Etikettarkiv: fotbollshistoria

FA-cupfinaler vi minns – Everton vs Sheffield W 1966

FA-cupen i helgen. För en nostalgiker cupernas cup. Och nu ska agnarna skiljas från vetet, då kvartsfinal väntar för segrarna. Vi minns en av de allra bästa finalerna genom tiderna – Everton vs Sheffield Wednesday 1966.

Se unika bilder från en klassisk Pathé-inspelning:

Harry Catterick lämnade Sheffield W för att ta över Everton med uppdraget att bygga ett mästarlag. Redan 1962/63 tog The Toffees hem ligasegern, men med ett lag som bara delvis var byggt av Catterick. Efter en ganska så medioker ligasäsong 1965/66 var Cattericks lag på frammarsch i FA-cupen istället och väl framme i finalen det enda lag sedan Bury 1903 som tagit sig till final utan ett enda insläppt mål.

Petade stjärnan

Den ofta hänsynslöse, men fingertoppskänslige Catterick valde att inför finalen peta stjärnan och landslagsmannen Fred Pickering till förmån för en ung och oprövad Mike Trebilcock. Pickering hade dragits med en skada och Catterick trodde inte att han var tillräckligt matchtränad.

Trebilcock själv:

”We were all sitting around having lunch on the Friday and Tommy Eggleston (reds anm: tränare) came over to the table and said, “Mike, the boss wants to see you”, John Hurst (reds anm: lagkamrat) said, “you must be playing, Treb”. “I said, No, I Won´t be playing.”

Trebilcock, och även övriga i laget, trodde att det bara var en plats där det rådde viss tveksamhet och det var om rutinerade Sandy Brown eller den lovande egna produkten Tommy Wright som skulle spela högerback.

Catterick hade samlat alla fyra och meddelade:

”At a time like this decisions have to be made. And I´m the one who has to make them. Tommy, I´m putting you back in and leaving Sandy out. Fred, I´m leaving you out and putting Mike in.”

Därefter riktade han blicken mot Trebilcock och Wright:

”You two can go as these two will want to say something to me now.”

Och det var det, resten är historia, men säger en del om Cattericks rationella och fullkomligt distanserade sätt att hantera sina spelare.

Tv får en unik inblick inför finalen

Före match fick dessutom Pathé nästan fri tillgång till att filma inne i lagens omklädningsrum. En på den tiden unik inblick i hur fotbollsspelare förberedde sig inför match. Också intressant med tanke på att Harry Catterick avskydde tv och försökte få med sig Liverpool FC och Bill Shankly att förbjuda tv-sändningar på Goodison och Anfield. Shankly hade dock inte samma animositet mot media, vilka ofta blev skottens språkrör för oneliners. Istället blev just Merseyside-derbyt i FA-cupen 1967 föremål för en mycket uppmärksammad tv-sändning där drygt 64 000 var på plats på Goodison och ytterligare drygt 40 000 såg matchen live på en gigantisk tv-skärm på Anfield. Evertons målvakt Gordon West ska – halvt på skämt och halvt på allvar – menat att någon måste betalat Catterick för att släppa in tv-kamerorna inför en så viktig match som en FA-cupfinal.

Vändningen och Eddie Kavanagh

Evertons målnolla spräcktes redan i den 4:e minuten efter mål av Jim McCalliog. Dessutom ökades siffran på till 2-0 i den 57:e genom David Ford. Laget som Harry Catterick lämnade 1961 eftersom han inte fick de resurser han ville ha för att köpa spelare, främst centern Joe Baker som skulle bli den sista pusselbiten som tog Sheffield W från en andraplats 1960/61 till en titel. I Everton fanns dock medlen i och med Littleswoods-miljonären John Moores. The Mersey Millionaires eller The Checkbook Millionaires var vanliga epitet på den tidens Everton.

