Kategoriarkiv: Old School Football på Svenska Fans

King Kennys uppgång och fall

God morgon!

När jag växte upp fanns det en kille som aldrig petades ur det engelska landslaget. Ingen protesterade heller, för han var så bra. Arsenals vänsterback och lagkapten Kenny Sansoms liv blev inte som det borde blivit. Ändå hann han bli så framgångsrik som fotbollsspelare.

Kenny Sansom hade varit borta i fyra dygn och nu började familjen leta efter honom.

“We searched all the local hotels until we found you. The lady gave us the key to your room, and when we turned the lock we were so scared about what we´d find. When we saw you fast asleep, naked on the bed, with empty bottles strewn around the floor, we were actually relieved. We were relieved dad.”

Läs hela artikeln Old School Football (Svenska Fans).

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Sorg

God morgon!

Idag begravs Everton-legenden Howard Kendall. Endast 69 år gammal dog han samma dag som jag och min äldste son besökte Goodison Park för att se Everton vs Manchester United för ett par veckor sedan. Kendall var en av mittfältarna i The Holy Trinity som tog hem ligan åt Everton 1969/70. Det sades att Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall kunde finna varandra i sömnen och spelade en underbart vacker variant av engelsk totalfotboll under managern Harry Catterick. Kendall blev också den yngste spelaren i en cupfinal på Wembley när han spelade i Preston 1964. Som spelare en legendar, men som om inte detta vore nog så blev han på 80-talet Evertons främste manager genom tiderna, då han staplade pokaler och finaler på varandra för The Toffees. I ett lag med unik sammanhållning och som dessutom kunde spela magisk fotboll. Hade det inte varit för Heysel-katastrofen och avstängningen för engelska klubblag hade också Howard Kendall bärgat europacupen och inte bara cupvinnarcupen (samma år som Heysel 1985). Laget från 1985 var nog bäst i Europa, om inte världen. Det skulle bli två ligatitlar (1985 0ch 1987), en FA-cuppokal (1984), en cupvinnarcupseger (1985) och ytterligare två FA-cupfinaler (1985 och 1986), en ligacupfinal (1984) samt tvåa i ligan (1986). Efter ligaseger 1987 begav han sig till Spanien för att få leda ett lag ute i Europa. Tanken var nog Barcelona, men då Terry Venables valde att stanna blev det Athletic Club Bilbao. Hans eget mästarlag vittrades också sönder på grund av att de bästa spelarna sökte sig ut i Europa. Howard Kendall skulle komma tillbaka som manager för Everton ytterligare två gånger i tider av kris och i syfte att rädda klubben från nedflyttning. När han lämnade Manchester City för att rädda Everton på 90-talet beskrev han situationen som att City var som en älskarinna, men Everton var ett äktenskap.

Han var också en av de där kulturbärarna på Merseyside. En av dem som gör fotbollen där odödlig och större än något annat. En kedja som länkas på de märkligaste vis. Bara ett sådant exempel som att när Kendall var ny som manager för Everton i början av 80-talet hängde ofta Liverpool-legendaren Bill Shankly på Evertons träningsanläggning för en kopp te och lite ”banter”. Shanks som för övrigt blev snuvad av Evertons manager Catterick på Kendalls namnteckning, vilket resulterade i att han lämnade in en (av sina många) avskedsansökningar. Catterick hade dessutom givit en reporter en exklusiv story om att Kendall skrivit på för Liverpool. Så när artikeln var ute, hade en nöjd Catterick säkrat Kendalls namnteckning.

Howard Kendall beskrevs ofta som en ”larger than Life character”. En av de sista storheterna som befann sig och uppskattades bland vanligt folk på pubar och i Liverpool med omnejd överhuvudtaget. Det är svårt att sammanfatta hans gärning, inte minst därför att han var ”min” manager. Den som tog mitt Everton till storhet under en period när jag sög in allt som hade med fotboll att göra. Idag går han till den sista vilan och jag hoppas kunna få ihop en artikel som bättre täcker hans status från legendar till legend, men först en liten hyllning i bild till den främste.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Dramatik i ligacupen

God morgon!

