Etikettarkiv: Liverpool FC

Säsongen 1985/86 – magiska namn i skytteligatoppen

God morgon!

En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.

Lineker blev Player of the Year och skyttekung i ligan och i VM, men han vann ingen pokal med Everton som var regerande mästare vid säsongsstart. Tvåa i ligan och tvåa i FA-cupen och med en rimlig chans att ta båda kan tyckas vara ett grymt öde, men så små var marginalerna och motståndarna på andra sidan Stanley Park var en magnifik vinstmaskin som aldrig hade produktionsstopp. Bäst i stan var detsamma som bäst i England och  även om de inte fick bevisa det – kanske bäst i Europa. Everton hade ju vunnit Cupvinnarcupen rätt enkelt året innan och Liverpool var i final (som regerande mästare) i Europacupen den där olycksaliga kvällen på Heyselstadion i maj 1985.
Betänk också att Liverpool var i semifinal i ligacupen, där Oxford visserligen blev för svåra, men Anfield-gänget var inte långt ifrån en trippel. Ian Rush vann inte skytteligan, men tog The Double (ligan och FA-cupen) och avgjorde dessutom cupfinalen med två mål. Lineker gjorde ett. Båda lämnade sedan England för äventyr i Italien (Juventus) och Spanien (FC Barcelona), vilka i slutändan inte funkade som det var tänkt. Gick något bättre för Lineker, men hans sejour i Barcelona måste ändå ses som misslyckad.
Läs hela artikeln på Old School Football.

Säsongen 1985/86 – när Liverpool tog The Double

Sitter spänt och väntar på premiären av ”På spåret”. En högtidsstund. I väntan på detta föreslår jag lite fredagsmys med ligasäsongen 1985/86.

Avstängda från Europeisk fotboll, huliganproblem, allt sämre publiksiffror och stjärnor som sneglade bort mot kontinenten. Säsongen 1985/86 befann sig engelska ligan rätt långt ifrån dagens hypade produkt, men visst fanns det glädjeämnen, bland annat en unik dubbel av Liverpool FC.

Liverpool vann till slut ligan efter en nästan osannolik spurt. De landade två poäng före Merseyside-rivalerna och regerande mästarna Everton och fyra poäng före West Ham United. Det var dock Manchester United som tog kommandot inledningsvis. Det stjärnspäckade laget vars senaste ligaseger var så långt tillbaka som 1966/1967 under Sir Matt Busby och klubben hade år efter år burit på ett allt tyngre ok vad gällde fansens krav på en ligatitel. Pengar fanns, stjärnor fanns, men det ville inte riktigt klicka. Tyvärr blev det samma visa även denna säsong, då laget drabbades av skador och formsvackor på nyckelspelare, vilket resulterade i en fjärdeplats. Everton startade tveksamt, men fick upp ångan och tog egentligen över taktpinnen från United. Dålig koncentration i ett par matcher mot slutet ledde dock till att Liverpool seglade förbi i slutfasen.

Läs hela artikeln på Old School Football.


När engelska klubbar dominerade i Europa

God morgon!

Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.

När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?

Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag

Läs mer på Tippastryktipset.nu.


Rävspel på transfermarknaden 1967

God morgon!

Få saker är så spännande som rävspel på transfermarknaden från förr. Som lite torsdagsunderhållning tänkte jag skriva om hur det gick till när Evertons manager Harry Catterick snodde mittfältaren Howard Kendall mitt framför näsan på Liverpools Bill Shankly. Året var 1967.

Howard Kendall hade gjort succé som den yngste spelaren någonsin i en FA-cupfinal när han för Preston North End deltog mot West Ham 1964. Bill Shankly hade följt Kendall under en längre period och 1967 skrev Emlyn Hughes på för Liverpool, varpå Shankly utbrast att Liverpool skulle inte släppa in ett enda mål på hela säsongen om de även fick Howard Kendalls signatur. Hela England insåg att Shankly närmade sig Kendall och att det bara var en tidsfråga.

Prestons manager Jimmy Milne var dock inte lika förtjust i idén, då han inte ville att Preston skulle ses som någon farmarklubb till Liverpool. Peter Thompson, Davey Wilson och Gordon Milne (managerns son) hade på senare tid packat väskorna för Anfield.

En kväll knackade det på dörren hemma hos familjen Kendall. Det var Jimmy Milne. Trots att Kendall var 21 år, så var det mest med hans pappa som Milne diskuterade:

”I ´ve got a club for your lad; we´re going to let him go.”

