Julen är i mångt och mycket nostalgins tid, åtminstone för mig. Repriserar därmed en artikel på Old School Football Svenska Fans. En lyxig vimpel med små bilder på FC Barcelona-spelare blev nämligen som en raketmotor för ett spirande fotbollsintresse.
Fann den i en påse i förrådet. Alldeles nyligen. Letade nog efter något tråkigt, men det har jag glömt. Bara för en liten vimpel som väcker så mycket minnen.
En liten vimpel, men den har betytt mycket. Den fick en alldeles speciell plats bland mina fotbollsprylar under de där åren i början av 80-talet då mitt intresse för fotboll exploderade.
Vet inte exakt vilket år vimpeln gjordes, men jag antar att det var runt 1979/80, eftersom spelare som anfallaren Quini och mittbacken Alexanco kom till Barcelona det året och de är ju med på vimpeln tillsammans med yttern Carrasco som jag därefter följde med stort intresse i det spanska landslaget under tid då de inte direkt rosade marknaden.
Veteranen Asensi hade jag hört talas om och hans namn klingade vackert. Nästan som tennisspelaren Adriano Panatta (visserligen italienare, men klangen i namnen är lika härlig. Finns ingen logik bakom, bara känslor), vilken jag också fascinerats av under en period då tennis var intressant att följa med rumänen Ilie Nastase, Björn Borg och amerikanerna Arthur Ashe, Jimmy Connors och John McEnroe, för att nämna några. Asensi lämnade dock Barca 1980, vilket leder mig till slutsatsen att det inte kan vara efter 1980. Ett år då jag fyllde tio år och intresset för fotboll tog fart. Everton var mitt favoritlag sedan 70-talet, men det var nog Malmö FF:s äventyr i Europacupen 1979 som fick fart på fotbollsintresset tillsammans med West Hams magiske mittfältare Trevor Brooking som avgjorde FA-cupfinalen 1980. Samtidigt som jag själv började spela fotboll. Sent kan tyckas i dagens idrottshets, men det funkade då.
Nu lackar det mot jul och även om fotbollstittandet går in i ett ännu mer intensivt skede, enligt gammal god tradition i England, så blir det lite mer sporadiskt med nya artiklar från Old School Footballs sida. Familjen och julstök kallar. Därför länkar jag idag inte till någon egen artikel, utan till varje måndags stora händelse – EuroTalk. Just i detta program ser vi David Fjäll i en mycket vacker tröja skänkt av Swedish Toffees i vad som nu måste anses vara en fin tradition. Dessutom nämns mina spalter på Svenska Fans (runt 6-7 minuter in), vilket givetvis värmer extra till julglöggen.
Ikväll är det dags för toppmöte mellan Arsenal och Manchester City. Svårt att komma på ett bättre sätt att avsluta en måndag före ju. I syfte att krydda det hela kan det vara läge att läsa om två mittfältsgiganter från förr. Manchester Citys Colin Bell och Arsenals Liam Brady. Om sagt, bättre än så blir det inte. Två legendarer.
Idag ställs Watford mot Liverpool i vad som på förhand får ses som en rätt oviss tillställning. Old School Football Podcast tar upp en annan match mellan lagen som spelades i Tipsextra på 80-talet. Då var Liverpool nästan oslagbara och Watford hade tagit sig från fjärdedivisionen till en andra plats bakom Liverpool åren 1978 till 1983. Dessutom tog sig The Hornets till FA-cupfinal 1984. En saga större än Åshöjdens BK som kan vara värd att minnas i en artikel jag skrev för Old School Football tidigare i år.
Old School Football riktar blicken mot nykomlingen Watford FC och Sir Elton John för att väcka minnen från en magisk bragd i slutet av 70- och under första halvan av 80-talet.
I december 2014 står Sir Elton John i mittcirkeln på Vicarage Road. Familjen är med. Barnen är iklädda Watfordmössor. Poplegenden blickar upp mot nyligen invigda Sir Elton John Stand och börjar tala till den publik som varit honom minst lika trogen som konsertbesökarna.
Tid har passerat sedan en 12-årig kille vid namn Reginald Kenneth Dwight som aldrig missade en match på Vicarage Road blivit en av de mest framgångsrika poplegendarerna genom tiderna under namnet Elton John i en framgångssaga som till och med fått honom adlad. Ändå, när allt kommer omkring, är denna dag den 13 december 2014 sannolikt hans stoltaste stund. Klubbens han älskar så pass mycket att han varit dess ägare och ordförande mellan 1976 och 1997 samt därefter en nog så aktiv supporter.
Avslutar säsongen 1980/81 för denna gång med en artikel om skytteligan och säsongens övergångar.
