Vi är på väg med raketfart in i december och de klassiskt avgörande dagarna då tätstriden brukar utkristalliseras. Men än är det en dryg månad kvar och just nu imponerar Manchester United.
Louis van Gaal har fått utstå en hel del kritik och den har varit berättigad. United har inte sett ut som något mästarlag, vilket de fortfarande inte gör, men segern på Goodison Park var ett stort steg i rätt riktning. De manövrerade ut ett Everton som inför matchen hade hyfsat bra självförtroende. Taktiskt sätt var de mästerliga, vilket också gynnades av två tidiga mål. Everton såg återigen ut som laget från ifjol där rörelse, aggressivitet och självförtroende saknades. Kan United bygga vidare på detta, så kommer de definitivt vara med i toppstriden. Everton lyckades inte dra nytta av den tändvätska som nyheten om klubblegenden Howard Kendalls död borde resulterat i. De var bleka, men med tanke på att laget numera bärs fram av yngre förmågor såsom Ross Barkley, Romelu Lukaku och John Stones, så tror jag det kommer bli en säsong blandad med höga berg och djupa dalar.
Just denna morgon blir det en lite slarvigare uppdatering. Uppe med tuppens verksamhet är numera förlagd i Liverpool, närmare bestämt på Brittania Adelphi Hotel. Nu är det inte första gången jag är på fotboll i England eller för den delen i Liverpool, men det är alltid lite extra när man reser med äldsta sonen som är minst lika fotbollstokig som jag och dessutom i sällskap med drygt 80 andra svenskar, alla medlemmar i Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb).
Publicerar istället några bilder från fredagskvällen.
Min son på Adelphi Hotel. Ett klassiskt hotell där Winston Churchil har bott, men det var även här som Evertons magiske halvback Joe Mercer skrev på för George Allisons Arsenal efter andra världskriget. Bryskt behandlad av Evertons ledning med Theo Kelly i spetsen. Mercer fick inte ens åka tillbaka till Goodison för att hämta sina skor, utan dom hade Kelly med sig. Mercer var framgångsrik både för Everton och Arsenal och skulle senare som manager ta Manchester City till stora framgångar. Dessutom fick han ta hand om England efter att Sir Alf Ramsey sparkats och innan en ersättare tillträtt.
Dessutom har Niclas Alexandersson utsetts till hedersmedlem i Swedish Toffees och vi har fått lyssna till Kevin Sheedy – irländaren som skänkte glädje till fotbollen med sin känsliga vänsterfot när Everton var som bäst på 80-talet. Jag fastnade på bild med denne fotbollsgigant! Det är jag som är den vältränade med glasögon till höger i bild på bilden till höger…
Nu frukost och sedan laddning för match.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Har alltid fascinerats av det Leeds United som managern Don Revie tog från andradivisionen till nästan tio år av storhet. De blev också symbolen för ett hårdnande fotbollsklimat under 60-talet där en normal match skulle innebära utvisningar på löpande band i dagens fotboll.
Meriterna under Don Revie talar för sig själva:
Segrare i division 2 (andradivisionen, nuvarande The Championship): 1963/64
Laget bestod av en tätt sammanhållen skara spelare. Utan egon, nästan som en sekt. Lika brutala mot motståndarlagen som lojala mot Leeds. Karaktärer som Zlatan Ibrahimovic hade inte alls funkat enligt Revies filosofi. Sammanhållningen var så stark att när Don Revie blev engelsk förbundskapten 1974, frös laget ut den efterträdande managern Brian Clough och hans värvningar, särskilt John McGovern som följt Clough från klubb till klubb. Det blev bara 44 dagar för Clough, vilket också skildrats i filmen ”That Damned United”. Å andra sidan var värvningen av Clough märklig, då han var Leeds och Revies mest uttalade motståndare och ansåg att alla lagets medaljer var förvärvade genom fusk, vilket han också sa till spelarna.
Det fanns dock flertalet riktigt bra fotbollsspelare i klubben. Målvakter som Gary Sprake och David Harvey. Backar i toppklass som Paul Reaney, Terry Cooper, Jackie Charlton, Paul Madeley, Trevor Cherry, Gordon McQueen, Frankie Gray och den brutale Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. På mittfältet fanns de lika hårdföra som eleganta Johnny Giles och Billy Bremner. Nå, Giles kanske var mer elegant, medan Bremner var den ultimata mittfältsdynamon. Och före Bremner var det Bobby Collins som satte fart på mittfältet och skrämde motståndarna. Yttern Eddie Gray och forwards som Peter Lorimer (med skottet), Allan Clarke, Mick Jones och Joe Jordan. För att nämna några…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
I helgen är det inte bara Everton och Manchester United som väntar. På söndag beger jag mig tillsammans med äldste sonen till Newcastle för att gå på klassiska St James´ Park. Det råder väl inga illusioner om att livet kommer vara på topp i nordost när Norwich kommer på besök, men det är en arena jag ännu inte varit på och som är ett måste för varje genuint fotbollsintresserad.