Satt som på nålar igår när jag följde ligacupen. Först gjorde Sheffield Wednesday en kanonmatch och slog ut formstarka ligaledarna Arsenal hemma på Hillsborough. Dessutom en inspirerande och kraftfull seger. Det rådde aldrig någon tvekan om vilket som var det bästa laget.

Övriga tre matcher gick alla till förlängning och straffar.

Läs om dramatiken och en ligacupfinal från förr på Tippastryktipset.nu.

Ligacupfinalen är för övrigt från 1976 och jag lägger in ett litet klipp när Manchester City besegrade Newcastle United. Målgörare var bland annat Peter Barnes som ni kan läsa mer om på Old School Football.

 


Äntligen ligacup!

God morgon!

Jag minns när ligacupen var en brännande het tillställning vars final under några år också avslutade Tipsextra-säsongen i mars. Idag är turneringen mest i vägen för lagen som måste spara sina stora trupper för att klara ligan och spel i Champions League eller den evinnerligt långa Europa League. Ja, det är knappt att de stora lagen orkar spela FA-cup.

Men idag och imorgon är det full omgång i ligacupen och de som tar sig vidare är i kvartsfinal och därmed inte alls särskilt långt ifrån en pokal. Och nog måste det ändå vara rätt kittlande. Folkfest för fansen, hämta hem en pokal på Wembley och skapa lite glädje som kanske inte är lika ekonomiskt lönsamt som en fjärdeplats i ligan. Men ibland blir jag lite motvals och känner att nog är det väl ändå att man som supporter går och hoppas på fjärdeplatser hellre än att lyfta pokaler på Wembley. Det är helt enkelt fel, enligt gamla fina fotbollsprinciper. Så i år följer jag ligacupen med större intresse än någonsin.

Tisdagens matcher:

Everton vs Norwich

Hull vs Leicester

Sheff W vs Arsenal

Stoke vs Chelsea

Onsdagens matcher:

Liverpool vs Bournemouth

Man C vs Crystal Palace

Southampton vs Aston Villa

Man U vs Middlesborough

Onekligen en rad intressanta matcher och bra lag kvar i turneringen.

Liverpools legendariske manager Bob Paisley var en hejare på ligacuper och 1983 blev det också hans sista stora framträdande på Wembley som manager. Läs mer på Old School Football.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Ingen engelsk manager har vunnit Premier League

God morgon!

Hela 61 ligamästerskap av 116 har tagits av en engelsk manager. Lägger man till 36 mästerskap tagna av skotska managers samt ett av en nordirländare så har nästan 84 procent av alla ligatitlar sedan starten 1888 hamnat i händerna på en manager från Storbritannien.

Nästan 53 procent av alla ligatitlar sedan engelska ligans start 1888 har tagits av en engelsk manager. Om vi lägger till managers bördiga från andra delar av Storbritannien blir det runt 84 procent. Det handlar nästan enbart om engelsmän och skottar, förutom nordirländaren Bob Kyle som vann ligan med Sunderland 1912/13. På senare tid står dock Sir Alex Ferguson ensam som Storbritanniens fanbärare, före honom var skotten Kenny Dalglish den senaste med Blackburn Rovers 1994/95.

Men en sak är säker – debatten om engelska managers oförmåga att ta hem Premier League kan nog inte vara mer aktuell, eller inaktuell… Faktum är att en engelsk manager aldrig har vunnit Premier League. Den senaste ligatiteln tog Howard Wilkinson med Leeds United 1991/92. Året efter instiftades Premier League. Och före Wilkinson var det Howard Kendall som ledde Everton till en titel 1986/87.

Läs hela artikel på Old School Football (Svenska Fans).

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Äntligen fredag!

God morgon!

