Idag möts Arsenal och Stoke i Premier League. Känns som om man precis hunnit pusta ut från gårdagens tillställningar, tänker då främst på Chelsea – Everton vars 3-3 dust resulterade i en magisk andra halvlek. Idag är det dags för Liverpool mot Manchester U, men också Stoke mot Arsenal. Två lag som hade några riktiga duster i två legendariska semifinaler i början av 70-talet. Matcher som knäckte ett Stoke på uppgång, även om laget skulle ha ett par bra säsonger till i mitten av 70-talet. Och allt slutade med ett hästarsle.
Idag drabbar Chelsea och Everton samman på Stamford Bridge och en sak är helt säker – det kommer inte att sluta på samma sätt som i april 1978.
Everton krossade nämligen Chelsea med hela 6-0. I sig en stor seger och The Toffees skulle avsluta säsongen med en hedrande tredjeplats, även om målet var högre. Suveräna segrarna Nottingham Forest med managern Brian Clough i spetsen rådde man inte på. Ej heller tvåan Liverpool FC vars skugga över lokalkonkurrenten Everton låg tung och förmörkande under hela 70-talet. Evertons ligaseger 1970 blev inte början på ännu en framgångs era, utan början på ett allt snabbare slut där Liverpool klev fram och tog över. Många hänvisar till FA-cupsemifinalen 1970/71 mellan lagen som matchen som markerade förändringen. Men det var heller inte det som var det intressanta i april 1978, utan att Evertons store centertank Bob Latchford till slut nådde drömgränsen på 30 mål i ligan. Det satt dock långt inne…
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Denna gång blir det en del tårar, mittbacksöden, Liverpool vs Manchester United och så Dirty Leeds.
Som en liten uppladdning rekommenderas att läsa om The Battle of Goodison på 60-talet, vilket blev en av de första stora händelserna som skulle göra Leeds till The Dirty Leeds.
Annars är det som vanligt. Varje fredag. Podden där det bökas extra mycket i leran från förr
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Frank McAvennie blev 1987 inblandad i ett bråk under ett Old Firm-derby som fick konsekvenser i form av fällande domar i civil domstol för två Rangers-spelare, dock gick McAvennie fri. Med ett skratt…
På Hampden Park 1980 hade Rangers och Celtics fans stormat plan och ridande poliser fick gå in och rensa upp en extremt obehaglig situation, vilket blev en av de större publikskandalerna någonsin. Och det är också mot den bakgrunden händelserna i derbyt 1987 måste ses. I hettan och passionen den dagen fanns tre engelska spelare och en nyinköpt skotte. Innan match hade Celtic manager sagt till spelarna:
Frank McAvennie finns i West Ham-fansens hjärta för evigt, mycket tack vare ett ständigt leende på plan, såväl som på Londons nattklubbar. Men det tog ett litet tag innan någon visste vem han var.
På den tiden sändes inte fotboll såsom den gör nu och en bit in i McAvennies debutsäsong för West Ham United 1985/86 kom han med i det berömda tv-programmet Saint and Greavsie. De tog med honom ut i East End och frågade West Ham-fans om den nya värvningen. Alla tyckte att han var en kanonspelare, men få kände igen honom när han klev fram och presenterade sig.
Frank McAvennie föddes i ett kärvt område i Glasgow men lyckades ändå få till en fotbollskarriär. Inledningsvis i St Mirren, först som mittfältare, men krävde själv att flyttas upp till forward då han ansåg att det gjordes ett dåligt jobb längst fram. En naturlig målskytt var därmed född.
Han gjorde mål med ett leende som smittade och berörde. Glädjen i ansiktet charmade publiken och som person var han på samma sätt utanför fotbollen. Alltid med ett leende, skratt eller upptåg.
Lördag. Ett varmt och soligt Wembley. Arsenal bär sina gula tröjor och är nyligen korade ligamästare efter seger mot ärkerivalen Tottenham Hotspurs tidigare på måndagen samma vecka. Jakten på dubbeln går in i sitt slutskede.
