Månadsarkiv: november 2015

Säsongen 1985/86 – dystra tider då publik och spelare lämnar, Tipsextra prövar nytt

God morgon!

En söndag i november. Dagen efter. Alltid dagen efter. När Tipsextra drog igång i mitten eller slutet av november varje år, så var väntan så infernalisk påfrestande… och så var det bara över på söndagen. Och så långt till lördag. Nå, det var i alla fall igång, så november är en fin månad för oss Tipsextra-älskare.

Säsongen 1985/86 var också rätt dyster. Huliganproblemen tog till slut ut sin rätt och resulterade i avstängning från spel i Europa. Publiksiffrorna minskade och Tipsextra testade nytt.

Totalt tappade högstadivisionen nästan 700 000 åskådare från säsongen innan och då hade ändå den nedåtgående trenden (i stort) hållit i sig ett tag. Manchester United toppade på drygt 46 000 i snitt, följda av Liverpool på dryga 35 000 och Everton på dryga 32 000 åskådare i snitt per match. Därefter var det ett rätt stort glapp till Manchester City på dryga 24 000 och endast tio lag hade över 20 000 åskådare i snitt.

Läs hela artikeln på Old School Football.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Säsongen 1985/86 – magiska namn i skytteligatoppen

God morgon!

En titt på skytteligan 1985/86 är en smaskig syn för en nostalgiker. Bara kampen mellan två målspottargiganter som Gary Lineker och Ian Rush kan ge ståpäls.

Lineker blev Player of the Year och skyttekung i ligan och i VM, men han vann ingen pokal med Everton som var regerande mästare vid säsongsstart. Tvåa i ligan och tvåa i FA-cupen och med en rimlig chans att ta båda kan tyckas vara ett grymt öde, men så små var marginalerna och motståndarna på andra sidan Stanley Park var en magnifik vinstmaskin som aldrig hade produktionsstopp. Bäst i stan var detsamma som bäst i England och  även om de inte fick bevisa det – kanske bäst i Europa. Everton hade ju vunnit Cupvinnarcupen rätt enkelt året innan och Liverpool var i final (som regerande mästare) i Europacupen den där olycksaliga kvällen på Heyselstadion i maj 1985.
Betänk också att Liverpool var i semifinal i ligacupen, där Oxford visserligen blev för svåra, men Anfield-gänget var inte långt ifrån en trippel. Ian Rush vann inte skytteligan, men tog The Double (ligan och FA-cupen) och avgjorde dessutom cupfinalen med två mål. Lineker gjorde ett. Båda lämnade sedan England för äventyr i Italien (Juventus) och Spanien (FC Barcelona), vilka i slutändan inte funkade som det var tänkt. Gick något bättre för Lineker, men hans sejour i Barcelona måste ändå ses som misslyckad.
Läs hela artikeln på Old School Football.

Säsongen 1985/86 – när Liverpool tog The Double

Sitter spänt och väntar på premiären av ”På spåret”. En högtidsstund. I väntan på detta föreslår jag lite fredagsmys med ligasäsongen 1985/86.

Avstängda från Europeisk fotboll, huliganproblem, allt sämre publiksiffror och stjärnor som sneglade bort mot kontinenten. Säsongen 1985/86 befann sig engelska ligan rätt långt ifrån dagens hypade produkt, men visst fanns det glädjeämnen, bland annat en unik dubbel av Liverpool FC.

Liverpool vann till slut ligan efter en nästan osannolik spurt. De landade två poäng före Merseyside-rivalerna och regerande mästarna Everton och fyra poäng före West Ham United. Det var dock Manchester United som tog kommandot inledningsvis. Det stjärnspäckade laget vars senaste ligaseger var så långt tillbaka som 1966/1967 under Sir Matt Busby och klubben hade år efter år burit på ett allt tyngre ok vad gällde fansens krav på en ligatitel. Pengar fanns, stjärnor fanns, men det ville inte riktigt klicka. Tyvärr blev det samma visa även denna säsong, då laget drabbades av skador och formsvackor på nyckelspelare, vilket resulterade i en fjärdeplats. Everton startade tveksamt, men fick upp ångan och tog egentligen över taktpinnen från United. Dålig koncentration i ett par matcher mot slutet ledde dock till att Liverpool seglade förbi i slutfasen.

Läs hela artikeln på Old School Football.


