Är vi på väg mot den största skrällen sedan Ipswich Town vann ligan 1961/62. Jag funderar och fascineras i en artikel på Tippastryktipset.nu.
Ibland behöver man gnugga sig i ögonen, bara för att vara säker på att när man tittar upp igen är fortfarande Leicester City i ligaledning. Efter sexton omgångar, det vill säga snart halva säsongen. Undrens tid kanske inte är förbi? För Mourinhos Chelsea är dock allt nattsvart och domens tid närmar sig.
Leicester stod efter femton matcher på 32 poäng, Chelsea endast på femton poäng. Den sextonde omgången innebär ju att man passerar 40 procent spelade matcher på säsongen. Med andra ord avgörs vilka som är med i toppen precis just nu. Chelsea har kapaciteten, men nu kan det vara för sent, eftersom Leicester numera har 35 poäng medan Chelsea står kvar på sina femton. Dessutom endast en poäng över nedflyttningsstrecket.
Swansea beger sig till Manchester för att ta sig an mäktiga City. Med tanke på att Garry Monk fått sparken och laget befinner sig i en allt risigare position känns nog uppgiften smått monumental, men förhoppningsvis ska det gå bättre än den 21 november 1981.
John Bond var numera manager i Manchester City och hade lyckats ta laget till en final i FA-cupen tidigare i maj. En underhållande final över två matcher, där Spurs till slut blev för svåra i ett makalöst omspel som förlorades med 2-3. Det fanns förhoppningar inför säsongen kring detta City vars två forwards Trevor Francis och Kevin Reeves tillsammans kostat klubben drygt två miljoner pund. En oerhört hög siffra, då det inte var länge sedan Francis blev den förste att köpas för en miljon pund till Nottingham Forest. Ett par år senare anlände han till City för samma summa. Francis skulle bli en ekonomisk belastning, då han var oerhört skadebenägen och City hade inom loppet av tre-fyra år köpt alldeles för många och dyra spelare som inte lyckades hjälpa klubben till en ny storhetsperiod.
Kollade lite ligacupkvartsfinaler igår och så är det ju en kvar som spelas ikväll. Skrev även en kort artikel för Tippastryktipset.nu om de åtta lagens ligacuphistoria. I skrivande stund är visserligen några utslagna, men kan vara lite intressant ändå.
Liverpool FC är en gigant när det gäller segrar i ligacupen, men även Middlesbrough, Sheffield W, Manchester City och Stoke har vackra minnen från ligacupen.
Ligacupen har funnits sedan början av 60-talet och nådde nog sin höjdpunkt på 70- och 80-talet. På den tiden var det ett vibrerande och fullsatt Wembley och ofta blev det rätt underhållande finaler. Av årets kvartsfinallag har framfarten i cupen rent historiskt varit oerhört varierande.
På lördag går första Play off-matchen mot Danmark av stapeln. På tisdag den andra. På onsdag vaknar Sverige upp till hopp eller förtvivlan. Sannolikt rätt bakis hur som. Tippastryktipset.nu minns sorger, bedrövelser och en och annan höjdpunkt.
Värmen sommaren 1994 kunde ingen ta miste på. Hela Sverige levde i ett tillstånd som var overkligt. Allt gick att omfamna och kärleken kändes obegränsad. Tiden var ingen begränsning. Den stod still. Match efter match följde jag på tv:n. Sveriges väg mot vår största framgång någonsin. Visst tog vi OS-guld i London 1948, brons i Brasilien 1950 och gick till final i hemma VM 1958, men det var en annan tid då svensk fotboll stod sig stark. När spelare som Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart Skoglund, Gunnar Gren, Kurre Hamrin med flera dominerade i Italien och kanske var det också en tid då konkurrensen inte var lika mördande på landslagsnivå.
Just nu gör Leicester stor succé i Premier League och det verkar ju som de kan hänga på och slåss om Champions League-platsen. I så fall vore det en extrem framgång för Claudio Ranieri, men The Foxes har en fin historia att luta sig tillbaka mot.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.
Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.
När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?
Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag
Sverige VM 1958, Ingo tar tungviktstiteln 1959, Björn Borg sin femte raka Wimbledon 1980, Sverige blir bronsmedaljörer i VM 1994… Några i katalogen av magiska svenska idrottsbragder och minnen för de som var med eller hörde på radio, såg på tv eller läste i tidningen. Minnen som väcker känslor som värmer livet ut.
Lägg till den 30 december 1978.
Då fick tv-tittarna uppleva den bästa Tipsextramatchen genom tiderna. Manchester United vs West Bromwich Albion 3-5.
