, Gary Lineker, Alan Shearer. It´s a record that I don´t believe will ever be beaten.”
Hemma med feber idag, men fredagspodden kommer som vanligt 11.30. Det blir en exposé i ligacupfinalernas underbara värld fylld av färg, flaggor och fest. Inte minst en final från 1974, då Tipsextra-legendaren Kenny Hibbitt nätade.
Podden kan inte släppa tanken på vad Leicester City håller på att ställa till med och – i så fall – går det att finna likartade skrällar i den engelska ligans historia? Allt i jakten på några kalla pints.
Skrev ju i förra veckan en artikel om Ipswich osannolika prestation 1961/62. Men kan det finnas fler? Faktum är att podden försöker rangordna de tio största skrällarna till ligasegrare, från starten 1888/89. Svepande tar vi oss genom historien i ett frustande nörderi. Grundtanken är att podden bjuder sig själv på en pint för varje historisk ligavinnarskräll som skulle kunna vara större än om The Foxes tar hem titeln i år.
Därför är podden några minuter längre än vanligt. Dessutom lite om historisk tillbakablick i samband med helgens FA-cupmöte mellan Watford och Leeds United. Och så lite Åshöjden.
Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.
Leeds var regerande FA-cupmästare och ett av de lag som år efter år var med i kampen om titlar. The Mighty Leeds eller The Dirty Leeds, lite beroende på vem man frågade. Ett benhårt, ibland cyniskt lag som byggde sin storhet på en generation spelare med fantastisk sammanhållning. Managern Don Revie ville ha det så och var på den tiden nyskapande med sin inställning som inte lämnade något åt slumpen och där resultat, inställning och kollektivet var ledstjärnor. Det var också ett Leeds som kunde spela fantastisk fotboll och om storhetstiden definieras från mitten av 60-talet fram till 1974, utvecklades laget fotbollsmässigt för att under 70-talet underhålla lika mycket som man var disciplinerade, fysiskt starka och effektiva.
FA-cupen i helgen. För en nostalgiker cupernas cup. Och nu ska agnarna skiljas från vetet, då kvartsfinal väntar för segrarna. Vi minns en av de allra bästa finalerna genom tiderna – Everton vs Sheffield Wednesday 1966.
Se unika bilder från en klassisk Pathé-inspelning:
Harry Catterick lämnade Sheffield W för att ta över Everton med uppdraget att bygga ett mästarlag. Redan 1962/63 tog The Toffees hem ligasegern, men med ett lag som bara delvis var byggt av Catterick. Efter en ganska så medioker ligasäsong 1965/66 var Cattericks lag på frammarsch i FA-cupen istället och väl framme i finalen det enda lag sedan Bury 1903 som tagit sig till final utan ett enda insläppt mål.
Petade stjärnan
Den ofta hänsynslöse, men fingertoppskänslige Catterick valde att inför finalen peta stjärnan och landslagsmannen Fred Pickering till förmån för en ung och oprövad Mike Trebilcock. Pickering hade dragits med en skada och Catterick trodde inte att han var tillräckligt matchtränad.
Trebilcock själv:
”We were all sitting around having lunch on the Friday and Tommy Eggleston (reds anm: tränare) came over to the table and said, “Mike, the boss wants to see you”, John Hurst (reds anm: lagkamrat) said, “you must be playing, Treb”. “I said, No, I Won´t be playing.”
Trebilcock, och även övriga i laget, trodde att det bara var en plats där det rådde viss tveksamhet och det var om rutinerade Sandy Brown eller den lovande egna produkten Tommy Wright som skulle spela högerback.
Catterick hade samlat alla fyra och meddelade:
”At a time like this decisions have to be made. And I´m the one who has to make them. Tommy, I´m putting you back in and leaving Sandy out. Fred, I´m leaving you out and putting Mike in.”
Därefter riktade han blicken mot Trebilcock och Wright:
”You two can go as these two will want to say something to me now.”
Och det var det, resten är historia, men säger en del om Cattericks rationella och fullkomligt distanserade sätt att hantera sina spelare.
