God morgon!
Härligt med ny vecka, men glöm då inte att helgens omgång inte är helt klar ännu. Ikväll drabbar Everton och Crystal Palace samman i en intressant match, där vinnaren kan ta rygg på täten.
Som uppladdning föreslår jag därmed att ni läser ett par artiklar jag satte samman om deras historia på Tippastryktipset.nu tidigare i år.
Klicka in och läs:
God morgon!
Den 12 april 1964 briserade en spelskandal inom engelsk fotboll som skulle få svåra konsekvenser för de inblandade, men också chocka en hel nation.
The Sunday People hade fått nys om ett riktigt scoop. Under en längre period hade tidningen försökt ta sig allt närmare det spelsyndikat som kretsade runt en herre vid namn Jimmy Gauld. Under flera år hade de pysslat med att ”fixa” matcher. Gauld själv var en gammal fotbollsspelare med förflutet i en rad klubbar såsom Swindon, Plymouth Argyle, St Johnstone, Everton och Mansfield Town. Det blev ingen större karriär och istället gav han sig in i en mer lukrativ verksamhet att muta spelare till att fixa resultat.
Läs hela artikeln på Old School Football.
God morgon!
Poddfredag igen. Klockan 11.30 läggs avsnittet upp på i-Tunes samt Svenska Fans Fan Radio. Länkar kommer vid 11.30 även via Facebook och skribentper.se samt på Twitter: @permalmqvist
Denna vecka:
Att lida är en viktig del av supporterskapet. Det är själva fundamentet för trohet och gemenskap. Andra ämnen i veckans podcast: FA-cupfinal med Liverpool i toppform, barndomsminnen kretsande runt Tipsextra-säsongen samt hur man förr i världen värvade lovande spelare mot deras vilja.
För andra fredagen på raken vill Old School Football vara en del av ditt fredagsmys, eller vad det nu ska kallas. Podcasten riktar sig till alla fotbollsnostalgiker, oavsett om du fortsätter med en förlängd AW ända in på småtimmarna, förbereder dig för ett biobesök, ska hem till familjemiddagen eller sitter och darrar av sprickfärdig förväntan inför veckans På spåret. Men även ni som undrar vad som kan pågå i en fotbollsnostalgikers förvirrade inre, får gärna lyssna för en skrämmande inblick, vilken kanske kan skapa ett visst ömsint överseende när ni råkar på oss nostalgiker i olika sammanhang.
Ja, eller så kan du helt enkelt lyssna vid ett senare tillfälle. Fotbollshistorien kommer inte att förändras i första taget.
Denna gång funderas det över vikten av och skönheten i att lida, men också en del kring hur livet som ung kretsade kring Tipsextra-säsongen. Dessutom ett Liverpool i kanonform i Bill Shanklys sista FA-cupfinal samt hur man övertalar en ung spelare – uppväxt och boende i Liverpool – att det bästa för dig och din karriär är inte att vänta på ett troligt erbjudande från Liverpool FC. Istället ska du självfallet välja Derby County i divison 2. Utöver detta bjuds även på ett felaktigt uttal av en gammal fotbollsgigant, när jag säger Mackäj istället för Mackaj om den skotske storspelaren Dave Mackay.
Aldrig kortare än en kvart, men inte heller längre än tjugo minuter. På väg hem från jobbet, på lunchen, när du tränar… För dig som hellre lyssnar än läser, såväl för dig som vill göra både ock. Old School Footballs podd – i väntan på lördag.
God morgon!
Kollade lite ligacupkvartsfinaler igår och så är det ju en kvar som spelas ikväll. Skrev även en kort artikel för Tippastryktipset.nu om de åtta lagens ligacuphistoria. I skrivande stund är visserligen några utslagna, men kan vara lite intressant ändå.
Liverpool FC är en gigant när det gäller segrar i ligacupen, men även Middlesbrough, Sheffield W, Manchester City och Stoke har vackra minnen från ligacupen.
Ligacupen har funnits sedan början av 60-talet och nådde nog sin höjdpunkt på 70- och 80-talet. På den tiden var det ett vibrerande och fullsatt Wembley och ofta blev det rätt underhållande finaler. Av årets kvartsfinallag har framfarten i cupen rent historiskt varit oerhört varierande.
Läs hela genomgången på Tippastryktipset.nu.
God morgon!
En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.
Sitter spänt och väntar på premiären av ”På spåret”. En högtidsstund. I väntan på detta föreslår jag lite fredagsmys med ligasäsongen 1985/86.
Avstängda från Europeisk fotboll, huliganproblem, allt sämre publiksiffror och stjärnor som sneglade bort mot kontinenten. Säsongen 1985/86 befann sig engelska ligan rätt långt ifrån dagens hypade produkt, men visst fanns det glädjeämnen, bland annat en unik dubbel av Liverpool FC.
