Satt som på nålar igår när jag följde ligacupen. Först gjorde Sheffield Wednesday en kanonmatch och slog ut formstarka ligaledarna Arsenal hemma på Hillsborough. Dessutom en inspirerande och kraftfull seger. Det rådde aldrig någon tvekan om vilket som var det bästa laget.
Övriga tre matcher gick alla till förlängning och straffar.
Ligacupfinalen är för övrigt från 1976 och jag lägger in ett litet klipp när Manchester City besegrade Newcastle United. Målgörare var bland annat Peter Barnes som ni kan läsa mer om på Old School Football.
Jag minns när ligacupen var en brännande het tillställning vars final under några år också avslutade Tipsextra-säsongen i mars. Idag är turneringen mest i vägen för lagen som måste spara sina stora trupper för att klara ligan och spel i Champions League eller den evinnerligt långa Europa League. Ja, det är knappt att de stora lagen orkar spela FA-cup.
Men idag och imorgon är det full omgång i ligacupen och de som tar sig vidare är i kvartsfinal och därmed inte alls särskilt långt ifrån en pokal. Och nog måste det ändå vara rätt kittlande. Folkfest för fansen, hämta hem en pokal på Wembley och skapa lite glädje som kanske inte är lika ekonomiskt lönsamt som en fjärdeplats i ligan. Men ibland blir jag lite motvals och känner att nog är det väl ändå att man som supporter går och hoppas på fjärdeplatser hellre än att lyfta pokaler på Wembley. Det är helt enkelt fel, enligt gamla fina fotbollsprinciper. Så i år följer jag ligacupen med större intresse än någonsin.
Tisdagens matcher:
Everton vs Norwich
Hull vs Leicester
Sheff W vs Arsenal
Stoke vs Chelsea
Onsdagens matcher:
Liverpool vs Bournemouth
Man C vs Crystal Palace
Southampton vs Aston Villa
Man U vs Middlesborough
Onekligen en rad intressanta matcher och bra lag kvar i turneringen.
Liverpools legendariske manager Bob Paisley var en hejare på ligacuper och 1983 blev det också hans sista stora framträdande på Wembley som manager. Läs mer på Old School Football.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Vart är vi på väg? Kan tyckas vara en fråga som stimulerar tankeflöde och framkallar intellektuell leklust. Kul att filosofera lite eller så kan det röra sig om att försöka sätta tiopoängaren i ”På spåret”. När det gäller fotboll just nu, känns det dock mer oroande.
Manchester-derbyt blev en seg historia. Taktiskt och utan passion. Kanske inte förvånande, men ändå oroande. Ett derby skall handla om passion. I ett derby är tacklingen viktigare än skönspelet och taktiken skall helt enkelt vara omöjlig att genomföra, eftersom adrenalinet tar över hos ystra fotbollsspelare som går ut och gör upp om ”The Bragging Rights” fram till nästa derby.
Nu är det inte så – längre. Och hela den engelska fotbollen har under en längre period tagit allt större kliv från dess själ. Derbyna har dock varit fridlysta, men inte längre.
Anledningen till att folk reser till arenor runt om i England handlar ju om en stämning och en publik som brinner för laget. Stolar som klapprar när halva arenan reser sig efter att hemmalaget satt in en tackling, bollen återerövrats och man är på väg framåt i passionerat tempo.
På många andra ställen runt om i världen håller fansen igång stämningen, oavsett vilket tempo eller med inställning laget har – så länge de inte är usla – så sjungs det och levs om. Men inte i England, där har alltid publiken varit en avspegling utav lagets passion. Det är ingen slump att tempot (oavsett kompetensnivå) är högre och tacklingarna flyger in. Det är också då de gamla arenorna lever upp och kan skapa tryck som blir nästan overkligt. Allt handlar om samspel. Men när man ser Manchester-derbyn som igår, så blir man ängslig. Är vi på väg bort från den engelska fotbollssjälen? Visst, förändringar och influenser med mera är ofta av godo, men börjar vi nå en punkt där engelsk fotboll inte är engelsk fotboll, utan något annat.
Vet inte, men kommer följa frågan ett tag och försöka borra lite djupare. Den italienska fotbollssjälen präglas å andra sidan av taktisk stolthet.
En journalist ska en gång sagt till Catenaccions fader Nereo Rocco:
”Må det bästa laget vinna!”
Rocco svarade:
”Det hoppas jag inte.”
Läs gärna en gammal artikel i Tippastryktipset.nu på temat och när Catenaccion alltid besegrade den engelska fotbollen. Två olika själar, men samma stolthet.
Jag är egentligen inte någon större fanatiker av fredagar. Ofta belastas dagen med viss stress över vad man inte hunnit med under veckan och kvävs lite av den stora förväntan som trycker på. För egentligen är man rätt trött på fredag kväll. Festen kan bli för hastig, för ymnig och sluta i en alltför trött och ångestladdad lördag. Ja, om man inte likt den småbarnspappa jag är, ofta ger upp direkt och tar sig hemåt för det vi idag kallar fredagsmys.
Så var det dock inte för de karaktärer i fotbollsvärlden jag ofta försöker skriva om på Old School Football. Nä, för dem handlade det snarare om lördag kväll och söndag. Ja, även andra dagar, men definitivt inget fredagsmys med familjen. Av de böcker jag precis avslutat och som snart kommer rendera i artiklar på Old School Football, finns spriten, spelmissbruket och sexmissbruket med nästan överallt.
Kenny Sansom var exempelvis en fantastisk vänsterback med över 80 landskamper för England och lagkapten i Arsenal. Hans historia handlar om framgång, men också om misslyckande. Spriten och spelmissbruket tog över allt mer mot slutet av hans karriär. Han tappade i slutet av 80-talet kaptensbindeln till en ung Tony Adams (som precis själv tagit sig ur sitt missbruk) och missade nästan hela storhetsperioden med George Graham, trots att han hade kunnat vara aktiv på högsta nivå i många år till. Och den första drinken – som han ändå tog när han var rätt gammal – fick han av sin far och sedan gick det utför. Under en period på 80-talet hade Arsenal en hel del stökiga spelare såsom Tony Adams, Paul Merson och Kenny Sansom. Det är dock den sistnämnde som råkat värst ut.
Manchester United hade Norman Whiteside, Paul McGrath och Bryan Robson, medan i Everton var det i stort sett hela laget, förutom målvakten Neville Southall och Liverpool var inte de som spottade i glaset heller. På 70-talet dracks det också rätt ymnigt. Birmingham hade sitt Crazy Gang (före Wimbledon) där Frank Worthington var den store ikonen. I QPR fanns Stan Bowles. Dessutom Alan Hudson, George Best med flera. På 90-talet märks Paul Gascoigne.
Läser om Manchester Citys storhetstid på 60- och 70-talet och assisterande managern Malcolm Allison var en man med många kvinnor, champagne och stora cigarrer. Förde sig som en James Bond på uteställena, dock utan pengar. Ofta hamnade räkningen hos klubben och ibland kom fogden förbi och konfiskerade hans bil.
Kort sagt, räkna med en del fest och elände i kommande artiklar på Old School Football. Det är svårt att undvika, eftersom det var en sådan central roll i deras liv. En del har klarat sig när rampljuset har slocknat, medan andra har gått under eller är på väg att gå under.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Vi är på väg med raketfart in i december och de klassiskt avgörande dagarna då tätstriden brukar utkristalliseras. Men än är det en dryg månad kvar och just nu imponerar Manchester United.
Louis van Gaal har fått utstå en hel del kritik och den har varit berättigad. United har inte sett ut som något mästarlag, vilket de fortfarande inte gör, men segern på Goodison Park var ett stort steg i rätt riktning. De manövrerade ut ett Everton som inför matchen hade hyfsat bra självförtroende. Taktiskt sätt var de mästerliga, vilket också gynnades av två tidiga mål. Everton såg återigen ut som laget från ifjol där rörelse, aggressivitet och självförtroende saknades. Kan United bygga vidare på detta, så kommer de definitivt vara med i toppstriden. Everton lyckades inte dra nytta av den tändvätska som nyheten om klubblegenden Howard Kendalls död borde resulterat i. De var bleka, men med tanke på att laget numera bärs fram av yngre förmågor såsom Ross Barkley, Romelu Lukaku och John Stones, så tror jag det kommer bli en säsong blandad med höga berg och djupa dalar.
Newcastle är en stad och ett lag som måste upplevas. Ett av de där ställena man bör besöka som fotbollsintresserad. Jag och min äldste son satte oss därmed på tåget från Liverpool, efter vårt besök på Evertons Goodison Park på lördagen. Åkte genom klassiska städer såsom Manchester, Huddersfield, Leeds och York där vi bytte tåg för att ta oss i allt raskare takt mot nordost.
Efter inledande hotellförvirring, då jag insåg att det bokade hotellets plats inte alls stämde med kartan över Newcastle, ringde jag och frågade:
”Ni ligger inte i Newcastle, England… Eller hur?”
”Nä, Newcastle på Nordirland.”
Han skrattade gott när jag konstaterade att vi inte kommer att bo på hans hotell ikväll…
Dock var det inga problem att få hotell i den engelska motsvarigheten av Newcastle. Vi fick ett centralt beläget, inte särskilt långt från arenan. Vi promenerade därmed mot St James`Park, bara för ett stopp kvarteret före med intagande av klassiskt nyttig brittisk mat. En mixed grill med överkokta grönsaker och övergrillat kött. Och alltid dessa chips… Satt perfekt.
Ett stenkast från arenan fann vi himlen. En affär specialiserad på fotbollsmemorabilia. De hade allt, från det fina gamla bordsfotbollsspelet Subbuteo (så mycket roligare än FIFA på datorn!) till en uppsjö av fotbollslitteratur. Varje liten klubb hade åtminstone två rader med böcker i hyllan. Hade svårt att hantera min eufori, men tillslut var vi ju tvungna att lämna för att inte missa avsparken. Även om jag just då, kände fotbollsmatchen som rätt sekundär…
Min son envisades sedan med att köpa en boll innan match. Alla dessa jäkla bollar han ska ha från varje resa. De är rätt jobbiga att ha med eftersom vi reser endast med handbagage. Denna gång köpte han dock en liten sambaboll, vilken senare studsade överallt på hotellrummet då han på olika sätt försökte hitta svårare sätt att sätta bollen i papperskorgen, medan jag försökte koncentrera mig på nyinköpet och den mycket lovande boken: ”The Worst of Friends”, en dramadokumentär skildring av maktkampen i Manchester City på 60- och 70-talet. Mellan dess två managers Joe Mercer och Malcolm Allison. Hann dock läsa ut boken under flygresan hem. Jag försökte förklara att boken är mycket bättre än bollen om man ska ägna sig åt fotboll. Talade för döva öron.
Tillbaka till matchen, som var magisk. Newcastle drabbades av en Lidnersk knäpp och vann med 6-2 och jag tror de 47 000 på läktarna snarare var förvånade än något annat. Vi satt dessutom mitt på jättelika Milburn Stand. Stolarna var vadderade och det fanns benutrymme, tills skillnad mot gamla Upper Bullens på Goodison Park där man alltid får dra in knäna lite för att få plats.
Det var rätt många herrar med keps där vi satt, men det är ändå något häftigt med en sådan stor arena som St James´i kombination med passionen som brittiska fans kan uppvisa. Det ligger liksom ett kraftfullt sus (om det finns sådana) hela tiden som flyter runt arenan. Ibland vibrerar det, ibland sjungs det och ibland exploderar det.
På Goodison och St James´handlar det mycket om att publiken avspeglar spelet. En tackling kan tända hela arenan, medan letargiskt spel tystar den. Det är ingen slump att engelsk fotboll är som bäst när tempot är högt. På Goodison blir publiken rastlös vid för mycket spel mellan backlinjen. De var lite tålmodigare i Newcastle. När hemmalaget går till anfall hör man på Goodison hur stolarna åker upp eftersom alla reser sig. Där jag satt på St James´ behövde man inte resa sig, då sikten var så bra, men även här hörde man ”Get in” och hur kraften från publiken ökade varje gång laget var på väg fram.
Det är svårt att inte njuta av besök på så klassiska arenor.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Har alltid fascinerats av det Leeds United som managern Don Revie tog från andradivisionen till nästan tio år av storhet. De blev också symbolen för ett hårdnande fotbollsklimat under 60-talet där en normal match skulle innebära utvisningar på löpande band i dagens fotboll.
Meriterna under Don Revie talar för sig själva:
Segrare i division 2 (andradivisionen, nuvarande The Championship): 1963/64
Laget bestod av en tätt sammanhållen skara spelare. Utan egon, nästan som en sekt. Lika brutala mot motståndarlagen som lojala mot Leeds. Karaktärer som Zlatan Ibrahimovic hade inte alls funkat enligt Revies filosofi. Sammanhållningen var så stark att när Don Revie blev engelsk förbundskapten 1974, frös laget ut den efterträdande managern Brian Clough och hans värvningar, särskilt John McGovern som följt Clough från klubb till klubb. Det blev bara 44 dagar för Clough, vilket också skildrats i filmen ”That Damned United”. Å andra sidan var värvningen av Clough märklig, då han var Leeds och Revies mest uttalade motståndare och ansåg att alla lagets medaljer var förvärvade genom fusk, vilket han också sa till spelarna.
Det fanns dock flertalet riktigt bra fotbollsspelare i klubben. Målvakter som Gary Sprake och David Harvey. Backar i toppklass som Paul Reaney, Terry Cooper, Jackie Charlton, Paul Madeley, Trevor Cherry, Gordon McQueen, Frankie Gray och den brutale Norman ”Bite Yer Legs” Hunter. På mittfältet fanns de lika hårdföra som eleganta Johnny Giles och Billy Bremner. Nå, Giles kanske var mer elegant, medan Bremner var den ultimata mittfältsdynamon. Och före Bremner var det Bobby Collins som satte fart på mittfältet och skrämde motståndarna. Yttern Eddie Gray och forwards som Peter Lorimer (med skottet), Allan Clarke, Mick Jones och Joe Jordan. För att nämna några…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
I helgen är det inte bara Everton och Manchester United som väntar. På söndag beger jag mig tillsammans med äldste sonen till Newcastle för att gå på klassiska St James´ Park. Det råder väl inga illusioner om att livet kommer vara på topp i nordost när Norwich kommer på besök, men det är en arena jag ännu inte varit på och som är ett måste för varje genuint fotbollsintresserad.
För mig är Newcastle laget som på 80-talet värvade Kevin Keegan, David McCreery och Terry McDermott samt fostrade Chris Waddle, Peter Beardsley och Paul Gascoigne. Kanske inte den mest framgångsrika perioden i den anrika klubbens historia, men en tid som ger härliga minnen.
Läs Tippastryktipset.nu:s artikel om Tipsextramatchen mellan Newcastle och Norwich 1984, där visserligen Keegan lämnat, men Waddle och Beardsley fanns på plan.
Se även målen från matchen
Och i Norwich fanns framtida stjärnor som Steve Bruce, Dave Watson och Chris Woods, men också gamla hjältar som Mick Channon och Asa Hartford.
Newcastle lyckades dock med ytterligare en bedrift. De värvade en brasse! Det kanske inte låter så märkvärdigt, men då var det något alldeles extra. Mirandinhas övergång hårdbevakades och hela England såväl som alla fanatiska Tipsextra-tittare skulle nu äntligen få se en brasse dominera engelska ligan. Vi hade alla tagits med storm av det magiska landslaget i VM 1982 som pulvriserade motstånd genom att bara vara sådär makalöst bra. Tyvärr tog allt stopp när ett elegant defensivt spelande Italien avslöjade brassarnas svagheter och Paolo Rossi gjorde hattrick.
Men fram tills dess fick vi njuta av eleganterna Zico och Sokrates. Av hårdskjutande Eder. Av dynamisk elegans a la Falcao. Av den offensiva vänsterbacken Junior (tydligen skyttekung hemma i Brasilien..?). Jag kommer aldrig glömma hur de med hjälp av ren och skär klass kramade musten ur ett rätt starkt Skottland och Sovjet. I VM 1986 gick det inte lika bra, men för många i min generation var 82:orna en sådan där upplevelse man kommer gnata om för sina barnbarn.
Och det är mot den bakgrunden förväntansbilden på stackars Mirandinha var lagd… Den förste brassen som skulle ta engelska ligan med storm. Det gick givetvis inte särskilt bra. Han kom från Palmeiras för dyra pengar 1987 och återvände 1989.
Men… han gjorde faktiskt mål i en Tipsextra-match. Den 4 februari 1989 tog Newcastle emot Liverpool i en match som slutade 2-2. Mirandinha gjorde 1-0 efter två minuter. I samma match gjorde Peter Beardsley ett inhopp för Liverpool mot sin gamla klubb.
Newcastle vs Liverpool
Mål: Mirandinha (2), Ian Rush (15), Frank Pingel (49), John Aldridge (50)
NUFC: Tommy Wright, Kevin Scott, Kenny Sansom, David McCreery, John Anderson, Glenn Roeder, John Hendrie, Frank Pingel, Mirandinha, Liam O Brien, Kevin Brock.
LFC: Bruce Grobbelaar, Gary Ablett, David Burrows, Steve Nicol, Ronnie Whelan, Jan Mölby, Ray Houghton, John Aldridge, Ian Rush, John Barnes, Steve McMahon (Peter Beardsley).
Kommentator: Pelle Nyström
Bifogar även ett reportage om när Mirandinha anlände i september 1987 och hans första match i tröja nummer 9 mot just söndagens motståndare Norwich City. Vi får se dueller mot Steve Bruce och en reporter som jag nog ändå måste säga är väl välvillig och snäll när han beskriver Mirandinhas insats… Dessutom är det Norwich nummer 9 – Wayne Biggins – som stjäl showen. Matchen slutade 1-1.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.
På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.
Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.
Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.
Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.
Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 