Tv får en unik inblick inför finalen
Före match fick dessutom Pathé nästan fri tillgång till att filma inne i lagens omklädningsrum. En på den tiden unik inblick i hur fotbollsspelare förberedde sig inför match. Också intressant med tanke på att Harry Catterick avskydde tv och försökte få med sig Liverpool FC och Bill Shankly att förbjuda tv-sändningar på Goodison och Anfield. Shankly hade dock inte samma animositet mot media, vilka ofta blev skottens språkrör för oneliners. Istället blev just Merseyside-derbyt i FA-cupen 1967 föremål för en mycket uppmärksammad tv-sändning där drygt 64 000 var på plats på Goodison och ytterligare drygt 40 000 såg matchen live på en gigantisk tv-skärm på Anfield. Evertons målvakt Gordon West ska – halvt på skämt och halvt på allvar – menat att någon måste betalat Catterick för att släppa in tv-kamerorna inför en så viktig match som en FA-cupfinal.
Vändningen och Eddie Kavanagh
Evertons målnolla spräcktes redan i den 4:e minuten efter mål av Jim McCalliog. Dessutom ökades siffran på till 2-0 i den 57:e genom David Ford. Laget som Harry Catterick lämnade 1961 eftersom han inte fick de resurser han ville ha för att köpa spelare, främst centern Joe Baker som skulle bli den sista pusselbiten som tog Sheffield W från en andraplats 1960/61 till en titel. I Everton fanns dock medlen i och med Littleswoods-miljonären John Moores. The Mersey Millionaires eller The Checkbook Millionaires var vanliga epitet på den tidens Everton.
Men så kom vändningen. Unge Mike Trebilcock gör två mål inom loppet av fem minuter och helt plötsligt har matchen vänt och Eddie Kavanagh stormar överlyckligt in på plan i vad som måste anses som den mest berömda planrusningen genom tiderna. Det krävdes en rugbytackling från en polisman för att avsluta och Kavanagh fördes vänligt med bestämt ut från arenan. Säkerheten var dock inte på samma nivå då som nu, så Kavanagh var åter inne för att uppleva sitt Everton och lagkaptenen Brian Labone lyfta pokalen. Kavanagh är en kultfigur sedan dess och har faktiskt en egen rubrik (bland alla managers och spelare) i The Everton Encyclopedia. Kavanagh var en av tre kändisar på läktaren, då även John Lennon och Paul McCarthy ska ha varit på plats.
Derek Temple avgör
Efter ett misstag av Gerry Young avgör Evertons ytter Derek Temple och för andra gången i cupens historia har ett lag kommit från ett tvåmålsunderläge (Blackpool 1953 var först ledda av Stanley Matthews) för att vinna innan övertid. Sheffield W – å andra sidan – blev det första laget att tappa en tvåmålsledning och förlora innan övertid med fullt manskap på plan, eftersom Bolton 1953 trots allt spelade med nio man efter skador under matchen.
Temple konstaterade själv:
”Blimey, if I´d missed that and we´d lost, I wouldn´t have been able to show my face on Merseyside again.”
Även om Harry Catterick tog två ligaguld, så var det nog FA-cupsegern han höll högst. Det var varje skolpojkes dröm, så även Cattericks, och det räddade honom sannolikt från sparken eftersom säsongen gått dåligt i övrigt då det var tre år sedan förra titeln, något som inte tolererades av otålige ägaren John Moores. Dessutom hade han bärgat den första FA-cupen till Everton på 33 år. Catterick ska knappt ha släppt bucklan under firandet, något som en del spelare som inte gillade honom påtalades genom viskningar.
Harry Catterick var nämligen – främst under Everton-tiden – inte särskilt populär. Respekterad och ofta över gränsen till fruktad, men inte populär. Hans personlighet har ofta betraktats som en gåta, men det är en annan artikel.
Everton vs Sheffield W 3-2
Mål: McCalliog (4), Ford (57), Trebilcock (59, 64), Temple (74)
Everton: Gordon West, Tommy Wright, Ray Wilson, Jimmy Gabriel, Brian Labone, Brian Harris, Alex Scott, Mike Trebilcock, Alex Young, Colin Harvey, Derek Temple
Sheffield W: Ron Springett, Will Smith, Don Megson, Peter Eustace, Sam Ellis, Gerry Young, Graham Pugh, John Fantham, Jim McCalliog, David Ford, John Quinn
skribentper 