Jag är egentligen inte någon större fanatiker av fredagar. Ofta belastas dagen med viss stress över vad man inte hunnit med under veckan och kvävs lite av den stora förväntan som trycker på.  För egentligen är man rätt trött på fredag kväll. Festen kan bli för hastig, för ymnig och sluta i en alltför trött och ångestladdad lördag. Ja, om man inte likt den småbarnspappa jag är, ofta ger upp direkt och tar sig hemåt för det vi idag kallar fredagsmys.

Så var det dock inte för de karaktärer i fotbollsvärlden jag ofta försöker skriva om på Old School Football. Nä, för dem handlade det snarare om lördag kväll och söndag. Ja, även andra dagar, men definitivt inget fredagsmys med familjen. Av de böcker jag precis avslutat och som snart kommer rendera i artiklar på Old School Football, finns spriten, spelmissbruket och sexmissbruket med nästan överallt.

Kenny Sansom var exempelvis en fantastisk vänsterback med över 80 landskamper för England och lagkapten i Arsenal. Hans historia handlar om framgång, men också om misslyckande. Spriten och spelmissbruket tog över allt mer mot slutet av hans karriär. Han tappade i slutet av 80-talet kaptensbindeln till en ung Tony Adams (som precis själv tagit sig ur sitt missbruk) och missade nästan hela storhetsperioden med George Graham, trots att han hade kunnat vara aktiv på högsta nivå i många år till. Och den första drinken – som han ändå tog när han var rätt gammal – fick han av sin far och sedan gick det utför. Under en period på 80-talet hade Arsenal en hel del stökiga spelare såsom Tony Adams, Paul Merson och Kenny Sansom. Det är dock den sistnämnde som råkat värst ut.

Manchester United hade Norman Whiteside, Paul McGrath och Bryan Robson, medan i Everton var det i stort sett hela laget, förutom målvakten Neville Southall och Liverpool var inte de som spottade i glaset heller. På 70-talet dracks det också rätt ymnigt. Birmingham hade sitt Crazy Gang (före Wimbledon) där Frank Worthington var den store ikonen. I QPR fanns Stan Bowles. Dessutom Alan Hudson, George Best med flera. På 90-talet märks Paul Gascoigne.

Läser om Manchester Citys storhetstid på 60- och 70-talet och assisterande managern Malcolm Allison var en man med många kvinnor, champagne och stora cigarrer. Förde sig som en James Bond på uteställena, dock utan pengar. Ofta hamnade räkningen hos klubben och ibland kom fogden förbi och konfiskerade hans bil.

Kort sagt, räkna med en del fest och elände i kommande artiklar på Old School Football. Det är svårt att undvika, eftersom det var en sådan central roll i deras liv. En del har klarat sig när rampljuset har slocknat, medan andra har gått under eller är på väg att gå under.

Bifogar två gamla artiklar från Old School Football om Stan Bowles och Frank Worthington.

Skål på er!

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

 


Traditioner, öl och allt som gör en bra matchdag

God morgon!

Även om det är torsdag, så kan det vara lite för tidigt med en öl. Inte för tiden, mer för att det inte vankas någon match. Det är nämligen rätt känsligt det där med öl, mat och match. Själv etablerar jag relativt snabbt ritualer som blir till traditioner som sedan inte går att förändra med mindre än att jag blir rätt sur och känner mig illa till mods. Jag är medveten om att det säkert finns någon diagnos för detta, men också säker på att jag inte är ensam. Vi är många därute med tvångsmässiga ritualer inför match.

Jag ska ge er några exempel:

Fallstudie 1: när jag en lördag sitter ensam hemma framför tv:n och ser på fotboll.