Liverpool vann till slut ligan efter en nästan osannolik spurt. De landade två poäng före Merseyside-rivalerna och regerande mästarna Everton och fyra poäng före West Ham United. Det var dock Manchester United som tog kommandot inledningsvis. Det stjärnspäckade laget vars senaste ligaseger var så långt tillbaka som 1966/1967 under Sir Matt Busby och klubben hade år efter år burit på ett allt tyngre ok vad gällde fansens krav på en ligatitel. Pengar fanns, stjärnor fanns, men det ville inte riktigt klicka. Tyvärr blev det samma visa även denna säsong, då laget drabbades av skador och formsvackor på nyckelspelare, vilket resulterade i en fjärdeplats. Everton startade tveksamt, men fick upp ångan och tog egentligen över taktpinnen från United. Dålig koncentration i ett par matcher mot slutet ledde dock till att Liverpool seglade förbi i slutfasen.
Läs hela artikeln på Old School Football.
God morgon!
Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.
Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.
Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.
”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”
De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.
De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.
Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.
Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.
Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.
Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.
Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.
Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.
På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.
Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.
Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.
Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.
Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.
Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”
Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.
Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.
Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.
God morgon!
Martin Keown är mest känd för sina insatser i Arsenals mittförsvar och lyckades med konststycket att peta Steve Bould. Men Martin Keowns karriär började tidigare än så och är ett exempel på en spelare som tagit sig fram, trots att han aldrig setts som självklar.
Old School Football handlar ju om tiden före Premier League. Martin Keown var 26 år när Premier League startade och hans karriär är nästan uteslutande förknippad med Arsenals framgångar under andra halvan av 90-talet och första delen av 2000-talet. Keown spelade i Arsenal 1993 till 2004 och fick vara med om tre ligatitlar, tre FA-cupvinster och en Cupvinnarcupseger.
Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans).
God morgon!
Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.
När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?
Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag
God morgon!
Idag begravs Everton-legenden Howard Kendall. Endast 69 år gammal dog han samma dag som jag och min äldste son besökte Goodison Park för att se Everton vs Manchester United för ett par veckor sedan. Kendall var en av mittfältarna i The Holy Trinity som tog hem ligan åt Everton 1969/70. Det sades att Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall kunde finna varandra i sömnen och spelade en underbart vacker variant av engelsk totalfotboll under managern Harry Catterick. Kendall blev också den yngste spelaren i en cupfinal på Wembley när han spelade i Preston 1964. Som spelare en legendar, men som om inte detta vore nog så blev han på 80-talet Evertons främste manager genom tiderna, då han staplade pokaler och finaler på varandra för The Toffees. I ett lag med unik sammanhållning och som dessutom kunde spela magisk fotboll. Hade det inte varit för Heysel-katastrofen och avstängningen för engelska klubblag hade också Howard Kendall bärgat europacupen och inte bara cupvinnarcupen (samma år som Heysel 1985). Laget från 1985 var nog bäst i Europa, om inte världen. Det skulle bli två ligatitlar (1985 0ch 1987), en FA-cuppokal (1984), en cupvinnarcupseger (1985) och ytterligare två FA-cupfinaler (1985 och 1986), en ligacupfinal (1984) samt tvåa i ligan (1986). Efter ligaseger 1987 begav han sig till Spanien för att få leda ett lag ute i Europa. Tanken var nog Barcelona, men då Terry Venables valde att stanna blev det Athletic Club Bilbao. Hans eget mästarlag vittrades också sönder på grund av att de bästa spelarna sökte sig ut i Europa. Howard Kendall skulle komma tillbaka som manager för Everton ytterligare två gånger i tider av kris och i syfte att rädda klubben från nedflyttning. När han lämnade Manchester City för att rädda Everton på 90-talet beskrev han situationen som att City var som en älskarinna, men Everton var ett äktenskap.
Han var också en av de där kulturbärarna på Merseyside. En av dem som gör fotbollen där odödlig och större än något annat. En kedja som länkas på de märkligaste vis. Bara ett sådant exempel som att när Kendall var ny som manager för Everton i början av 80-talet hängde ofta Liverpool-legendaren Bill Shankly på Evertons träningsanläggning för en kopp te och lite ”banter”. Shanks som för övrigt blev snuvad av Evertons manager Catterick på Kendalls namnteckning, vilket resulterade i att han lämnade in en (av sina många) avskedsansökningar. Catterick hade dessutom givit en reporter en exklusiv story om att Kendall skrivit på för Liverpool. Så när artikeln var ute, hade en nöjd Catterick säkrat Kendalls namnteckning.
Howard Kendall beskrevs ofta som en ”larger than Life character”. En av de sista storheterna som befann sig och uppskattades bland vanligt folk på pubar och i Liverpool med omnejd överhuvudtaget. Det är svårt att sammanfatta hans gärning, inte minst därför att han var ”min” manager. Den som tog mitt Everton till storhet under en period när jag sög in allt som hade med fotboll att göra. Idag går han till den sista vilan och jag hoppas kunna få ihop en artikel som bättre täcker hans status från legendar till legend, men först en liten hyllning i bild till den främste.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 