För mig är Newcastle laget som på 80-talet värvade Kevin Keegan, David McCreery och Terry McDermott samt fostrade Chris Waddle, Peter Beardsley och Paul Gascoigne. Kanske inte den mest framgångsrika perioden i den anrika klubbens historia, men en tid som ger härliga minnen.
Läs Tippastryktipset.nu:s artikel om Tipsextramatchen mellan Newcastle och Norwich 1984, där visserligen Keegan lämnat, men Waddle och Beardsley fanns på plan.
Se även målen från matchen
Och i Norwich fanns framtida stjärnor som Steve Bruce, Dave Watson och Chris Woods, men också gamla hjältar som Mick Channon och Asa Hartford.
Newcastle lyckades dock med ytterligare en bedrift. De värvade en brasse! Det kanske inte låter så märkvärdigt, men då var det något alldeles extra. Mirandinhas övergång hårdbevakades och hela England såväl som alla fanatiska Tipsextra-tittare skulle nu äntligen få se en brasse dominera engelska ligan. Vi hade alla tagits med storm av det magiska landslaget i VM 1982 som pulvriserade motstånd genom att bara vara sådär makalöst bra. Tyvärr tog allt stopp när ett elegant defensivt spelande Italien avslöjade brassarnas svagheter och Paolo Rossi gjorde hattrick.
Men fram tills dess fick vi njuta av eleganterna Zico och Sokrates. Av hårdskjutande Eder. Av dynamisk elegans a la Falcao. Av den offensiva vänsterbacken Junior (tydligen skyttekung hemma i Brasilien..?). Jag kommer aldrig glömma hur de med hjälp av ren och skär klass kramade musten ur ett rätt starkt Skottland och Sovjet. I VM 1986 gick det inte lika bra, men för många i min generation var 82:orna en sådan där upplevelse man kommer gnata om för sina barnbarn.
Och det är mot den bakgrunden förväntansbilden på stackars Mirandinha var lagd… Den förste brassen som skulle ta engelska ligan med storm. Det gick givetvis inte särskilt bra. Han kom från Palmeiras för dyra pengar 1987 och återvände 1989.
Men… han gjorde faktiskt mål i en Tipsextra-match. Den 4 februari 1989 tog Newcastle emot Liverpool i en match som slutade 2-2. Mirandinha gjorde 1-0 efter två minuter. I samma match gjorde Peter Beardsley ett inhopp för Liverpool mot sin gamla klubb.
Newcastle vs Liverpool
Mål: Mirandinha (2), Ian Rush (15), Frank Pingel (49), John Aldridge (50)
NUFC: Tommy Wright, Kevin Scott, Kenny Sansom, David McCreery, John Anderson, Glenn Roeder, John Hendrie, Frank Pingel, Mirandinha, Liam O Brien, Kevin Brock.
LFC: Bruce Grobbelaar, Gary Ablett, David Burrows, Steve Nicol, Ronnie Whelan, Jan Mölby, Ray Houghton, John Aldridge, Ian Rush, John Barnes, Steve McMahon (Peter Beardsley).
Kommentator: Pelle Nyström
Bifogar även ett reportage om när Mirandinha anlände i september 1987 och hans första match i tröja nummer 9 mot just söndagens motståndare Norwich City. Vi får se dueller mot Steve Bruce och en reporter som jag nog ändå måste säga är väl välvillig och snäll när han beskriver Mirandinhas insats… Dessutom är det Norwich nummer 9 – Wayne Biggins – som stjäl showen. Matchen slutade 1-1.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.
På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.
Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.
Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.
Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.
Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Det är dystert i den nordöstra delen av England. Sunderland och Newcastle trampar allt längre ned i kvicksand. Rivalerna står båda utan en seger och parkerar på näst sista respektive sista plats i tabellen.
Sam Allardyce har i sin nyutkomna biografi konstaterat att han nog borde blivit förbundskapten i England efter Sven- Göran Eriksson som avgick 2006. Han ansåg sig ha meriterna och utan att på något sätt slå sig för bröstet ett naturligt val. Men det blev istället Newcastles nuvarande manager Steve McClaren som fick chansen.
Livet i Premier League skulle inte vara detsamma utan Newcastle och Sunderland, så varför inte minnas några fina stunder.
Sunderland AFC
Newcastle United
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Känns som ett gott läge att skänka en tanke till roligare stunder för anrika Sunderland AFC.
Sida vid sida kliver de ut på den berömda gräsmattan. Ljudet från läktarna är öronbedövande. Sunderland och Leeds. I en FA-cupfinal som gått till historien som den kanske största skrällen under efterkrigstiden.