Handlar det om en lördagsmatch med avspark på den enda vettiga tiden, det vill säga klockan 15 i England och klockan 16 i Sverige, ja då ska det inte vara något kladd med mat framför tv:n. Jag bör ha satt i mig en bra lunch, helst brunchen på det vårt lokala fik Laxrosetten. Sannolikt har jag även förberett tillräckligt inför kvällens middag, så att det bara är de sista momenten kvar efter matchen. Till matchen vill jag därmed ha en lager, gärna någon form av pilsner, som dock inte får smaka för lite, men inte för mycket heller. Det ska vara läskande. Lite som en belöning för att jag stått och slavat i köket och nu får lyssna till det underbara publiksuset från tv:n, såsom min pappa gjorde när jag var liten. Två öl ska det också vara. En till första och en till andra halvlek. Och om jag har kommit ihåg att lämna in tipset bifogas också kupong samt penna. Sänds inte Everton-matchen på tv, lyssnar jag givetvis på Evertons radiosändning med den alltid i kommentaren lika reptilsnabbe Darren ”Daz” Griffiths och någon av bisittarna Ian ”Snods” Snodin, Graeme ”Sharpy” Sharp eller Graham ”Diamond” Stuart. För mig är detta vad som skulle kunna benämnas som ett idealtillstånd, där jag knyter samman gamla fina Tipsextra-traditioner med ett mer modernt familjeliv (ja, eller nåt…). När slutsignalen går är det dags att slutföra matlagningen och kroppen befinner sig i ett tillstånd av stort välbefinnande, nästan meditativt där ljuset och alltings klarhet kan skådas (nu snackar jag givetvis skit, men jag mår rätt bra, det gör jag sannerligen).

Fallstudie 2: när jag är på match i England och ser mitt eget lag.

Måste jag lämna soffan och bege mig till England åker jag helst till Goodison Park, där mina intrampade revir finns. Här finns två scenarios, dels om jag är själv med andra vuxna, dels när jag är på besök med min äldsta son (också Evertonian). I de fall jag är själv med andra vuxna vill jag anlända till puben Thomas Frost vid 12-snåret (obs utgår här från avspark en lördag klockan 16, tyvärr är det inte alltid fallet). Snacka lite, ta några öl på fat (sort kan variera, dock inte de där extra kalla som inte smakar något) och äta deras rätt mediokra hamburgare. Efter någon timme beger jag mig till klubbshopen och finner jag inga nya bra böcker försöker jag snabbt ta mig därifrån, då det alltid är nästan olidligt med folk. Därefter går jag (oftast själv, eftersom få tycker detta moment är särskilt roligt) runt arenan och suger in atmosfären. Kollar in hur mycket folk det är på The Winslow (mittemot arenan på samma gata), ser vad för jippo som pågår utanför Park End, säger hej till Dixie Dean-statyn, kollar in vad som händer vid kyrkan St Lukes som ligger alldeles invid Goodison, ställer mig och suger in luften utanför Gwlayds Street End, där Evertons allra trognaste fans sitter och doften av njurpaj sprider sig så behagligt. En doft som följer mig längs hela Goodison Road. Funderar lite över ryktet om att det i något av husen finns en svartklubb, där forne managern och nyligen avlidne Howard Kendall tog sig ett järn innan match. Har ännu inte lyckats utreda om det är ett rykte eller ej. Just detta moment har jag svårt att slita mig ifrån, men går man på ”vuxenfotboll”, måste man hinna med dricka öl på The Royal Oak och The Winslow, så då gäller det att pinna på för att hinna in till arenan för att lyssna till Z-Cars (låten Everton-spelarna sprungit ut till sedan 60-talet) och The Goodison Roar.

I huvudsak är det en likartad ritual när jag har sonen med mig, förutom att istället för pubarna lägger vi ned betydligt längre tid på att traska runt Goodison och försöker få i oss Fish and Chips. Vi brukar även försöka titta förbi Thomas Frost (dvs går tillbaka bort från Goodison) för att se om någon finns kvar att snacka med. De flesta brukar dock redan tagit sig förbi The Royal Oak och höjer en pint på The Winslow. Thomas Frost är lite familjevänligare än de övriga pubarna. Ibland tar vi oss en burgare om Fish and Chips-kön varit för lång. Men helst Fish and Chips. Inte för att vi gillar det, utanför att det är så det ska vara. Sedan gäller det att sträcka på benen, då det brukar bli lite bråttom för att hinna tillbaka till Goodison.

thewinslow

The Winslow på Goodison Road

parkstand

Fish and Chips utanför Park End.