”Is it Liverpool?”, frågade Kendalls far.

”No, across the Road.”

Det hade inte funnits något som helst tecken på att Everton var intresserade, men vad inte Kendall visste var att Harry Catterick satt och filade på ännu en av sina berömda transfercuper. Catterick var ju väl medveten om Shanklys intresse, men också att Liverpool inte agerat. Catterick ringde en journalist och gav honom den exklusiva nyheten att han visste att Kendall var klar för Liverpool, tyvärr. Samtidigt som journalisten skrev så förberedde Catterick affären. Howard Kendall tvekade aldrig och skrev mer än gärna på och när de braskande rubriker kom ut dagen efter där det stod att Bill Shankly värvat Howard Kendall, så var han de facto en Everton-spelare. Catterick gnuggade nog händerna och kanske tog sig ett glas vin. Shankly blev fly förbannad och lämnade in en avskedsansökan, som dock aldrig öppnades av vd:n Peter Robinson, utan upptäcktes i hans skrivbordslåda efter Shanklys död 1981. Journalisten var också fly förbannad, men helt plötsligt gick inte Harry Catterick att nå.

Howard Kendall skulle sedan ingå i Evertons berömda Holy Trinity som spelare och faktiskt också bli The Toffees mest framgångsrika manager genom tiderna på 80-talet. The Holys Trinity bestod av Kendall, Colin Harvey och Alan Ball. Briljanta spelare och Ball värvades bara året innan efter att han blivit utsedd till Englands bäste spelare i VM-finalen mot Västtyskland.

Eller Ball junior, kanske jag ska säga… För det finns en twist till på denna historia. Dagen efter knackade det åter på Kendalls dörr. Denna gång var det Stoke Citys assisterande manager Alan Ball senior.

”We´d like a word with you.”

Pappa Kendall och Howard följde Ball sr till en bekants hus och där satt Stokes manager Tony Waddington. Ball sr var känd för sin svada och förmåga att övertyga och ställde fram en stor whisky-flaska på bordet. Kendalls pappa svarade direkt:

”You can get rid of that for starters.”

På den tiden hade Stoke ett rykte om sig att vara långsamma med att få igenom transferaffärer, men de betalade ofta riktigt bra. Ball sr började lägga fram löfte efter löfte, såsom hus till Kendall och hans föräldrar. Kendalls far satt tyst och lyssnade, men avslutade med frågan:

”Why should my son not sign for Everton? Your son is there.”

Ball sr tystnade, även om han borde förstått att frågan skulle komma, och fick inte ur sig annat än:

”Yes, well, my son will be playing for Stoke City in twelve months time.”

Howard Kendall begav sig till Everton där han senare skulle vinna ligan tillsammans med Alan Ball jr.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Liverpool FC på 60-talet

God morgon!

Så får då Brendan Rodgers lämna. Lagbygget tog för lång tid och gick inte åt rätt håll. Tålamodet var slut. Kanske kan det då vara läge att minnas när allt började. På 60-talet då Bill Shankly förvandlade en rätt dåligt mående klubb till en gigant. Old School Football roade sig med att ta ut bästa elvan under Shankly på 60-talet.

Roger Hunt, Ian Callaghan, Ian St John och Peter Thompson, för att nämna några.

Läs artikeln på Old School Football: Bill Shanklys bästa elva på 60-talet.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Evertons derbylirare på 60-talet

Antal matcher topp 20 av 60-talsprofilerna i Everton

(Obs: minst tre säsonger måste infallit under 60-talet för att man ska få vara med. Samtliga säsonger räknas med som spelaren deltagit, dvs före, under och efter 60-talet.)

Colin Harvey (1962 – 74), 20 matcher – En mittfältsgigant under hela 60-talet och in på 70-talet. Framgångsrik coach i Evertonleden.

Gordon West (1962-75), 20 matcher – Målvakt som stod lite i skuggan av Gordon Banks. Men för Everton var han en solid klippa.

Tommy Wright (1963-73), 19 matcher – En ytterback av modernt snitt.

Brian Labone (1957-71), 19 matcher – ”The Last of the Corinthians” som Harry Catterick kallade honom. En riktig krigare och ledare som få kunde ta sig förbi. En legend.

John Hurst (1964-76), 18 matcher – Stabil mittback som vann både FA-cupen och ligan med Everton.

