Under 80-talet tog Spurs flertalet pokaler och även om The Lilywhites aldrig fick kröna decenniet med en ligatitel kan man lugnt påstå att få lag kunde skryta med större profiler eller lirare. Old School Football ägnar fredag åt att försöka ta ut den bästa Spurs-elvan under 80-talet.
Sannolikt är man ute på minerad mark, då det finns en uppsjö av spelare att välja på. Dessutom lite för mycket tyngdpunkt på den offensiva sidan av planen. Det är därmed en oerhört lirande och offensiv elva, vilket också stämmer ganska väl med 80-talets Spurs och deras glamourösa stil. Ett annat kriterium är att spelaren ska ha varit med i en Tipsextramatch för Spurs under 80-talet.
Om den grandiosa självbilden fick sig en törn på 50- och 60-talen då de engelska klubbarna och landslaget hade märkbart svårt att få bukt på italienska, spanska och tyska motsvarigheter, så vände det under andra halvan av 60-talet. England vann hemma VM 1966 och Manchester United tog som första engelska lag hem Europacupen 1968 (Celtic blev det första brittiska 1967). Under 70- och 80-talet fram till att man portades från europeiskt spel på grund av tragedin på Heysel stadion 1985, får nog engelska klubbar anses som en långt mer dominerande faktor än under såväl 90- som 2000-tal inom Europeisk fotboll.
Fortsätter på temat om engelsk fotbolls grandiosa självbild och en av de första stora förkämparna i en tid då den fick sina första sprickor var Wolverhamptons manager Stan Cullis.
Han stod tyst och skådade sina spelare som under ljudliga former var på väg att tvätta bort lera och svett efter en seger som var så mycket viktigare än en pokal. Stan Cullis Wolverhampton Wanderers hade precis besegrat ungerska superlaget Honved med 3-2 hemma på Molineux Ground.
Året var 1954 och bara några månader tidigare hade Englands landslag fått på nöten med 1-7 mot Ungerns landslag i Budapest och den stora stöten sköt ungrarna in året före när England för första gången besegrades på Wembley med 6-3. Fotbollens hemland var därmed skakat och ifrågasatt.
Vill bara sända ett tack till alla ni som lyssnar på Old School Football Podcast.
I lördags dök denna lilla och rätt ämnessmala berättande podd upp på 55:e plats på iTunes lista inom kategorin sport och fritid. Riktigt kul att få synas där för någon dag och då går nog de flesta ändå via Svenska Fans Fan Radio, så det verkar finnas ett intresse av engelsk fotbollsnostalgi.
Men jag kör på, oavsett antal lyssnare, eftersom det är så kul!
Idag möts Arsenal och Stoke i Premier League. Känns som om man precis hunnit pusta ut från gårdagens tillställningar, tänker då främst på Chelsea – Everton vars 3-3 dust resulterade i en magisk andra halvlek. Idag är det dags för Liverpool mot Manchester U, men också Stoke mot Arsenal. Två lag som hade några riktiga duster i två legendariska semifinaler i början av 70-talet. Matcher som knäckte ett Stoke på uppgång, även om laget skulle ha ett par bra säsonger till i mitten av 70-talet. Och allt slutade med ett hästarsle.
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Denna gång blir det en del tårar, mittbacksöden, Liverpool vs Manchester United och så Dirty Leeds.
Som en liten uppladdning rekommenderas att läsa om The Battle of Goodison på 60-talet, vilket blev en av de första stora händelserna som skulle göra Leeds till The Dirty Leeds.
Annars är det som vanligt. Varje fredag. Podden där det bökas extra mycket i leran från förr
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Frank McAvennie blev 1987 inblandad i ett bråk under ett Old Firm-derby som fick konsekvenser i form av fällande domar i civil domstol för två Rangers-spelare, dock gick McAvennie fri. Med ett skratt…
På Hampden Park 1980 hade Rangers och Celtics fans stormat plan och ridande poliser fick gå in och rensa upp en extremt obehaglig situation, vilket blev en av de större publikskandalerna någonsin. Och det är också mot den bakgrunden händelserna i derbyt 1987 måste ses. I hettan och passionen den dagen fanns tre engelska spelare och en nyinköpt skotte. Innan match hade Celtic manager sagt till spelarna:
Frank McAvennie finns i West Ham-fansens hjärta för evigt, mycket tack vare ett ständigt leende på plan, såväl som på Londons nattklubbar. Men det tog ett litet tag innan någon visste vem han var.
På den tiden sändes inte fotboll såsom den gör nu och en bit in i McAvennies debutsäsong för West Ham United 1985/86 kom han med i det berömda tv-programmet Saint and Greavsie. De tog med honom ut i East End och frågade West Ham-fans om den nya värvningen. Alla tyckte att han var en kanonspelare, men få kände igen honom när han klev fram och presenterade sig.
Frank McAvennie föddes i ett kärvt område i Glasgow men lyckades ändå få till en fotbollskarriär. Inledningsvis i St Mirren, först som mittfältare, men krävde själv att flyttas upp till forward då han ansåg att det gjordes ett dåligt jobb längst fram. En naturlig målskytt var därmed född.
Han gjorde mål med ett leende som smittade och berörde. Glädjen i ansiktet charmade publiken och som person var han på samma sätt utanför fotbollen. Alltid med ett leende, skratt eller upptåg.
skribentper 