De allt sämre ekonomiska förutsättningarna ledde till en allt lugnare transfermarknad än hysterin som rådde från 1979/80 och skytteligan togs hem av en rödhårig skotte som senare skulle ersätta Maradona i Barcelona.
Föregående säsonger och även sommaren före ligastarten toppade den spenderarglädje som startade när Nottingham Forest spräckte miljonpundsgränsen för en viss Trevor Francis som anlände våren 1979. Därefter skulle det bli färre stora miljonvärvningar under en period. När väl säsongen 1980/81 var igång (fanns ju inga transferfönster på den tiden) passerade endast två spelare miljonpundsgränsen, men båda skulle bli praktfiaskon.
Poddfredag, men först lite mer uppladdning med säsongen 1980/81.
Ipswich Town var laget på allas läppar. Managern Bobby Robson hade sedan 1969 byggt upp ett lysande fotbollslag som nu var redo att överträffa FA-cuptriumfen 1978 med en unik trippel. Istället var det Aston Villa som fick lyfta ligabucklan, Tottenham FA-cupen medan UEFA-cupen blev The Tractor Boys tröst.
Poddfredag. Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Inför poddfredag varvar vi upp med lite tillbakablickar till säsongen 1980/81. Börjar med den tidens kärva verklighet.
Idag är Premier League en produkt där biljettpriser, publiksiffror och spelarlöner är på väg mot himlen samtidigt som allt fler har råd att se på fotboll, även om det i många fall också är tvärtom, men säsongen 1980/81 var det desto kärvare.
Margaret Thatchers Storbritannien präglades av recession och hög arbetslöshet. Populariteten var stadigt på väg nedåt från det att hon vunnit valet 1979 och det skulle inte vända förrän Falklandskriget 1982.
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter, varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast, men du kan lyssna när du vill, var du vill och nästan hur du vill. Rekommenderar dock nedan länkar:
En poäng över nedflyttningsstrecket för Jose Mourinhos Chelsea. Då kan det vara läge att återvända till klubbens anrika men tudelade historia i en artikel i Tippastryktipset.nu tidigare i år.
Chelsea FC är idag en äkta storklubb. Uppbackad av Roman Abramovic ofantliga rikedom har laget blivit en framgångsmaskin, men det har inte alltid varit så.
Klubben bildades 1905, men förutom en FA-cupfinal 1915, så var det tunnsått med framgångar under större delen av århundradet. Chelsea har dock alltid varit en klubb som tagit plats och fick redan på 20-talet rykte om sig att vara en klubb lockade stora namn. Men egentligen var det först på 50-talet som man kan tala om någon form av framgång i och med ligaseger 1954-55. Det var Arsenals forne centertank Ted Drake som från 1952 skapade ett nytt lag på andra premisser än före kriget. Han förbättrade ungdomsverksamheten, utvecklade träningarna och sökte spelare i de lägre divisionerna i syfte att snarare bygga ett lag än spektakulära värvningar. Tyvärr lyckade man inte ta Drakes projekt vidare och hade svårt att under resterande del av 50-talet ta sig upp från mittenplaceringarnas mediokra tillvaro.
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter, varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast, men du kan lyssna när du vill, var du vill och nästan hur du vill. Rekommenderar dock nedan länkar:
Som hyllning till frejdiga Leicester City som så när håller på att rucka på maktförhållandena i Premier League, kan det väl vara läge för klubbens historia.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.
Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.
Louis van Gaal får inte riktigt till det just nu, men då kan det väl vara läge att minnas en av de stora United-ledarna – Sir Matt Busby. Det var han som lade grunden till klubben som idag inte bara har massor med pokaler, utan också är ett väsen som är större än bara en fotbollsklubb. Kanske något att fundera över för herr van Gaal.
Med fokus på underhållande fotboll, mandat att bestämma över allt i klubben och att Manchester United var större än alla dess individer tillsammans med en enorm drivkraft att bli framgångsrik, bidrog Matt Busby till en av de allra främsta erorna inom engelsk fotboll.
I februari 1945, fortfarande i uniform, träffade Matt Busby Manchester Uniteds ordförande James W Gibson och skrev på ett smått revolutionerande kontrakt. Busbys hade som spelare tillhört Manchester City och Liverpool FC. I den senare klubben hade han dessutom tagit en ung Bob Paisley under sina vingar och skolat in honom i klubben. Paisley skulle efter karriären som spelare bli Bill Shanklys assistent och sedermera Liverpools mest framgångsrike manager genom tiderna. Busby hade fått ett erbjudande av Liverpool att assistera den dåvarande managern George Kay, men skotten ville mer med sitt ledarskap och det ramverk Liverpools styrelse kunde ge var för begränsat. Jobbet i Manchester var dock ledigt och Busby drev igenom ett treårskontrakt, även om han ansåg att det var för kort tid för att skapa en fotbollsrevolution.
skribentper 