Nyheten klingar fortfarande nostalgiskt vackert i mina öron, såsom en påminnelse från härliga stunder i baksätet på en bil under en långresa ned till Stockholm (jag växte upp i Boden 100 mil norr om Stockholm) eller när man kom hem från skolan och bland dagens post låg den – med en ny bild på framsidan föreställande någon sportstjärna och alltid i färg – tidningen Buster!
Läste alltid fotbollsserierna först. Mina favoriter:
Roy of the Rovers
Åshöjdens BK
Greppet direkt
Super-Mac
Bröderna Marks
Hade lite svårt för Bullen och Benny Guldfot, men de funkade de också. Bullen och Super Mac gjorde ju sedan gemensam sak i en egen serie. Enkelspårig som jag kan bli, hade jag svårt för Johnny Puma och sådant som inte handlade om fotboll. Fribrottaren Puma var dessutom oerhört populär och låg oftast som första serie i tidningen, vilket störde mig något. Kommer dock ihåg en hockeyserie – även om jag inte minns namnet – och Max Lundgrens friidrottsgäng IFK Trumslagaren, som dög rätt bra när fotbollshistorierna var färdiglästa.
Bäst var det när Åshöjdens BK-bröderna Jorma och Edward Engmark gick till Everton. Och så var det bröderna Marks (tror de hette så?). En serie som kanske inte slog så väl ut, men jag gillade den, då den enligt mig var mer ”verklighetstrogen” än många andra. Även Roy of the Rovers föll inom verklighetskategorin och får väl anses som fotbollsseriernas okrönte konung.
I och med bokmässan kommer Buster Retrobok volym 1 att släppas. Ganska snart finns den också ute i handeln.
Björn Borg läste Buster och de flesta i min generation refererar till Buster, snarare än äldre generationers Rekordmagasinet. Tidningen har präglat oss i vår syn på idrott och bidragit till att vara en del av densamma.
Bäst var det någon gång på 80-talet, då tidningen släppte lagbilder på två lag i engelska ligan i varje nummer. Några har jag kvar än idag. Ja, och så när det fanns en bilaga med möjlighet att beställa ett samlaralbum för engelska ligan eller instruktionen hur man skriver ett brev för att fråga efter autografer, vilket sannolikt ledde till att klubbar runt om i världen plötsligt fick exakt likadant formulerade brev, på tunt papper avsett att skickas med flygpost (Air Mail) samt en liten papperslapp som såg till att portot tillbaka skulle vara betalt…
Kan hålla på så där ett tag. Men äntligen är den tillbaka – min uppväxt!
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09. Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891.
Lirare (nåja) att räkna med som spelat i Leicester:
Gary Lineker, skyttekungen som fostrades i Leicester och tog laget upp till högsta divisionen innan han drog vidare. Englands tredje bäste målskytt genom tiderna, men kanske den snabbaste och mest effektive.
Alan Smith, Linekers radarpartner i Leicester som senare skulle göra landskamper för England och kampera ihop med Ian Wright i Arsenal.
Frank Worthington, myten, legenden, profilen, individualisten, Don Juan och liraren. Nuff said.
Pontus Kåmark, markerade bort brassen Juninho i en ligacupfinal. Bara en sån sak.
Gordon Banks, Englands bäste målvakt genom tiderna.
Peter Shilton, Englands näst bäste målvakt genom tiderna.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ikväll är det derby i Birmingham. I ligacupen möts Aston Villa och Birmingham City. Kanske ett av de mer intressanta derbyna på länge, då Aston Villa sladdar rejält i Premier League så går Birmingham City riktigt bra i The Championship. Onekligen skrällvarning.
Sändningen startar 20.45 i Viasat Fotboll och Viaplay.
Få lag har allt sedan ligans start 1888 undvikit titlar så framgångsrikt som Birmingham City. En fascinerande klubb från en storstad som vägrar att växa upp och uppfylla den potential som borde finnas där.Rötterna sträcker sig långt tillbaka. 1875 bildades Small Heath Alliance som 1888 blev Small Heath och som i sin tur 1905 blev Birmingham för att 1943 anamma namnet Birmingham City. Klassiska St Andrews har laget haft som hemmaplan sedan 1906 och de var dessutom med och bildade ligan i andradivisionen.
Det mäktiga Crystal Palace som var en symbol för det brittiska imperiets storhet blev också skådeplatsen för Crystal Palace FC:s födelse. År 1851 var det brittiska imperiet på väg mot sin absoluta storhet, särskilt i samband med den stora världsutställningen i Hyde Park i London som inte bara markerade Storbritanniens ledning i den kommande industriella revolutionen, men också deras position som den största och viktigaste nationen i världen. En gigantisk och imponerande byggnad – Crystal Palace – restes och blev samlingspunkten för de drygt 14 000 besökarna från världens alla hörn. Bara några decennier senare skulle Storbritanniens makt täcka över en fjärdedel av jordens yta.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagen kan med fördel ägnas åt att fundera över hur engelska managers går en historisk kräftgång utan dess like när det gäller frånvaro av framgångar.