Men så kom vändningen. Unge Mike Trebilcock gör två mål inom loppet av fem minuter och helt plötsligt har matchen vänt och Eddie Kavanagh stormar överlyckligt in på plan i vad som måste anses som den mest berömda planrusningen genom tiderna. Det krävdes en rugbytackling från en polisman för att avsluta och Kavanagh fördes vänligt med bestämt ut från arenan. Säkerheten var dock inte på samma nivå då som nu, så Kavanagh var åter inne för att uppleva sitt Everton och lagkaptenen Brian Labone lyfta pokalen. Kavanagh är en kultfigur sedan dess och har faktiskt en egen rubrik (bland alla managers och spelare) i The Everton Encyclopedia. Kavanagh var en av tre kändisar på läktaren, då även John Lennon och Paul McCarthy ska ha varit på plats.

Derek Temple avgör

Efter ett misstag av Gerry Young avgör Evertons ytter Derek Temple och för andra gången i cupens historia har ett lag kommit från ett tvåmålsunderläge (Blackpool 1953 var först ledda av Stanley Matthews) för att vinna innan övertid. Sheffield W – å andra sidan – blev det första laget att tappa en tvåmålsledning och förlora innan övertid med fullt manskap på plan, eftersom Bolton 1953 trots allt spelade med nio man efter skador under matchen.

Temple konstaterade själv:

”Blimey, if I´d missed that and we´d lost, I wouldn´t have been able to show my face on Merseyside again.”

Även om Harry Catterick tog två ligaguld, så var det nog FA-cupsegern han höll högst. Det var varje skolpojkes dröm, så även Cattericks, och det räddade honom sannolikt från sparken eftersom säsongen gått dåligt i övrigt då det var tre år sedan förra titeln, något som inte tolererades av otålige ägaren John Moores. Dessutom hade han bärgat den första FA-cupen till Everton på 33 år. Catterick ska knappt ha släppt bucklan under firandet, något som en del spelare som inte gillade honom påtalades genom viskningar.

Harry Catterick var nämligen – främst under Everton-tiden – inte särskilt populär. Respekterad och ofta över gränsen till fruktad, men inte populär. Hans personlighet har ofta betraktats som en gåta, men det är en annan artikel.

Everton vs Sheffield W 3-2

Mål: McCalliog (4), Ford (57), Trebilcock (59, 64), Temple (74)

Everton: Gordon West, Tommy Wright, Ray Wilson, Jimmy Gabriel, Brian Labone, Brian Harris, Alex Scott, Mike Trebilcock, Alex Young, Colin Harvey, Derek Temple

Sheffield W: Ron Springett, Will Smith, Don Megson, Peter Eustace, Sam Ellis, Gerry Young, Graham Pugh, John Fantham, Jim McCalliog, David Ford, John Quinn

 

 

 

 


Två klassiska United-förluster i Tipsextra

God kväll!

Manchester U:s säsong vill inte riktigt ta fart och i lördags åkte laget på pumpen mot Sunderland. En match som för övrigt har en fin Tipsextra-historia. Tippastryktipset reser tillbaka i tiden till den 24 november 1984 då Sunderland vände 0-2 till 3-2 mot United och sedan ytterligare en förlust mot Nottingham med samma utveckling två matcher senare. Och, trots dessa mentala dråpslag gick det rätt bra för Red Devils.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu


Poddfredag – om allt från Sir Humphrey till Herbert Chapman

God morgon!
Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Old School Football – i väntan på lördag.
Podden släpps som vanligt runt 11.30.
Gå in och lyssna eller prenumerera på iTunes

Finns även på Svenska Fans Fan Radio.


Största skrällen i ligans historia

Största skrällen i engelska ligans historia – Ipswich Town 1962.

Läs artikeln på Old School Football.


Tipsextramatcher vi minns: WBA vs Everton, 1979

God morgon!

Vi börjar uppladdningen inför veckans stryktipsmatcher med att drömma oss tillbaka till ett möte den 1 december mellan West Bromwich och Everton. Två lag som på lördag möts i stryktipsmatch nummer 3.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu.

Klipp från matchen.


Ungdomssynder från 1987

Bodens tidning

 

God morgon!

Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.

Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.

Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.

Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.

Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).

Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.

 


Sammanfattning av lördagens Premier League och Aston Villas anrika förflutna

En liten sammanfattning för Tippa stryktipset. Mest orolig för Aston Villa, även om de utövade viss hjärt- och lungräddning i lördags.