Arsenals 60-tal var minst sagt dystert. Enda decenniet sedan 30-talet som klubben inte lyckats ro hem en titel. Lite plåster på såren var Inter Cities Fairs cup viktorian 1970, men att de skulle stå inför en unik dubbel lördagen den 8 maj 1971 hade väl ingen förväntat sig. Kanske allra minst lagets egna fans. Men nu var de där, efter att precis ha säkrat en ligaseger endast en poäng före Leeds United. Jämfört med lag som Leeds, Everton, Manchester City och ännu Manchester United hade The Gunners knappast något glamouröst gäng. Men de vann matcher, så till den milda grad att de nu stod öga mot öga med Bill Shanklys Liverpool. Ett Liverpool som ömsade skinn och var på väg in i en generationsväxling.
Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.
Leeds var regerande FA-cupmästare och ett av de lag som år efter år var med i kampen om titlar. The Mighty Leeds eller The Dirty Leeds, lite beroende på vem man frågade. Ett benhårt, ibland cyniskt lag som byggde sin storhet på en generation spelare med fantastisk sammanhållning. Managern Don Revie ville ha det så och var på den tiden nyskapande med sin inställning som inte lämnade något åt slumpen och där resultat, inställning och kollektivet var ledstjärnor. Det var också ett Leeds som kunde spela fantastisk fotboll och om storhetstiden definieras från mitten av 60-talet fram till 1974, utvecklades laget fotbollsmässigt för att under 70-talet underhålla lika mycket som man var disciplinerade, fysiskt starka och effektiva.
Crescendot kom nog strax efter, närmare bestämt på 70-talet. Ett av de stora tillfällena var när Chelsea besegrade mäktiga Leeds i FA-cupfinalen 1970 med Peter Osgood, Charlie Cooke och Alan Hudson och company.
Samma säsong vann Everton ligan med eleganterna i mittfältstrion The Holy Trinity i spetsen. Howard Kendall, Alan Ball och Colin Harvey. Något jag återkommer till framöver, men nu tänker jag på Chelseas FA-cupfinal mot Leeds. Samtidigt vann Joe Mercers magiska City med Colin Bell, Francis Lee och Mike Summerbee ligacupfinalen över Jeff Astles West Bromwich.
Den första finalen sändes i Sverige den 11 april 1970 och slutade 2-2. Peter Houseman och Ian Hutchinson gjorde målen för Chelsea medan Jack Charlton och Mick Jones nätade för Leeds. Det var också klubben från Yorkshire som dominerade och Chelsea fick vara rätt nöjda med oavgjort. Bland annat hade David Webb oerhört svårt att stoppa Leeds ytter Eddie Gray. Den lekstugan bommades dock igen då man i returen satte mittbacken (och en av ligans fulaste spelare, tillsammans med Leeds Norman ”Bite Yer Legs” Hunter”) på högerbacksplatsen – Ron ”Chopper” Harris.
Men mötet som troddes bli brutalt, blev istället underhållande (ja, eller brutalt och underhållande), vilket även fortsatte i omspelet där Leeds tog initiativet. Mick Jones gav Yorkshire-laget programenligt ledningen och nu fanns väl inget som kunde stoppa dem..? Men efter ett magiskt samspel mellan Peter Osgood och Charlie Cooke var det kvitterat av ”The Wizard of Os” – Peter Osgood. Dessutom avgjorde David Webb på nick efter ett långt inkast. En makalös revansch efter förnedringen i första finalen av Eddie Gray. Jätten var fälld och Chelseas Swinging Sixties-gäng skrev in sig i historien.
Det var också i denna final som Eddie McCreadie satte in sin berömda karatespark mot Billy Bremner, vilken inte resulterade i något annat än en kontring och lysande målchans för Chelsea… Just omspelet dömdes om av domaren David Elleray 1997 (givetvis via tv-bilder) och han delade ut sex röda kort och tjugo gula…
skribentper 