Old School Football – snart som podd på Svenska Fans

IMG_4325

God morgon!

Den 13 mars i år skrev jag den första artikeln av Old School Football på Svenska Fans och har nu passerat 100. Dessutom rätt många för Tippastryktipset.nu och på denna blogg. Visserligen ett rätt ringa steg för mänskligheten, men för mig ett stort och läskigt kliv ut i osäkerheten. Nu skruvar jag upp läskigheten med en poddversion.

Det finns egentligen tre fenomen som följt mig nästan hela mitt liv. Min besatthet av engelsk fotboll, helst före Premier League-epoken, min förkärlek till historia och mitt behov att berätta.
Runt årsskiftet 2014/15 satt jag med ett romanprojekt som växte helt ohämmat och bestod av drygt tusen sidor och skrek efter en rejäl duvning med strykningar som följd. Dessutom skrev jag ju mina tal och lite artiklar om Everton på Svenska Fans, men det saknades något. En utmaning. En nytändning. Något att bita i med frustande frenesi. Jag behövde framförallt en paus från romanprojektet.
Jag slog därmed ihop alla mina intressen till ett – Old School Football – där jag vältrar mig i engelsk fotbollshistoria och sedan skriver ned några rader på Svenska Fans och här på bloggen. Gärna lättsamt och med lite personliga reflektioner. Aldrig allvarligare än lätt kåserande. Det är en historia som ska berättas, oavsett om jag skriver om skytteligan 1985/86 eller polisongtrender bland fotbollsspelare på 70-talet. Alltid berättelsen. En rätt läskig utmaning, då jag ibland faller platt och resultatet blir sådär när bågen spänns för hårt eller på fel sätt. Men ibland får man till en historia som kastar nytt ljus över en gammal händelse och kanske väcker känslor som nostalgi och välmående. Kanske det startar en associationskedja långt utanför fotbollen. Och kanske dras det på något smilband någon gång.
Jag kommer därmed fortsätta så länge åtminstone några av er orkar läsa och som ytterligare ett steg för att göra det hela än läskigare försöker jag mig nu på en podd. En berättande podd. Helt sonika sitter jag ensam i ett rum med en mikrofon och pratar om fotboll från förr. Även här ur ett personligt perspektiv där själva historieberättandet är i centrum.
Svenska Fans-redaktionen har som vanligt varit oerhört hjälpsamma med en gammal gubbe som jag (nåja, fyrtio plus) vars enda radioerfarenhet sträcker sig tillbaka till 80-talets närradio och det där med redigeringsprogram (eller vad det  nu heter) finns knappt i min fantasi. Dessutom ett lysande bollplank avseende idéer och upplägg.
Om allt funkar och gudalika såväl som jordiska makter är med oss blir det premiär för Old School Footballs podd nästa fredag den 27 november runt lunch. Därefter hoppas jag löpande förbättra vecka för vecka. Varje fredag runt lunch.
Givetvis kommer jag att fortsätta skrivandet. Det är ju trots allt grunden och det jag älskar allra mest. Nästa mål är 200 artiklar. Så snart som möjligt.

Derby County – en sannsaga

God morgon!

Den första gnistan. Det som får lag att gå från ett i mängden till mästarutmanare, som slutligen leder till titlar, historia skrivs och anekdoter skapas som sedan förs vidare genom generationer. Hur får man till den? Onekligen en fråga som vi alla ställer oss rätt ofta.

Tror inte på något vis det går att ge ett tydligt svar om man inte varit med på plats, helst i omklädningsrummet under en längre period eller åtminstone intervjuat flertalet aktörer som varit delaktiga i händelsen. De resurserna finns inte hos Old School Football, men nyfikenheten och teorierna finns där och jag inbillar mig ibland att läser man bara tillräckligt många skildringar (främst då olika biografier) så kommer man kunna lägga pusslet. Eller åtminstone en del av pusslet.

Jag ägnar rätt mycket tid åt att följa så många lag som möjligt i engelska ligan, särskilt under perioden 1960-1992. Just nu försöker jag förstå Derby Countys makalösa lag i början på 70-talet, där uppgången är rätt så tydlig i och med Brian Clough och Peter Taylors entré i division 2- laget i maj 1967. Den tidens mest friska och ambitiösa unga duo, vars ambitioner inte visste några gränser. Det fanns väl ingen i Derby 1967 som ens kunde drömma om två ligatitlar och en Europacupsemifinal.