Njut även av klippet med matchen i sammandrag. Notera att Manchester United-legendaren Bryan Robson här spelar i sin moderklubb WBA, vars laguppställning för en gångs skull överglänser Uniteds med råge. Tony ”Bomber” Brown, nummer fyra med djupledslöpningarna. Mannen som spelat tillsammans med WBA-legendaren Jeff Astle och vars permanentade hår och gigantiska mustasch än idag måste väcka avund. Och så den kraftfulle centern Cyrille Regis och nummer elva – Laurie Cunningham. Balansen, kontrollen, snabbheten och elegansen personifierad.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner
Kan Tottenham Hotspurs vinna ligan? Knappast är nog den första spontana reaktionen. Men om man tänker efter ett tag, kanske det inte är helt orimligt. Visst, Arsenal och Manchester City ser ut att segla iväg i en liten division för sig, men vi vet också att båda lagen har en tendens till svackor när man minst anar det. Dessutom har knappast Manchester United imponerat, utan hänger mest med i toppen. Leicester City kommer kämpa och kan mycket väl hänga kvar. West Ham blandar och ger när man minst anar det och matchen mot Everton på lördag blir oerhört intressant, då båda lagen kan hänga på i toppen. Liverpool lurar i vassen och Jurgen Klopp ser ju ut att börjar få rätsida på sina gubbar. Men jämnast ser ändå Spurs ut att vara. Ett lag med den kanske högsta lägstanivån som tassar med strax bakom i vad man i travkretsar brukar kalla för vinnarhålet.
IFK Norrköping höll hela vägen i allsvenskan och varför skulle inte Spurs kunna göra det i Premier League under en säsong då det kanske inte slår så mycket gnistor hos toppkonkurrenterna? Nå, vi får väl se, men läs gärna Tippastryktipset.nu och lite tankar inför lördagens stryktipsmatcher i Premier League.
Fredag. Arla morgonstund. Ta nu och gå ut i köket och slå på en balja kaffe. För er som ännu inte lämnat in stryktipset (ska ju enligt gammal tradition göras före klockan 15 på torsdagar) finns en liten sammanfattning av läget hos Premier League-lagen på veckans kupong på Tippastryktipset.nu.
Kan rekommendera sidan som layoutmässigt inte är klar riktigt ännu. Det som finns nu är mer en testsida som lades upp för att se om vi fick några läsare. Vi är två stycken som skriver med jämna mellanrum. En som är tipsexpert och så jag då som skriver om sånt jag tycker är skoj inför tipsomgången. Även här väver jag gärna in lite historik. Ja, ni har säkert läst några artiklar jag länkat till tidigare.
Nu visar det sig att det finns en del läsare och med kommande layout så lär projektet ta fart ytterligare. Så följ gärna. Vi finns även på twitter (ännu blygsamt): @tippastryktipset1
Det går även att gå in på min twitter: @permalmqvist då jag retweetar (som det heter) Tippastryktipsets alster.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Vart är vi på väg? Kan tyckas vara en fråga som stimulerar tankeflöde och framkallar intellektuell leklust. Kul att filosofera lite eller så kan det röra sig om att försöka sätta tiopoängaren i ”På spåret”. När det gäller fotboll just nu, känns det dock mer oroande.
Manchester-derbyt blev en seg historia. Taktiskt och utan passion. Kanske inte förvånande, men ändå oroande. Ett derby skall handla om passion. I ett derby är tacklingen viktigare än skönspelet och taktiken skall helt enkelt vara omöjlig att genomföra, eftersom adrenalinet tar över hos ystra fotbollsspelare som går ut och gör upp om ”The Bragging Rights” fram till nästa derby.
Nu är det inte så – längre. Och hela den engelska fotbollen har under en längre period tagit allt större kliv från dess själ. Derbyna har dock varit fridlysta, men inte längre.
Anledningen till att folk reser till arenor runt om i England handlar ju om en stämning och en publik som brinner för laget. Stolar som klapprar när halva arenan reser sig efter att hemmalaget satt in en tackling, bollen återerövrats och man är på väg framåt i passionerat tempo.
På många andra ställen runt om i världen håller fansen igång stämningen, oavsett vilket tempo eller med inställning laget har – så länge de inte är usla – så sjungs det och levs om. Men inte i England, där har alltid publiken varit en avspegling utav lagets passion. Det är ingen slump att tempot (oavsett kompetensnivå) är högre och tacklingarna flyger in. Det är också då de gamla arenorna lever upp och kan skapa tryck som blir nästan overkligt. Allt handlar om samspel. Men när man ser Manchester-derbyn som igår, så blir man ängslig. Är vi på väg bort från den engelska fotbollssjälen? Visst, förändringar och influenser med mera är ofta av godo, men börjar vi nå en punkt där engelsk fotboll inte är engelsk fotboll, utan något annat.
Vet inte, men kommer följa frågan ett tag och försöka borra lite djupare. Den italienska fotbollssjälen präglas å andra sidan av taktisk stolthet.
En journalist ska en gång sagt till Catenaccions fader Nereo Rocco:
”Må det bästa laget vinna!”
Rocco svarade:
”Det hoppas jag inte.”
Läs gärna en gammal artikel i Tippastryktipset.nu på temat och när Catenaccion alltid besegrade den engelska fotbollen. Två olika själar, men samma stolthet.
skribentper 