Alex ”Sandy” Brown (1963-71), 14 matcher – Stabil back i det tysta.

Alan Ball (1966 –71), 13 matcher – En av engelsk fotbolls allra bästa genom tiderna. Mittfältsdynamo av en klass som inte finns idag.

Howard Kendall (1967-74), 13 matcher – En mittfältselegant som borde varit ordinarie i England och sedan blev klubbens mest framgångsrike manager genom tiderna.

Roger Kenyon (1966-79), 13 matcher –   Pålitlig mittback.

Jimmy Gabriel (1960-67), 10 matcher – En av hjältarna 1966. En mittfältare av klass.

Joe Royle (1966-74), 10 matcher – En riktigt centertank. Värdig bärare av tröja nummer 9.

Derek Temple (1956-67), 9 matcher – Målskytt i FA-cupfinalen 1966.

Alex Young (1960-68), 9 matcher – “The Golden Vision”! Hade vi haft samma tv-bevakning då som nu hade Alex Young varit en superstjärna även utanför Liverpool. Som George Best, fast bättre, enligt Everton-supportrarna.

Alex Scott (1963-67), 8 matcher – Ännu en av hjältarna 1966.

Brian Harris (1954-66), 7 matcher – Trotjänare på mittbacksplatsen.

Jimmy Husband (1964-73), 7 matcher – Offensiv och underhållande kraft i många år.

Fred Pickering (1964–67), 5 matcher – Köptes som färdig storspelare, men lyckades inte uppfylla förväntningarna.

Dennis Stevens (1962–1965), 5 matcher – Stark och beslutsam mittfältare.

Alan Whittle (1967–72), 5 matcher – En underhållande virvelvind.

Ray Wilson (1964-69), 5 matcher – En av Englands främsta ytterbackar genom tiderna.

Skytteligan i derbymatcherna hos 60-talsprofilerna:

Alan Ball, 5 mål
Roy Vernon, 4 mål
Johnny Morrissey, 3 mål
Joe Royle, 2 mål
Derek Temple, 2 mål
Alan Whittle, 2 mål

Källa: Michael Heatley och Ian Welch, ”The Great Derby Matches Liverpool vs Everton – A Complete Story of the Fixture. 1996. Published by Dial House.


Merseyside-derby: Liverpool FC:s historia

God morgon!

Bara några timmar kvar innan avspark av det klassiska Merseyside-derbyt.

Det finns få klubbar vars framgångar är så grandiosa, men ändå är det inget mot den enorma mytbildning som gjort klubben nästan likt ett sagoväsen. Något som delvis gör Anfield-klubben till en av de mest fascinerande, men som också kan vara en belastning i tider som dessa då det är svårt för laget att nå upp till de stora förväntningarna.

Läs hela artikeln på Tippastryktipset.nu – Bill Shankly skapade mer än en framgångsrik klubb.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Merseyside-humor

Kommer ni ihåg 80-talet? Ronald Reagan, Margaret Thatcher, arbetslöshet i Liverpool och två lag som försöker ge samma hopp som Thatcher vägrar att ge. Dessutom nämns Subbuteo. Det bästa fotbollsspelet genom alla tider, som slog överallt utom i Sverige. Två komiker gör upp inför ett derby på 80-talet.

Se Billy Butler vs George Roper och lite annat:


Första stor-tv sändningen

Merseyside-derbyt är per definition ett av fotbollshistoriens allra största matcher. Må vara lite svalare just nu, men som historien lärt oss kommer det åter att bränna till mellan dessa två fotbollsgiganter. Det är bara en tidsfråga mellan två giganter vars kurs med jämna mellanrum kolliderar och skapar minnen större än vad någon trodde var möjligt.

Old School Football återvänder därmed till 1967. Året då den första stor-tv sändningen av ett derby skedde på Anfield, fast matchen gick av stapeln på Goodison Park. Totalt sett sågs derbyt 1967 av över 100 000 åskådare. Alla baserade i Liverpool!


Ian Rush – Tipsextras skyttekung

God morgon!

Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.

Läs mer på Old School Football. Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.

För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.

Tipsextras skytteliga (topp 5)

Ian Rush, 15 mål

Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.

Tony Cottee, 10 mål

Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.

Dean Saunders, 10 mål

Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.

Bob Latchford, 9 mål

Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.

Tony Brown, 9 mål

Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.