Dixie

Jag hälsar på (och poserar framför)  Dixie Dean. Hela 60 mål säsongen 1927/28 och 37 hattrick för Everton. Ni förstår ödmjukheten jag känner, trots min sprudlande uppsyn.

Thomas Frost

Uppsluppet på Thomas Frost. Tyvärr är baren rätt långt bort ifrån där jag står. De rutinerade köper minst två pint i taget.

St Lukes

Full kommers vid St Lukes. Möt gud, köp souvenirer, ta en kopp te och kanske titta till kyrkoherdarna vilka är begravda på innergården mellan Gwladys Street End och Main Stand, så de ska höra The Goodison Roar ända upp i himlen.

program

Dagens matchprogram är ett måste. Drygt 90 fullspäckade sidor.

Fallstudie 3: när jag besöker en ny arena i England.

Alltid mer känsligt när man gör något för första gången, men innan en tradition kan etableras, måste det ju göras både en första och andra gång. Använder Newcastle och St James´Park som exempel, då jag nyss var där. Vill också lämna en gigantisk brasklapp till mer rutinerade Newcastle-fans att jag kanske har missuppfattat allt och att uppladdning bör ske på annat vis och på andra ställen, men det är ungefär så här jag brukar agera då jag är på nya ställen, endast ledd av mitt eget ringa förnuft. Det centrala är att först äta i närheten, därefter vill jag se vad det finns för spännande saker att köpa eller titta på. I Newcastle var det enkelt, då där fanns en magisk affär för ”Football Perverts” med böcker, Subbuteo och egentligen allt en vanligt fotbollsidiot som jag behöver för att överleva i dagens samhälle. När väl någon tvingat en ut (med diverse mer eller mindre våldsamma påtryckningar), är det dags för en öl. Det ska vara en lite sunkig, lokal variant där klientelet är blandat mellan gammalt och ungt. Rutiga kepsar och huvudsvålstatueringar på samma plats. I Newcastle fann jag utmärkta The Rosies Bar snett mittemot affären. Sedan bör man undersöka omgivningarna runt arenan, fixa ett matchprogram, kolla om det säljs Fanzines och om det finns några statyer och så vidare. Till slut tar man sig in på arenan och njuter av lite kylig blåst och en kaffe som inte smakar särskilt bra. Dags för avspark.

innerosies

Rosies Bar. Perfekt supporterpubsinteriör.

IMG_42231

The Back Page. Ett stenkast från St James´och snett mittemot Rosies Bar.”Football Perverts Paradise”.

magi

Oj oj oj! Varje klubb hade åtminstone en två rader i hyllan.

magi2

Oj oj oj! Ja, ni förstår.

subbuteo

Oj oj oj oj! Subbuteo. Värdens bäst bordsfotbollsspel. Slår FIFA 16, eller vad de nu heter. Alla dagar i veckan.

Rosiespub

Rosies Bar från utsidan.

Sir Bobby

Min son ställer entusiastiskt upp på bild framför Sir Bobby Robson.

IMG_42311

Gigantiska Milburn Stand.

IMG_42521

Ja, och så matchprogrammet förstås.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

 


Besöket på St James´

God morgon!

Newcastle är en stad och ett lag som måste upplevas. Ett av de där ställena man bör besöka som fotbollsintresserad. Jag och min äldste son satte oss därmed på tåget från Liverpool, efter vårt besök på Evertons Goodison Park på lördagen. Åkte genom klassiska städer såsom Manchester, Huddersfield, Leeds och York där vi bytte tåg för att ta oss i allt raskare takt mot nordost.

