Tiopodcastjubiléet firas med hjälp av en märklig associationsresa som börjar med en psalm och slutar med Ian Rush. Dessutom en fotbollsanpassad bröllopsmarsch.
Henry Francis Lyte skrev psalmen som ger ståpäls och så lite bröllopsmarsch. Därefter en utvikning om den brittiska överklassen som speglas i Arga snickaren-deltagare och mynnar ut i Ipswich Town excentriske ägare. Dessutom Javisst, herr minister och PG Woodhouse. Retorik, politik och annan lögn. Arsenal som tappade bucklan till Wales och den första BBC-sändningen från en FA-cupfinal. George Allison och Herbert Chapman.
Och mannen som passade med huvudet. Men framförallt en kamp mot det förflutna när Old Schooll Football podcast reviderar all star-laget som jag tog ut som brådmogen 16-åring. Dessutom mer musik än vanligt.
Vi börjar uppladdningen inför veckans stryktipsmatcher med att drömma oss tillbaka till ett möte den 1 december mellan West Bromwich och Everton. Två lag som på lördag möts i stryktipsmatch nummer 3.
Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
Vid lunch är det dags för veckans podd. Old School Football beger sig till ett blåsigt Victoria Ground och Putte Kocks cigarr, men också till cupsemifinaler, Tipsextra från 1970, legendariska managers och tjuv och rackarspel på transfermarknaden.
Terry Conroys polisonger var tidigt 70-tal, då Tony Waddingtons Stoke charmade och var rätt nära riktigt stor ära och berömmelse. Arsenal kom emellan med stöd av en halvblind linjedomare. Dessutom ungdomens Buster, negligerande av Alan Ball, Evertons The Holy Trinity, tjuv och rackarspel på transfermarknaden mellan Bill Shankly och Harry Catterick, kedjerökande anfallsesset som värvades på en toalett och så olyckliga relationer.
Sitter på Kallax (ja, eller Luleå Airport som det så fint heter numera) och väntar på att få flyga hem. Ett väldigt illa tajmat flyg, vilket gör att jag missar stora delar av kvällens ligaomgång. Men man kan inte få allt. Det är tydligt när jag sitter på O Learys och försöker framkalla intresse för tv-skärmens KHL-match, där finska Jokerit möter vad jag tror är något som liknar gamla CSKA Moskva, kan man inte annat än känna sig lite ensam, särskilt som det är en repris från i januari. Man undrar ju var Tretjak, Makarov, Krutov, Fetisov, Larionov och Kasatonov (spelade alla i CSKA?) håller hus? Och var är Victor Tichonov?
Nu är matchen slut. Tror CSKA vann? Om det nu var CSKA? Nästa match är St Petersburg mot Jokerit. Igen. Om jag inte visste bättre om det här med att matcher visas i repris, hade jag blivit mäkta imponerad över Jokerits flygkapten och lagets kondition. Frågorna är många, men jag är nog inte så nyfiken på svaren…
Istället glider tankarna iväg till Peter Barnes. Yttern som aldrig riktigt fick omvärlden att förstå honom och som tog skydd för att undvika Sir Alex Fergusons berömda hårtork.
Och om ni är lite nyfikna på kvällens omgång så har jag skrivit lite om den på Tippastryktipset.nu. Dock helt historie- och nostalgifritt, så den läses på egen risk…
Sheffield är en fantastisk fotbollsstad, men varken Wednesday eller United har rosat marknaden på länge nu. Lite minnen från förr och när Wednesday – The Owls – snusade på framgång.
The Owls blommade ut under 60-talets början tack vare en ny ung manager vid namn Harry Catterick. Men begränsade resurser och olika viljor gjorde att klubben aldrig lyckades ta det sista steget mot en titel.
Sheffield Wednesday bildades som The Wednesday 1867 och är en av de äldsta klubbarna i världen, den tredje äldsta i England och en ärorik klubb med fyra ligatitlar och tre FA-cupsegrar. Framgångar som är tillräckliga för att göra de flesta klubbar i ligasystemet rätt avundsjuka. Den första titeln kom vid sekelskiftet i och med FA-cupen 1899/1900 och följdes upp av två ligatitlar (1902/03 samt 1903/04) och avslutningsvis en andra FA-cupbuckla 1906/1907.
Engelsk fotboll har alltid haft en grandios självbild. Exempelvis ansåg man inte att det var ok att Chelsea representerade England i den första upplagan av Mästarcupen, sedermera Champions League. Men trots detta insåg man nog att det fanns en hel del kompetens utanför öarna. Inte minst sedan Ungern utklassade England på 50-talet. Minns att Evertons manager Harry Catterick på 60-talet klagade över britternas bristande bollbehandling och hade svårt att acceptera att han inte fick värva vem han ville oavsett nationalitet, för att sedan fostra dem på hans kära Bellefield, vilket var en tidig form av vad vi idag kallar för fotbollsakademi. Spelarna själva på den tiden skulle snarare använt ordet fängelse…
Så kom dem. Sakta men säkert. Värvningar från utlandet. På 70-talet. Störst succé gjorde argentinarna Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa. Men även Diego Maradona var aktuell för Sheffield United. Och det mesta kretsade kring en viss Harry Haslam.
I veckan blir det lite artiklar som jag skrivit tidigare på Old School Football, fast på temat Englands grandiosa självbild och banbrytande värvningar från utlandet.
Den allra första större värvningen från ett annat land (utanför samväldet) under 70-talet var inte Ricardo Villa och Osvaldo Ardiles, utan en jugoslavisk ytterback vid namn Ivan Golac, sedan skulle en rad spelare följa i slutet av 70-talet.
De brittiska myndigheterna lättade på regler, vilka tidigare gjort det nästan omöjligt att värva spelare utanför de brittiska öarna eller samväldet och det är också därför vi i slutet av 70-talet fick njuta av fotbollskonster från holländare, argentinare och jugoslaver när vi bänkade oss framför Tipsextra.
Idag möts Arsenal och Stoke i Premier League. Känns som om man precis hunnit pusta ut från gårdagens tillställningar, tänker då främst på Chelsea – Everton vars 3-3 dust resulterade i en magisk andra halvlek. Idag är det dags för Liverpool mot Manchester U, men också Stoke mot Arsenal. Två lag som hade några riktiga duster i två legendariska semifinaler i början av 70-talet. Matcher som knäckte ett Stoke på uppgång, även om laget skulle ha ett par bra säsonger till i mitten av 70-talet. Och allt slutade med ett hästarsle.
Frank McAvennie finns i West Ham-fansens hjärta för evigt, mycket tack vare ett ständigt leende på plan, såväl som på Londons nattklubbar. Men det tog ett litet tag innan någon visste vem han var.
På den tiden sändes inte fotboll såsom den gör nu och en bit in i McAvennies debutsäsong för West Ham United 1985/86 kom han med i det berömda tv-programmet Saint and Greavsie. De tog med honom ut i East End och frågade West Ham-fans om den nya värvningen. Alla tyckte att han var en kanonspelare, men få kände igen honom när han klev fram och presenterade sig.
skribentper 