Läs hela artikeln på Old School Football.

 


Sverige i EM och en elva som är svårslagen

God morgon!

Kan man vara nostalgisk efter en natt? Idag tänkte i vart fall jag njuta av Sveriges avancemang till EM. Liam Brady får vila till förmån för Zlatan Ibrahimovic. I ren glädje tänkte jag dock föreslå en favoritelva med svenska spelare genom tiderna. Ta den med en nypa salt, då jag är rätt säker på att det finns många alternativ som kan anses som bättre än min.

Målvakt: Kalle Svensson

Högerback: Orvar Bergmark

Mittback: Patrik Andersson

Mittback: Björn Nordqvist

Vänsterback: Erik Nilsson

Högermittfält: Gunnar Gren

Mittenmittfält: Bo Larsson

Vänster mittfält: Nils Liedholm

Högerforward: Torbjörn Nilsson

Center: Zlatan Ibrahimovic

Vänsterforward: Henrik Larsson

Uppställningen är en 4-3-3 utan yttrar och med ett spelande mittfält. Är dessutom rätt nöjd med arbetskapacitet, kreativitet och målfarlighet i anfallet. Tror att detta lag skulle stå sig bra mot allt motstånd.

 

 


The Battle of Goodison

God morgon!

Den sjunde november 1964 anländer nyuppflyttade och fruktade Leeds United till Goodison Park, och lagkapten är en adrenalinstint uppumpad Bobby Collins redo att visa sina forna lagkamrater att det finns ett nytt lag i ligan att räkna med, vilket skulle leda till ”The Battle of Goodison”.

Under sextiotalet ökade brutaliteten och cynismen inom fotbollen. Det handlade inte bara om att spela boll längre, utan även att få motståndaren ur balans och skrämma de som inte vågade stå upp i matcher där domarna tillät det mesta i jämförelse med dagens fotboll. Dessutom tog företeelser som ”trash talk” allt mer plats. Och den främsta representanten för denna utveckling har enligt historien blivit Don Revies Leeds, eller ”Dirty Leeds” som de också kallades. Revie tog laget från nedflyttningshot i dåvarande divison 2 (motsvarar Championship idag) till en lång era av framgång med flertalet titlar.

Spelare som Johnny Giles, Norman Hunter och Billy Bremner kan man nog än idag skrämma akademispelare med. Evertons dåvarande mittfältare Colin Harvey beskriver i sin biografi att Leeds var först och främst ett lag med många skickliga spelare.

”Men de hade tagit den fysiska aspekten av spelet till en ny nivå, bortom lag som Bolton om vilka det sas att de skulle sparka ned sina mormödrar!”

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

De var inte bara skickliga, men framförallt visste man aldrig var nästa tackling skulle komma ifrån. De var listiga och cyniska, enligt Harvey.

Bobby Collins var med och tog dem upp från divison 2 och var starkt delaktig i denna kultur under de första storhetsåren i Leeds.

Men Everton var knappast några duvungar med spelare som Johnny Morrisey som inte hade några moraliska begränsningar på en fotbollsplan. Faktum var att två månader innan matchen mot Leeds hade domare Mr J.E Carr samlat samtliga 22 spelare från Everton och Manchester United i mittcirkeln på Old Trafford för att tala dem tillrätta efter osedvanligt fult spel.

Lägg därtill att Goodison Park kunde vara ett ännu mer skrämmande ställe att komma till då än vad det är idag, så har ni scenen för ett regelrätt krig.

Leeds mittback Jack Charlton konstaterade att när till och med Evertons anfallselegant Alex Young tacklade hänsynslöst, så visste man hur det skulle sluta.

Efter några sekunder blev Evertons centerforward Fred Pickering nedsparkad. Och klockan stod på fyra minuter när Johnny Giles och Evertons vänsterback Sandy Brown kolliderade i en sanslös utmaning. Goodison Park fick ett utbrott och Brown klagade något om dobbar i bröstet och skickade sedan iväg en vänsterkrock mot Giles. Domare Ken Stokes hade inget annat alternativ än att visa ut Brown. Än idag är det den snabbaste utvisningen för en Evertonspelare i en A-lagsmatch.