Efter inledande hotellförvirring, då jag insåg att det bokade hotellets plats inte alls stämde med kartan över Newcastle, ringde jag och frågade:

”Ni ligger inte i Newcastle, England… Eller hur?”

”Nä, Newcastle på Nordirland.”

Han skrattade gott när jag konstaterade att vi inte kommer att bo på hans hotell ikväll…

Dock var det inga problem att få hotell i den engelska motsvarigheten av Newcastle. Vi fick ett centralt beläget, inte särskilt långt från arenan. Vi promenerade därmed mot St James`Park, bara för ett stopp kvarteret före med intagande av klassiskt nyttig brittisk mat. En mixed grill med överkokta grönsaker och övergrillat kött. Och alltid dessa chips… Satt perfekt.

brittisk mat

Ett stenkast från arenan fann vi himlen. En affär specialiserad på fotbollsmemorabilia. De hade allt, från det fina gamla bordsfotbollsspelet Subbuteo (så mycket roligare än FIFA på datorn!) till en uppsjö av fotbollslitteratur. Varje liten klubb hade åtminstone två rader med böcker i hyllan. Hade svårt att hantera min eufori, men tillslut var vi ju tvungna att lämna för att inte missa avsparken. Även om jag just då, kände fotbollsmatchen som rätt sekundär…

IMG_42231Min son envisades sedan med att köpa en boll innan match. Alla dessa jäkla bollar han ska ha från varje resa. De är rätt jobbiga att ha med eftersom vi reser endast med handbagage. Denna gång köpte han dock en liten sambaboll, vilken senare studsade överallt på hotellrummet då han på olika sätt försökte hitta svårare sätt att sätta bollen i papperskorgen, medan jag försökte koncentrera mig på nyinköpet och den mycket lovande boken: ”The Worst of Friends”, en dramadokumentär skildring av maktkampen i Manchester City på 60- och 70-talet. Mellan dess två managers Joe Mercer och Malcolm Allison. Hann dock läsa ut boken under flygresan hem. Jag försökte förklara att boken är mycket bättre än bollen om man ska ägna sig åt fotboll. Talade för döva öron.

Tillbaka till matchen, som var magisk. Newcastle drabbades av en Lidnersk knäpp och vann med 6-2 och jag tror de 47 000 på läktarna snarare var förvånade än något annat. Vi satt dessutom mitt på jättelika Milburn Stand. Stolarna var vadderade och det fanns benutrymme, tills skillnad mot gamla Upper Bullens på Goodison Park där man alltid får dra in knäna lite för att få plats.

IMG_42451

Det var rätt många herrar med keps där vi satt, men det är ändå något häftigt med en sådan stor arena som St James´i kombination med passionen som brittiska fans kan uppvisa. Det ligger liksom ett kraftfullt sus (om det finns sådana) hela tiden som flyter runt arenan. Ibland vibrerar det, ibland sjungs det och ibland exploderar det.

IMG_42371

På Goodison och St James´handlar det mycket om att publiken avspeglar spelet. En tackling kan tända hela arenan, medan letargiskt spel tystar den. Det är ingen slump att engelsk fotboll är som bäst när tempot är högt. På Goodison blir publiken rastlös vid för mycket spel mellan backlinjen. De var lite tålmodigare i Newcastle. När hemmalaget går till anfall hör man på Goodison hur stolarna åker upp eftersom alla reser sig. Där jag satt på St James´ behövde man inte resa sig, då sikten var så bra, men även här hörde man ”Get in” och hur kraften från publiken ökade varje gång laget var på väg fram.

Det är svårt att inte njuta av besök på så klassiska arenor.

Läs även en artikel jag skrev inför matchen mellan Newcastle och Norwich på Old School Football. Lite nostalgi.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

IMG_42311

IMG_42521


Sällskap på flygresan

IMG_42531

God kväll!