Leeds var regerande FA-cupmästare och ett av de lag som år efter år var med i kampen om titlar. The Mighty Leeds eller The Dirty Leeds, lite beroende på vem man frågade. Ett benhårt, ibland cyniskt lag som byggde sin storhet på en generation spelare med fantastisk sammanhållning. Managern Don Revie ville ha det så och var på den tiden nyskapande med sin inställning som inte lämnade något åt slumpen och där resultat, inställning och kollektivet var ledstjärnor. Det var också ett Leeds som kunde spela fantastisk fotboll och om storhetstiden definieras från mitten av 60-talet fram till 1974, utvecklades laget fotbollsmässigt för att under 70-talet underhålla lika mycket som man var disciplinerade, fysiskt starka och effektiva.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
So good I did it twice. Det är titeln på Kevin Sheedys biografi. Undertiteln är My Life From Left Field. Sheedy är urtypen av veckans tema. Långsam, dålig i försvarsspelet, kanske till och med lite kantig i rörelsemönstret, men jisses… när han lät vänsterfoten tala! Irländaren var nämligen frisparkskung, assistkung såväl som en hejare på att göra viktiga mål. För om han hade en otymplig kropp som definitivt inte skulle funkat i dagens fotboll, där alla måste vara snabba, så hade han en fantastisk förmåga att anpassa kroppshyddan efter den magiska vänsterfoten.
Ja, jag är Everton-supporter och Sheedy spelade i det mest framgångsrika laget i Evertons historia på 80-talet och kanske är han inte lika känd som killar vid namn Roberto Carlos, men jag hade en VHS-video från Evertons mästarsäsong 1986/87 där han skruvar bollen lika bisarrt fascinerande som Roberto Carlos kunde göra.
Sheedy vann nästan allt med Everton och blev också den första irländaren att göra mål i ett stort mästerskap i VM 1990. Så det är ingen dussinlirare, men betydligt mindre känd än han förtjänar. Idag är han ansvarig för Evertons framgångsrika ungdomsakademi där han för den vackra fotbollen vidare. I mina ögon gjorde han fotbollen vacker.
I helgen åker jag och min äldsta son till Liverpool för att se Everton vs Manchester U, men den stora upplevelsen lär inträffa kvällen innan då Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb) på en pub som ligger ett stenkast från Goodison Park ska välkomna Niclas Alexandersson som hedersmedlem, men dessutom kommer Kevin Sheedy att närvara. Kevin Sheedy! När det gäller personer jag önskar träffa innan jag dör så ligger Sheedy före Barack Obama och kanske ett snäpp bakom Bill Clinton, men definitivt topp fem. En gigant! Och jag kommer vara starstruck.
Lär återkomma i ämnet Kevin Sheedy, då han är en äkta representant för traditionen av magiska lirare som hamnade på vänsterkanten. Men denna morgon nöjer jag mig med några klipp, så ni kan få en känsla för denna magiska vänsterfot.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
So Good I did It Twice, är titeln på Sheedys biografi och det kommer från när han satte en frispark för Everton mot Ipswich i en FA-cupmatch 1984/85. Först slog han in bollen i ena hörnet, men domaren tyckte det var för tidigt, så frisparken gick om och Sheeds lättade in bollen i andra hörnet…
Med sin vänsterfot och elegans tog han Arsenal från bottenstrider till cupfinaler, men var också en av få britter som lyckades i Italien på 80-talet. Hans namn är Liam Brady.
Få var så vördade runt Highbury som Liam Brady. Under en tuff period för Arsenal representerade Liam Brady ljuset. Irländaren hade allt. Blicken för spelet, balansen, kvicktänktheten, skottet, bollkontrollen och förmågan att flyta fram på plan. Aldrig någonsin i tidsbrist, något han hade och har gemensamt med alla riktigt begåvade spelare. Liam Brady gjorde Arsenal bättre än vad de var.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Är han bra med bollen? Skjuter hårt? Fantastiska fötter? Båda? Ingen vidare tacklare? Långsam? Ok, sätt honom på vänsterkanten! Lite så kunde det låta på 70- och 80-talen då spelare vars förmågor underhöll och värmde publiken samtidigt som de blev assistkungar och målskyttar. Men, de klarade inte riktigt av det höga intensiva tempot och att vinna boll på mitten. 4-4-2-systemet hade egentligen inte någon plats för lirare som var långsam i steget och dålig på att vinna boll. Istället – som en gammal elegant Trevor Brooking påpekade – satte man ut dem på vänsterkanten. Med en stark och defensiv ytterback blev inte skadan så stor, förutsatt att de tre övriga på mittfältet och helst båda forwards sprang arslet av sig. Fördelen var ju att dessa herrar till vänster kunde lira boll, vilket gav mål.
Tänkte bjuda på lite tvåfotsfotboll med betoning på vänsterfoten av spelare som kunde allt, utom tackla, springa och jobba hem.
Först ut, den magiske Alan Hinton i Derby County. Han som tillsammans med den vindsnabbe forwarden Kevin Hector låg bakom det mesta framåt under 70-talet då Derby faktisk var bäst i England vid två tillfällen.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 