Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Det sjunde avsnittet av Old School Football podcast svingar sig fritt och ohämmat bland nostalgiska lianer som kretsar kring säsongen 1977/78 samt 1978/79 genom barndomsminnen från ett rum med en bok.
Bland torkat renkött, fläskkotletter och palt minns Old School Football podcast en uppväxt och somrar hos morföräldrar uppe i Boden i Norrbotten. En morbror med Tipsboken 1978/79 triggade ett fotbollsintresse, vilket tog spjärn från Airfix leksakssoldater och en modell av regalskeppet Vasa.
Möten med tandlöse Joe Jordan, West Bromwich Albions magiska lag från 1978/79, Aston Villas begynnande storhet, frågetecken om varför Manchester United fick så många spelare i all star laget, den late Kenny Burns, Kenny Dalglish, Laurie Cunningham, Bob Latchford och Gordon McQueen. Men också Diego Maradonas provspel i Sheffield United, Bill Nicholson, Keith Burkinshaw, Osvaldo Ardiles, Ricardo Villa och Spurs. Ipswich, Nottingham och Liverpool. För att inte tala om Harry Haslam och Oscar Arce i Sheffield United. Juntans Argentina, Antonio Rattin och ett Arsenal med en styrelse som inte trodde på utländska spelare i laget. Ja, och så lite om publiksiffror och övergångar 1978.
Under 80-talet tog Spurs flertalet pokaler och även om The Lilywhites aldrig fick kröna decenniet med en ligatitel kan man lugnt påstå att få lag kunde skryta med större profiler eller lirare. Old School Football ägnar fredag åt att försöka ta ut den bästa Spurs-elvan under 80-talet.
Sannolikt är man ute på minerad mark, då det finns en uppsjö av spelare att välja på. Dessutom lite för mycket tyngdpunkt på den offensiva sidan av planen. Det är därmed en oerhört lirande och offensiv elva, vilket också stämmer ganska väl med 80-talets Spurs och deras glamourösa stil. Ett annat kriterium är att spelaren ska ha varit med i en Tipsextramatch för Spurs under 80-talet.
Frank McAvennie blev 1987 inblandad i ett bråk under ett Old Firm-derby som fick konsekvenser i form av fällande domar i civil domstol för två Rangers-spelare, dock gick McAvennie fri. Med ett skratt…
På Hampden Park 1980 hade Rangers och Celtics fans stormat plan och ridande poliser fick gå in och rensa upp en extremt obehaglig situation, vilket blev en av de större publikskandalerna någonsin. Och det är också mot den bakgrunden händelserna i derbyt 1987 måste ses. I hettan och passionen den dagen fanns tre engelska spelare och en nyinköpt skotte. Innan match hade Celtic manager sagt till spelarna:
Frank McAvennie finns i West Ham-fansens hjärta för evigt, mycket tack vare ett ständigt leende på plan, såväl som på Londons nattklubbar. Men det tog ett litet tag innan någon visste vem han var.
På den tiden sändes inte fotboll såsom den gör nu och en bit in i McAvennies debutsäsong för West Ham United 1985/86 kom han med i det berömda tv-programmet Saint and Greavsie. De tog med honom ut i East End och frågade West Ham-fans om den nya värvningen. Alla tyckte att han var en kanonspelare, men få kände igen honom när han klev fram och presenterade sig.
Frank McAvennie föddes i ett kärvt område i Glasgow men lyckades ändå få till en fotbollskarriär. Inledningsvis i St Mirren, först som mittfältare, men krävde själv att flyttas upp till forward då han ansåg att det gjordes ett dåligt jobb längst fram. En naturlig målskytt var därmed född.
Han gjorde mål med ett leende som smittade och berörde. Glädjen i ansiktet charmade publiken och som person var han på samma sätt utanför fotbollen. Alltid med ett leende, skratt eller upptåg.
Julen är i mångt och mycket nostalgins tid, åtminstone för mig. Repriserar därmed en artikel på Old School Football Svenska Fans. En lyxig vimpel med små bilder på FC Barcelona-spelare blev nämligen som en raketmotor för ett spirande fotbollsintresse.
Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.
En liten vimpel, men den har betytt mycket. Den fick en alldeles speciell plats bland mina fotbollsprylar under de där åren i början av 80-talet då mitt intresse för fotboll exploderade.
Vet inte exakt vilket år vimpeln gjordes, men jag antar att det var runt 1979/80, eftersom spelare som anfallaren Quini och mittbacken Alexanco kom till Barcelona det året och de är ju med på vimpeln tillsammans med yttern Carrasco som jag därefter följde med stort intresse i det spanska landslaget under tid då de inte direkt rosade marknaden.
Veteranen Asensi hade jag hört talas om och hans namn klingade vackert. Nästan som tennisspelaren Adriano Panatta (visserligen italienare, men klangen i namnen är lika härlig. Finns ingen logik bakom, bara känslor), vilken jag också fascinerats av under en period då tennis var intressant att följa med rumänen Ilie Nastase, Björn Borg och amerikanerna Arthur Ashe, Jimmy Connors och John McEnroe, för att nämna några. Asensi lämnade dock Barca 1980, vilket leder mig till slutsatsen att det inte kan vara efter 1980. Ett år då jag fyllde tio år och intresset för fotboll tog fart. Everton var mitt favoritlag sedan 70-talet, men det var nog Malmö FF:s äventyr i Europacupen 1979 som fick fart på fotbollsintresset tillsammans med West Hams magiske mittfältare Trevor Brooking som avgjorde FA-cupfinalen 1980. Samtidigt som jag själv började spela fotboll. Sent kan tyckas i dagens idrottshets, men det funkade då.
Idag ställs Watford mot Liverpool i vad som på förhand får ses som en rätt oviss tillställning. Old School Football Podcast tar upp en annan match mellan lagen som spelades i Tipsextra på 80-talet. Då var Liverpool nästan oslagbara och Watford hade tagit sig från fjärdedivisionen till en andra plats bakom Liverpool åren 1978 till 1983. Dessutom tog sig The Hornets till FA-cupfinal 1984. En saga större än Åshöjdens BK som kan vara värd att minnas i en artikel jag skrev för Old School Football tidigare i år.
Old School Football riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.
I december 2014 står Sir Elton John i mittcirkeln på Vicarage Road. Familjen är med. Barnen är iklädda Watfordmössor. Poplegenden blickar upp mot nyligen invigda Sir Elton John Stand och börjar tala till den publik som varit honom minst lika trogen som konsertbesökarna.
Tid har passerat sedan en 12-årig kille vid namn Reginald Kenneth Dwight som aldrig missade en match på Vicarage Road blivit en av de mest framgångsrika poplegendarerna genom tiderna under namnet Elton John i en framgångssaga som till och med fått honom adlad. Ändå, när allt kommer omkring, är denna dag den 13 december 2014 sannolikt hans stoltaste stund. Klubbens han älskar så pass mycket att han varit dess ägare och ordförande mellan 1976 och 1997 samt därefter en nog så aktiv supporter.
skribentper 