Publiken började kasta in saker på plan, men matchen fortsatte och efter 14 minuters tryck från Leeds – ja, eller den fotboll som spelades mellan otaliga frisparkar – skickade Bobby Collins in en frispark mot Leeds vänsterback Willie Bell och det stod 0-1 inför en rasande publik.

På plan pågick en rad dueller eller vad man nu skulle kalla det. Bland annat mellan Roy Vernon och Billy Bremner. Collins hade sedan ytterligare en frispark som Evertons målvakt Andy Rankin gjorde en jätteräddning på.

Det flög inte bara in saker från publiken, utan tacklingar från lite varstans och överallt. De flesta skulle i dagens läge ge rött kort på direkten.

Snart var det dock dags för halvlekens – och matchens – klimax. Målskytten Bell och Evertons elegante ytter Derek Temple kolliderade med varandra i hög hastighet. Publiken och Evertonspelarna såg att Bell gick på spelare, snarare än på boll. Då exploderade Goodison. Ännu fler saker flög in. Everton-spelarna omringade domare Stokes och krävde att Leeds-spelaren skulle utvisas.

Temple och Bell låg kvar på plan. För Temples del såg det allvarligt ut och båren kom fram. Leeds tränare Lee Crocker sa åt Bell att ligga kvar och krävde en till bår, men ingen trodde Bell var det minsta skadad, än mindre ville man förse Crocker med en bår.

Domare Stokes avbröt då matchen och gick av plan, in i omklädningsrummen och spelarna följde efter och uppmanades att ”kyla ned sig”. Det blev också tillfälle för Sandy Brown att visa sina dobbmärken på bröstet efter Johnny Giles attack.

Matchen ställdes dock inte in, utan återupptogs. Det lugnade ned sig i andra halvlek och det var nästan som ett under att ingen massinvasion från publiken skedde. Det rapporterades till och med i Liverpool Echo om en ”remarkable five minutes without a foul.”

Willie Bell blev senare i sitt liv djupt kristen och lade sina brutala metoder åt sidan, men den dagen i november 1964 fanns ingen gloria över hans huvud.

Händelsen förvärrade Leeds dåliga rykte på plan och den tidens lika dåliga rykte som publiken på Goodison hade, men den är också en symbol för hur det kunde gå under en period då fotbollen var som värst, och ”The Little General” Bobby Collins var en del av dessa numera nästan mytomspunna tider.

Texten har tidigare publicerats på Everton Svenska Fans.


Överlevnadsstrategi under landslagsuppehåll

God morgon!

I helgen var det ännu en gång uppehåll från ligafotboll. Har alltid lite svårt för det, även om Sveriges spel mot Danmark värmde. Dessutom försvann lusten efter de tragiska terrordåden i Paris. Men livet går vidare, vilket kanske är den bästa markeringen mot elände. Det innebär också att det kommer nya landslagsuppehåll, så därför ger jag er – som inte han läsa när den publicerades på Svenska Fans på fredagen – överlevnadsguiden för oss som har svårt för landslagsuppehållen. En del av er har kanske också läst den tack vare Swedish Toffees, som så snällt la upp den på deras Facebook-sida.

Läs artikeln.

 


Martin Keown – en blomma som slog ut sent

God morgon!

Martin Keown är mest känd för sina insatser i Arsenals mittförsvar och lyckades med konststycket att peta Steve Bould. Men Martin Keowns karriär började tidigare än så och är ett exempel på en spelare som tagit sig fram, trots att han aldrig setts som självklar.

Old School Football handlar ju om tiden före Premier League. Martin Keown var 26 år när Premier League startade och hans karriär är nästan uteslutande förknippad med Arsenals framgångar under andra halvan av 90-talet och första delen av 2000-talet. Keown spelade i Arsenal 1993 till 2004 och fick vara med om tre ligatitlar, tre FA-cupvinster och en Cupvinnarcupseger.

Läs hela artikeln på Old School Football (Svenska Fans).

 


Idag går tankarna till Paris

Inget god morgon med nostalgifotboll idag. Känns meningslöst. Har fortfarande svårt att ta in det som händer just nu. Så fruktansvärt, så grymt, så meningslöst. Ett slag mot öppenhet, frihet, demokrati och trygghet. Ja, jag vet inte… Mina tankar går till Paris och de som drabbats av detta dåd. Inte för att det hjälper, men det finns ingen annanstans som tankarna kan ta vägen.


%d bloggare gillar detta: