Och lite extra fokus på den magiska matchen mellan Arsenal och Leicester City.
Ibland blir man andfådd av att sitta framför tv:n. Arsenal- Leicester var en sådan tillställning och nu har pendeln svängt. Fördel Arsenal FC.
Satt och flåsade och kände hur man från soffan gjorde sådana där nickrörelser som Sir Alex Ferguson brukade göra från sidlinjen, när han verkligen ville få in bollen i nätmaskorna. I detta fall handlade det mer om att frenesin var så extrem på plan att det inte gick att sitta stilla ens hemma i soffan. På The Emirates spelades en fotboll som leder en tillbaka till känslan varför just engelsk fotboll är unik. Tempo, kamp, vilja, ilska, skicklighet och magiska moment av genialitet.
Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Visserligen utanför stryktipset, men det går inte att undvika de två stora matcherna i helgen. Arsenal tar emot Leicester och Manchester City går en fight mot Tottenham. Vi får hålla oss till på söndag, men då smäller man av vårsäsongens stora ligafyrverkeri. Hittills. Så oerhört viktiga är de tu matcherna. Inte avgörande, men väldigt fingervisande.
Vi börjar uppladdningen inför veckans stryktipsmatcher med att drömma oss tillbaka till ett möte den 1 december mellan West Bromwich och Everton. Två lag som på lördag möts i stryktipsmatch nummer 3.
Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
En liten sammanfattning för Tippa stryktipset. Mest orolig för Aston Villa, även om de utövade viss hjärt- och lungräddning i lördags.
Det är svårt att prata om något annat än Leicesters makalösa triumf mot Manchester City, men lördagen gav också några andra intressanta svar. Positiva svar från Tottenham, Everton och Southampton. Och dessutom strimmor av hopp för Sunderland, Newcastle och Aston Villa. Kan det vara så att Crystal Palace är på väg att vakna till liv igen? Fritt fall just nu för Stoke och i viss mån Norwich
Kan vara på plats och minnas Aston Villas anrika historia:
Prins William, premiärminister David Cameron och Ozzy Osborne har alla en sak gemensamt – de följer Aston Villa FC. En klubb som dryper av tradition och som säsongen 1980/81 fick allt att stämma. Aston Villa bildade tillsammans med elva andra klubbar högstaligan 1888 och var länge den kanske främsta klubben i landet i slutet av 1800-talet och början av 1900, men sedan har det varit allt mer tunnsått med titlar, även om de inte helt lyst med sin frånvaro.
The Foxes dominerar och överraskar. Då kan det vara läge att minnas en av deras stora profiler genom tiderna: Frank Worthington. Under sin tid i Mjällby AIF även kallad för Listerlandets Don Juan. Onekligen en karaktär.
Superindividualisten som aldrig fick vinna en titel och vars karriär blev mycket mer medioker än vad den borde varit. Ändå har historierna – och kanske myterna – om Frank Worthington upphöjts till kult hos eftervärldens fotbollsfans, inte minst påeldat av honom själv.
Sprungen ur en riktig fotbollsfamilj, där fadern själv spelat proffsfotboll, fanns alla förutsättningar för att Frank Worthington skulle kunna bli något. Genombrottet kom lite i mediaskugga, vilket ju var betydligt vanligare på den tiden. Han slog igenom i Huddersfield säsongen 1969/70. Tack vare Worthingtons spel och mål vann laget andradivisionen.
Leicester avfärdar Manchester City borta på Etihad, ungefär som om det vore en fluga som satt sig på ligapokalen. Nu är The Foxes favoriter till titeln. Inget lag kan uppvisa samma jämnhet, balans och vilja. En skräll på väga att hända, kanske till och med större än Ipswich 1962.
Det är svårt att låtsas vara förvånad längre. De som följer Leicesters matcher inser att det är ett lag som mycket väl kan vinna ligan. Claudio Ranieri har fått ihop en härlig mix av försiktigt och ibland lågt försvarsspel och vassa omställningar i bästa Cattenaccio-stil eller såsom ett lysande Bundesliga-lag. Spelare som Marc Albrighton, Jamie Vardy, Shinji Kazaki och Riyad Mahrez kan transportera boll med en fart och målfokus som de flesta andra lags managers endast kan dregla över i drömmarna.
Lite fokus på Manchester City inför seriefinalen. Gräver även här tillbaka till artiklar från tidigare i år. Var då jättepositiv till City som dominerade och verkade ostoppbara.
Fyra matcher, full pott och tio noll i målskillnad! Det går inte att starta en säsong på bättre sätt. Till synes trötta Manchester City låg och lurade i skyttegraven och när väl visselpipan ljöd var de först upp.
I en strid ström vällde de sedan fram, David Silva, Sergio Aguero, Vincent Kompany, Yaya Touré, Aleksandar Kolarov, Fernandinho, Raheem Sterling med flera. Samtliga laddade och uppumpade med ett adrenalin som ingen trodde fanns där längre. Ledsen för liknelsen, men kan tänka mig att motståndarlag såväl som oss åskådare, känner oss överrumplade och tillbakatvingade och den stora frågan just nu är – vem ska kunna stoppa Manchester City?
Och så en liten sammanfattning av City stolta historia. Den fanns en magisk tid även före nuet.
Det finns Manchester City fans spridda runt jordens alla hörn. I en undersökning från 2005 uppskattade man att det var runt två miljoner City-supportrar runt om i världen, varav 886 000 i England. Givetvis är siffrorna säkerligen en bra bit under Manchester Uniteds, Liverpools, Arsenals och Chelseas, men City har kommit allt närmare under den senaste framgångseran efter att Abu Dhabi United Group tagit över och injicerats rejält med medel i klubben, vilket även gett framgångar.
Men det gäller också att se utanför dagens starka strålkastarljus. Manchester City är ett klassiskt engelskt lag vars nyrikedom bara är en fernissa över en gammal nobel klubb djupt rotad i den engelska fotbollens mylla. Faktum är att laget hade ett starkt stöd även innan framgångarna på senare år och när klubben var i sin djupaste svacka i ligans tredjedivision i slutet av 90-talet fanns där ändå runt 30 000 supportrar för att stötta på läktarna.
skribentper 