Resan hem till Sverige blev kanske inte riktigt vad vi hade tänkt. Bagagearbetarna i Köpenhamn var på dåligt humör och reagerade på orättvisor jag tyvärr inte har koll på, men det resulterade i vart fall i att planet från Newcastle blev inställt bara ett par timmar innan avgång. Det blev istället en liten tur till norska Stavanger med hjälp av ett litet propellerplan. Ja, eller litet och litet, det var mest jag som irriterade mig över det usla benutrymmet och hur värmen plötsligt resulterade i ett ymnigt svettande.

Till tröst fann jag dock några retrotidningar, bland annat klassiska WSC (When Saturday Comes) och så hade jag precis börjat på Colin Schindlers dramadokumentära bok om det omaka paret Malcolm Allison och Joe Mercer, vilka förde Manchester City till storhet i slutet av 60-talet, men allt rämnade i början av 70-talet. Har även hunnit med Kenny Sansoms biografi under resan.

Sansom – eller King Kenny – som han kallades av fansen gjorde över 80 landskamper för England som vänsterback och var också lagkapten i Arsenal under 80-talet. Tyvärr blev det bara en titeln – ligacupen 1987 – då hans bästa tid var under en rätt medelmåttig period i Arsenals historia. Sansom var dock en riktigt vass spelare och jag minns att han nog var en av de mest bofasta i det engelska landslaget och även en riktig Tipsextra-profil. Vad jag inte visste var dock att han redan under sin tid som spelare hade rätt stora spel- och alkoholproblem. Idag har det ju skrivits en del om det, men det började redan när han var på topp och skulle även bli den kanske största faktorn till att George Graham köpte in Nigel Winterburn och petade sin lagkapten. Allt skedde inte över en natt, men det gick rätt snabbt utför efter ligacupsegern 1987. Det finns anledning att – kanske på Old School Football – göra en artikel om Sansoms karriär. För mig en av dom allra bästa.

På Old School Football har jag vid flera tillfällen gått tillbaka till tiden för Mercer och Allisons Manchester City. För mig ett oerhört fascinerande lagbygge på en relativt begränsad budget. Dessutom två män som inte kunde vara mer olika. Joe Mercer var en hyllad hjälte med massor av pokaler från sin tid i Everton och Arsenal. En gentleman med ett avväpnande leende som smälte allt och alla runt i kring honom. Älskade det lilla livet med hustrun och hans förtrogna Norah. Te, kakor och absolut inga ekonomiska utsvävningar. Norah suckade när han förhandlat till sig jobbet som manager för Manchester City, eftersom han faktiskt fick lön, även om han nog gjort det gratis. Mercer hade dock en mission att fullfölja. Som spelare var han extremt framgångsrik, men tiden som manager hade varit ganska misslyckad, enligt honom själv. Inga titlar och senast i Aston Villa blev han sjuk och fick avgå. Norah var skeptisk till om han skulle ta jobbet i City. Det kunde bli hans död, men Joe kunde inte leva utan fotbollens nerv. Men han insåg att det aldrig skulle gå om han ensam var ansvarig. Så han vände sig till en av hans lärjungar – Malcolm Allison. Joe Mercers absoluta motsats.

Mercer skulle ha huvudansvaret, men Allison var den som tränade och utvecklade spelarna. Tanken var att Allison skulle ta över rollen som manager efter två år. Det var i vart fall så Allison uppfattade det hela.

Malcolm Allison var en hetlevrad personlighet som hade förmågan att stöta sig med de flesta, saknade helt och hållet Mercers diplomatiska och charmiga förmågor. Men han var en jäkel på att utveckla spelarna, tog till sig nya idéer, såg sig som en fotbollsvisionär, hade massor med teorier och en drivkraft utöver det vanliga. Men i ambitionen fanns även rastlösheten. Allison tvekade aldrig över att han skulle leda Manchester City till Europacupseger och sedan bli engelsk förbundskapten och ta dem till ett nytt VM-guld, befriade från – enligt Allison – Sir Alf Ramseys ålderdomliga och letargiska modell. Han visste att om han fick forma spelare som hans egna Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee tillsammans med killar som Alan Ball, Gordon Banks, Bobby Charlton, Martin Peters och Bobby Moore, så skulle England åter nå storhet. Denna självbild blev Allisons värste motståndare.

Mercer ville inte lämna över, utan fortsätta tillsammans med Allison, eftersom de ändå vunnit ligan, FA-cupen, cupvinnarcupen och ligacupen tillsammans. Det hela slutade med att Allison iscensatte en kupp, där sittande styrelse till slut fick ge med sig och sedan avgå. Joe Mercer sparkades snett uppåt till general manager utan ansvar, medan Allison fick ta över alla beslut. Mercer försvann sedan till Coventry och Allisons energi verkade plötsligt vara slut. Han hade tappat gnistan och kanske på samma sätt som han gjorde sig känd för erövringar på kvinnofronten och behovet av att alltid stå i centrum på dyra nattklubbar med champagne och cigarrer, så dog allt när han inte längre var på jakt. Så länge som han önskat ta över hela ansvaret…

Joe Mercers popularitet ökade, bland annat via ett inhopp som engelsk förbundskapten som blev riktigt lyckat, medan Allison drog till Crystal Palace. Därefter var allt en nedåtgående spiral för Malcolm Allison, som dessutom ofta hamnade i relativt djupa depressioner. Han skulle återvända till City, men den sejouren var lika misslyckad som de flesta andra. Han brände pengar på dyra spelare (något Mercer alltid bromsat) och det slutade alltid i att han drog eller fick sparken. Viss framgång hade han något år utomlands, men med tanke på att han ansetts som den mest visionäre coachen i Storbritannien så blev hans liv inte vad han tänkt sig. Mot slutet tog också alkoholismen över.

Det finns anledning att återkomma med en mer djuplodande artikel om Allison och Mercer, men de var ett riktigt bra sällskap på färden hem från Newcastle!


God morgon Merseyside!

God morgon!

Just denna morgon blir det en lite slarvigare uppdatering. Uppe med tuppens verksamhet är numera förlagd i Liverpool, närmare bestämt på Brittania Adelphi Hotel. Nu är det inte första gången jag är på fotboll i England eller för den delen i Liverpool, men det är alltid lite extra när man reser med äldsta sonen som är minst lika fotbollstokig som jag och dessutom i sällskap med drygt 80 andra svenskar, alla medlemmar i Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb).

Publicerar istället några bilder från fredagskvällen.

adelphi

Min son på Adelphi Hotel. Ett klassiskt hotell där Winston Churchil har bott, men det var även här som Evertons magiske halvback Joe Mercer skrev på för George Allisons Arsenal efter andra världskriget. Bryskt behandlad av Evertons ledning med Theo Kelly i spetsen. Mercer fick inte ens åka tillbaka till Goodison för att hämta sina skor, utan dom hade Kelly med sig. Mercer var framgångsrik både för Everton och Arsenal och skulle senare som manager ta Manchester City till stora framgångar. Dessutom fick han ta hand om England efter att Sir Alf Ramsey sparkats och innan en ersättare tillträtt.

Läs mer om Joe Mercer på Old School Football.

Ett härligt, slitet gammalt hotell!

IMG_41581

IMG_41601IMG_41591

Dessutom har Niclas Alexandersson utsetts till hedersmedlem i Swedish Toffees och vi har fått lyssna till Kevin Sheedy – irländaren som skänkte glädje till fotbollen med sin känsliga vänsterfot när Everton var som bäst på 80-talet. Jag fastnade på bild med denne fotbollsgigant! Det är jag som är den vältränade med glasögon till höger i bild på bilden till höger…

IMG_41561IMG_41531

Nu frukost och sedan laddning för match.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.