Det är svårt att prata om något annat än Leicesters makalösa triumf mot Manchester City, men lördagen gav också några andra intressanta svar. Positiva svar från Tottenham, Everton och Southampton. Och dessutom strimmor av hopp för Sunderland, Newcastle och Aston Villa. Kan det vara så att Crystal Palace är på väg att vakna till liv igen? Fritt fall just nu för Stoke och i viss mån Norwich

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu.

Kan vara på plats och minnas Aston Villas anrika historia:

Prins William, premiärminister David Cameron och Ozzy Osborne har alla en sak gemensamt – de följer Aston Villa FC. En klubb som dryper av tradition och som säsongen 1980/81 fick allt att stämma. Aston Villa bildade tillsammans med elva andra klubbar högstaligan 1888 och var länge den kanske främsta klubben i landet i slutet av 1800-talet och början av 1900, men sedan har det varit allt mer tunnsått med titlar, även om de inte helt lyst med sin frånvaro.

Läs hela artikeln på Old School Football.


Leicesterprofiler: Frank Worthington

The Foxes dominerar och överraskar. Då kan det vara läge att minnas en av deras stora profiler genom tiderna: Frank Worthington. Under sin tid i Mjällby AIF även kallad för Listerlandets Don Juan. Onekligen en karaktär.

Superindividualisten som aldrig fick vinna en titel och vars karriär blev mycket mer medioker än vad den borde varit. Ändå har historierna – och kanske myterna – om Frank Worthington upphöjts till kult hos eftervärldens fotbollsfans, inte minst påeldat av honom själv.

Sprungen ur en riktig fotbollsfamilj, där fadern själv spelat proffsfotboll, fanns alla förutsättningar för att Frank Worthington skulle kunna bli något. Genombrottet kom lite i mediaskugga, vilket ju var betydligt vanligare på den tiden. Han slog igenom i Huddersfield säsongen 1969/70. Tack vare Worthingtons spel och mål vann laget andradivisionen.

Läs hela artikeln i Old School Football.


Leicester City – största skrällen sedan Ipswich ligatitel 1962?

Leicester avfärdar Manchester City borta på Etihad, ungefär som om det vore en fluga som satt sig på ligapokalen. Nu är The Foxes favoriter till titeln. Inget lag kan uppvisa samma jämnhet, balans och vilja. En skräll på väga att hända, kanske till och med större än Ipswich 1962.

Det är svårt att låtsas vara förvånad längre. De som följer Leicesters matcher inser att det är ett lag som mycket väl kan vinna ligan. Claudio Ranieri har fått ihop en härlig mix av försiktigt och ibland lågt försvarsspel och vassa omställningar i bästa Cattenaccio-stil eller såsom ett lysande Bundesliga-lag. Spelare som Marc Albrighton, Jamie Vardy, Shinji Kazaki och Riyad Mahrez kan transportera boll med en fart och målfokus som de flesta andra lags managers endast kan dregla över i drömmarna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu


Inför seriefinalen 2: Leicester vs Man C

Lite fokus på Manchester City inför seriefinalen. Gräver även här tillbaka till artiklar från tidigare i år. Var då jättepositiv till City som dominerade och verkade ostoppbara.

Fyra matcher, full pott och tio noll i målskillnad! Det går inte att starta en säsong på bättre sätt. Till synes trötta Manchester City låg och lurade i skyttegraven och när väl visselpipan ljöd var de först upp.

I en strid ström vällde de sedan fram, David Silva, Sergio Aguero, Vincent Kompany, Yaya Touré, Aleksandar Kolarov, Fernandinho, Raheem Sterling med flera. Samtliga laddade och uppumpade med ett adrenalin som ingen trodde fanns där längre. Ledsen för liknelsen, men kan tänka mig att motståndarlag såväl som oss åskådare, känner oss överrumplade och tillbakatvingade och den stora frågan just nu är – vem ska kunna stoppa Manchester City?

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu.

Och så en liten sammanfattning av City stolta historia. Den fanns en magisk tid även före nuet.

Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.

Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu.