Fick äntligen ur mig artikeln som legat och gnagt sedan dödsbeskedet om Howard Kendall. Skrivit brottstycken under hela veckan. Kan liksom inte avgränsa mig eller formulera mig tillräckligt bra. Men jag skrev i alla fall färdigt och la ut. En liten nostalgisk hyllning från hjärtat. Howard Kendall. ”Min” manager. Han jag växte upp med. Han som tog Everton till massor av titlar när jag var helt galet (onyttigt) passionerat tokig i engelsk fotboll och Everton Football Club.
Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.
När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?
Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag
Sverige VM 1958, Ingo tar tungviktstiteln 1959, Björn Borg sin femte raka Wimbledon 1980, Sverige blir bronsmedaljörer i VM 1994… Några i katalogen av magiska svenska idrottsbragder och minnen för de som var med eller hörde på radio, såg på tv eller läste i tidningen. Minnen som väcker känslor som värmer livet ut.
Lägg till den 30 december 1978.
Då fick tv-tittarna uppleva den bästa Tipsextramatchen genom tiderna. Manchester United vs West Bromwich Albion 3-5.
Njut även av klippet med matchen i sammandrag. Notera att Manchester United-legendaren Bryan Robson här spelar i sin moderklubb WBA, vars laguppställning för en gångs skull överglänser Uniteds med råge. Tony ”Bomber” Brown, nummer fyra med djupledslöpningarna. Mannen som spelat tillsammans med WBA-legendaren Jeff Astle och vars permanentade hår och gigantiska mustasch än idag måste väcka avund. Och så den kraftfulle centern Cyrille Regis och nummer elva – Laurie Cunningham. Balansen, kontrollen, snabbheten och elegansen personifierad.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner
Kan Tottenham Hotspurs vinna ligan? Knappast är nog den första spontana reaktionen. Men om man tänker efter ett tag, kanske det inte är helt orimligt. Visst, Arsenal och Manchester City ser ut att segla iväg i en liten division för sig, men vi vet också att båda lagen har en tendens till svackor när man minst anar det. Dessutom har knappast Manchester United imponerat, utan hänger mest med i toppen. Leicester City kommer kämpa och kan mycket väl hänga kvar. West Ham blandar och ger när man minst anar det och matchen mot Everton på lördag blir oerhört intressant, då båda lagen kan hänga på i toppen. Liverpool lurar i vassen och Jurgen Klopp ser ju ut att börjar få rätsida på sina gubbar. Men jämnast ser ändå Spurs ut att vara. Ett lag med den kanske högsta lägstanivån som tassar med strax bakom i vad man i travkretsar brukar kalla för vinnarhålet.
IFK Norrköping höll hela vägen i allsvenskan och varför skulle inte Spurs kunna göra det i Premier League under en säsong då det kanske inte slår så mycket gnistor hos toppkonkurrenterna? Nå, vi får väl se, men läs gärna Tippastryktipset.nu och lite tankar inför lördagens stryktipsmatcher i Premier League.
Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.
“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,
Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.
Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.
I Colin Bell fick tränarduon Malcolm Allison och Joe Mercer en spelare vars förmågor var tillräckliga för att vara ankare i ett lag som tog hem ligatiteln och många andra pokaler.
Satt som på nålar igår när jag följde ligacupen. Först gjorde Sheffield Wednesday en kanonmatch och slog ut formstarka ligaledarna Arsenal hemma på Hillsborough. Dessutom en inspirerande och kraftfull seger. Det rådde aldrig någon tvekan om vilket som var det bästa laget.
Övriga tre matcher gick alla till förlängning och straffar.
Ligacupfinalen är för övrigt från 1976 och jag lägger in ett litet klipp när Manchester City besegrade Newcastle United. Målgörare var bland annat Peter Barnes som ni kan läsa mer om på Old School Football.
På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.
På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.
Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.
Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.
Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.
Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
So good I did it twice. Det är titeln på Kevin Sheedys biografi. Undertiteln är My Life From Left Field. Sheedy är urtypen av veckans tema. Långsam, dålig i försvarsspelet, kanske till och med lite kantig i rörelsemönstret, men jisses… när han lät vänsterfoten tala! Irländaren var nämligen frisparkskung, assistkung såväl som en hejare på att göra viktiga mål. För om han hade en otymplig kropp som definitivt inte skulle funkat i dagens fotboll, där alla måste vara snabba, så hade han en fantastisk förmåga att anpassa kroppshyddan efter den magiska vänsterfoten.
Ja, jag är Everton-supporter och Sheedy spelade i det mest framgångsrika laget i Evertons historia på 80-talet och kanske är han inte lika känd som killar vid namn Roberto Carlos, men jag hade en VHS-video från Evertons mästarsäsong 1986/87 där han skruvar bollen lika bisarrt fascinerande som Roberto Carlos kunde göra.
Sheedy vann nästan allt med Everton och blev också den första irländaren att göra mål i ett stort mästerskap i VM 1990. Så det är ingen dussinlirare, men betydligt mindre känd än han förtjänar. Idag är han ansvarig för Evertons framgångsrika ungdomsakademi där han för den vackra fotbollen vidare. I mina ögon gjorde han fotbollen vacker.
I helgen åker jag och min äldsta son till Liverpool för att se Everton vs Manchester U, men den stora upplevelsen lär inträffa kvällen innan då Swedish Toffees (Evertons svenska supporterklubb) på en pub som ligger ett stenkast från Goodison Park ska välkomna Niclas Alexandersson som hedersmedlem, men dessutom kommer Kevin Sheedy att närvara. Kevin Sheedy! När det gäller personer jag önskar träffa innan jag dör så ligger Sheedy före Barack Obama och kanske ett snäpp bakom Bill Clinton, men definitivt topp fem. En gigant! Och jag kommer vara starstruck.
Lär återkomma i ämnet Kevin Sheedy, då han är en äkta representant för traditionen av magiska lirare som hamnade på vänsterkanten. Men denna morgon nöjer jag mig med några klipp, så ni kan få en känsla för denna magiska vänsterfot.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
So Good I did It Twice, är titeln på Sheedys biografi och det kommer från när han satte en frispark för Everton mot Ipswich i en FA-cupmatch 1984/85. Först slog han in bollen i ena hörnet, men domaren tyckte det var för tidigt, så frisparken gick om och Sheeds lättade in bollen i andra hörnet…
Torsdag är dagen då hettan stiger och förväntningen närmar sig olidlighetens gräns. Allt startade på söndag. Dagen efter, då man fick trösta sig med Stefan Thylins spalt i Aftonbladet. Kanske skrevs några rader om ens eget favoritlag. Därefter väntan till tisdag, då veckans stryktips väntade i lokaltidningen på morgonen och i kvällstidningarna på eftermiddagen. Under vissa år kunde man dessutom frossa i Vi Tippa, som med den tidens mått, skrev nästan vulgärt härligt mycket. Torsdag var det dags att lämna in tipskupongen och längtan till lördag närmade sig bristningsgränsen. Fredag var en onödig dag, men hade man lite tur kom det redan då en artikel om matchen på lördag. Fast för det mesta var det på lördag som lokaltidningen och kvällstidningarna skrev något om den utvalda fighten i Tipsextra.
Ja, så såg veckorna ut. Överdrivet? Ingalunda. Tyvärr, kanske. Eller det är i vart fall så jag minns det. Huruvida det stämmer med vad som egentligen försiggick, är däremot ofta mer höljt i dunkel än vad man kan tro.
När jag drog igång Old School Football på Svenska Fans gav jag mig iväg längs minnenas allé för att rekonstruera och bekräfta historien om hur det gick till när jag valde mitt favoritlag. Det visade sig att mina extremt tydliga minnen inte riktigt stämde med verkligheten… Men också att det är skit samma.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Idag drabbade Spurs och Manchester City samman på White Hart Lane. Den stora frågan var om Tottenham skulle orka rubba mäktiga City. Det blev kross och City verkar återigen ha svårt med jämnheten. Samma historia som ifjol. I februari 1979 var det dock en helt annan agenda. Då handlade det om två lag vars storhetstid var över.
Yttern Peter Barnes hade en fantastisk match, men skulle senare få finna sig i att Malcolm Allison sålde honom till WBA några månader senare tillsammans med Gary Owen.
Tottenham: Mark Kendall, Don McAllister, Jimmy Holmes, Glenn Hoddle, John Lacy, Steve Perryman, Tony Galvin, Osvaldo Ardiles, Gerry Armstrong, Stuart Beavon, Peter Taylor.
Manchester City: Joe Corrigan, Willie Donachie, Paul Power, Gary Owen, Dave Watson (Kazimierz Deyna), Paul Futcher, Mick Channon, Colin Bell, Brian Kidd, Asa Hartford, Peter Barnes.
skribentper 