Ingen engelsk manager har vunnit Premier League. Senast var det Leeds Howard Wilkinson som kammade hem en ligatitel, men det var säsongen före Premier League instiftades, dvs 1991/92. Dessförinnan var det Howard Kendall med Everton 1984/85 och 1986/87.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
It´s grim up north, särskilt i nordöst. Ska själv upp till Newcastle för att se matchen mot Norwich om någon månad och hoppas slippa domedagsstämning. Ett bra sätt att gaska upp sig är att minnas lite från Newcastle på 80-talet. Visserligen var de i division 2, men managern Arthur Cox lyckades värva en viss Kevin Keegan samt Liverpools Terry McDermott och dessutom fanns där spelare unga som Peter Beardsley och Chris Waddle. Lite senare även Paul Gascoigne. Dessutom fanns där min gamle barndomsidol Imre Varadi på plats. Den ungerskättade forwarden avgjorde ett Liverpool-derby till Evertons fördel i början av 80-talet. I mina ögon var han då en ny Maradona, vilket ju visade sig vara allt annat än rätt…
Men Cox ”nya” Newcastle var spännande, särskilt när de mötte Charlton i Tipsextra (jo, en division 2-match), där danske storstjärnan Allan Simonsen spelade. Bara det en sensation, då Simonsen blivit sur på FC Barcelona när de köpte Maradona. Fanns ju ingen anledning då Simonsen var på plats! Så han drog till Charlton.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.
Läs mer på Old School Football.Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.
För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.
Tipsextras skytteliga (topp 5)
Ian Rush, 15 mål
Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.
Tony Cottee, 10 mål
Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.
Dean Saunders, 10 mål
Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.
Bob Latchford, 9 mål
Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.
Tony Brown, 9 mål
Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.
Arsenal vann The Double i början på 70-talet och gick sedan in i en mörkervandring vad gäller resultat, tills laget lyckades ta sig till tre FA-cupfinaler och en cupvinnarcupfinal i slutet av decenniet. Trots denna ojämnhet och kanske brist på äkta storhet, såsom Arsenal på 30-talet eller 90- och 2000-talet, fanns där en rad profiler. Mittfältseleganten Liam Brady, VM-vinnaren Alan Ball, mittbacken Frank McLintock och så gubbar som Charlie George och Malcolm Macdonald. Old School Football gjorde ett försök att ta ut den bästa elvan under 70-talet.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Från tvål till laghymn, kan sammanfatta historien bakom West Ham Uniteds I´m Forever Blowing Bubbles. Om någon har missat detta musikaliska fenomen på Upton Park rekommenderar jag att lyssna på publiken i samband med avspark. Ur högtalarna ljuder denna valsmelodi (som tydligen inte riktigt sjungs av fansen i valstakt) och när texten når frasen: Fortune’s always hiding, tar fansen över helt och hållet. Samtidigt blåses numera en hel del såpbubblor, vilket bland annat skrämde nyanlände Dimitri Payet. Men han lär vänja sig.
Onekligen en mäktig upplevelse när sången ljuder över Upton Park med omnejd.
Sången introducerades av Charlie Paynter som var manager i slutet av 20-talet, men rötterna sträcker sig betydligt längre tillbaka. 1807 massproducerades den första genomskinliga tvålen i England av entreprenören Andrew Pears. Tvålen gick därmed under namnet Pears Soap. Han lyckades med konststycket att få fram en mer behaglig tvål, då de på den tiden ofta var rätt så hårda i sin karaktär när de skulle in i huden. Det klara nästan genomskinliga förstärkte effekten och dessutom med en arom av engelsk trädgård.
Konstnären John Everett Millais stod för en känd reklam för tvålen, i form av en målning föreställande en liten pojke som skådar en bubbla som seglar upp från tvålskålen. Pojken har lockigt hår.
Lockigt hår hade även Billy J. ”Bubbles” Murray och pojken i reklamen var nästan som en avbild. Murray var en lovande skollagsspelare som senare provspelade för West Ham, men också spelade fotboll på skolnivå med flera kommande West Ham-spelare, såsom Jim Barrett.
Skolans rektor hette Cornelius Beal och var en lokalkändis för sin förmåga att skriva musik och textrim och han skrev en text till valsmelodin I´m Forever Blowing Bubbles varje gång en spelare gjorde en bra match. Beal var – å sin sida – en god vän med Paynter och via den länken fastnade hymnen hos flertalet West Ham-fans och man började sjunga den före hemmamatcher, ibland förstärkta av ett husband.
Numera blåses det bubblor samtidigt och hymnen är en sådan där engelsk fotbollsinstitution som aldrig får förloras.
I´m Forever Blowing Bubbles på Upton Park
Och så på Wembley
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 