God kväll!

Resan hem till Sverige blev kanske inte riktigt vad vi hade tänkt. Bagagearbetarna i Köpenhamn var på dåligt humör och reagerade på orättvisor jag tyvärr inte har koll på, men det resulterade i vart fall i att planet från Newcastle blev inställt bara ett par timmar innan avgång. Det blev istället en liten tur till norska Stavanger med hjälp av ett litet propellerplan. Ja, eller litet och litet, det var mest jag som irriterade mig över det usla benutrymmet och hur värmen plötsligt resulterade i ett ymnigt svettande.

Till tröst fann jag dock några retrotidningar, bland annat klassiska WSC (When Saturday Comes) och så hade jag precis börjat på Colin Schindlers dramadokumentära bok om det omaka paret Malcolm Allison och Joe Mercer, vilka förde Manchester City till storhet i slutet av 60-talet, men allt rämnade i början av 70-talet. Har även hunnit med Kenny Sansoms biografi under resan.

Sansom – eller King Kenny – som han kallades av fansen gjorde över 80 landskamper för England som vänsterback och var också lagkapten i Arsenal under 80-talet. Tyvärr blev det bara en titeln – ligacupen 1987 – då hans bästa tid var under en rätt medelmåttig period i Arsenals historia. Sansom var dock en riktigt vass spelare och jag minns att han nog var en av de mest bofasta i det engelska landslaget och även en riktig Tipsextra-profil. Vad jag inte visste var dock att han redan under sin tid som spelare hade rätt stora spel- och alkoholproblem. Idag har det ju skrivits en del om det, men det började redan när han var på topp och skulle även bli den kanske största faktorn till att George Graham köpte in Nigel Winterburn och petade sin lagkapten. Allt skedde inte över en natt, men det gick rätt snabbt utför efter ligacupsegern 1987. Det finns anledning att – kanske på Old School Football – göra en artikel om Sansoms karriär. För mig en av dom allra bästa.

På Old School Football har jag vid flera tillfällen gått tillbaka till tiden för Mercer och Allisons Manchester City. För mig ett oerhört fascinerande lagbygge på en relativt begränsad budget. Dessutom två män som inte kunde vara mer olika. Joe Mercer var en hyllad hjälte med massor av pokaler från sin tid i Everton och Arsenal. En gentleman med ett avväpnande leende som smälte allt och alla runt i kring honom. Älskade det lilla livet med hustrun och hans förtrogna Norah. Te, kakor och absolut inga ekonomiska utsvävningar. Norah suckade när han förhandlat till sig jobbet som manager för Manchester City, eftersom han faktiskt fick lön, även om han nog gjort det gratis. Mercer hade dock en mission att fullfölja. Som spelare var han extremt framgångsrik, men tiden som manager hade varit ganska misslyckad, enligt honom själv. Inga titlar och senast i Aston Villa blev han sjuk och fick avgå. Norah var skeptisk till om han skulle ta jobbet i City. Det kunde bli hans död, men Joe kunde inte leva utan fotbollens nerv. Men han insåg att det aldrig skulle gå om han ensam var ansvarig. Så han vände sig till en av hans lärjungar – Malcolm Allison. Joe Mercers absoluta motsats.

Mercer skulle ha huvudansvaret, men Allison var den som tränade och utvecklade spelarna. Tanken var att Allison skulle ta över rollen som manager efter två år. Det var i vart fall så Allison uppfattade det hela.

Malcolm Allison var en hetlevrad personlighet som hade förmågan att stöta sig med de flesta, saknade helt och hållet Mercers diplomatiska och charmiga förmågor. Men han var en jäkel på att utveckla spelarna, tog till sig nya idéer, såg sig som en fotbollsvisionär, hade massor med teorier och en drivkraft utöver det vanliga. Men i ambitionen fanns även rastlösheten. Allison tvekade aldrig över att han skulle leda Manchester City till Europacupseger och sedan bli engelsk förbundskapten och ta dem till ett nytt VM-guld, befriade från – enligt Allison – Sir Alf Ramseys ålderdomliga och letargiska modell. Han visste att om han fick forma spelare som hans egna Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee tillsammans med killar som Alan Ball, Gordon Banks, Bobby Charlton, Martin Peters och Bobby Moore, så skulle England åter nå storhet. Denna självbild blev Allisons värste motståndare.

Mercer ville inte lämna över, utan fortsätta tillsammans med Allison, eftersom de ändå vunnit ligan, FA-cupen, cupvinnarcupen och ligacupen tillsammans. Det hela slutade med att Allison iscensatte en kupp, där sittande styrelse till slut fick ge med sig och sedan avgå. Joe Mercer sparkades snett uppåt till general manager utan ansvar, medan Allison fick ta över alla beslut. Mercer försvann sedan till Coventry och Allisons energi verkade plötsligt vara slut. Han hade tappat gnistan och kanske på samma sätt som han gjorde sig känd för erövringar på kvinnofronten och behovet av att alltid stå i centrum på dyra nattklubbar med champagne och cigarrer, så dog allt när han inte längre var på jakt. Så länge som han önskat ta över hela ansvaret…

Joe Mercers popularitet ökade, bland annat via ett inhopp som engelsk förbundskapten som blev riktigt lyckat, medan Allison drog till Crystal Palace. Därefter var allt en nedåtgående spiral för Malcolm Allison, som dessutom ofta hamnade i relativt djupa depressioner. Han skulle återvända till City, men den sejouren var lika misslyckad som de flesta andra. Han brände pengar på dyra spelare (något Mercer alltid bromsat) och det slutade alltid i att han drog eller fick sparken. Viss framgång hade han något år utomlands, men med tanke på att han ansetts som den mest visionäre coachen i Storbritannien så blev hans liv inte vad han tänkt sig. Mot slutet tog också alkoholismen över.

Det finns anledning att återkomma med en mer djuplodande artikel om Allison och Mercer, men de var ett riktigt bra sällskap på färden hem från Newcastle!