Just nu gör Leicester stor succé i Premier League och det verkar ju som de kan hänga på och slåss om Champions League-platsen. I så fall vore det en extrem framgång för Claudio Ranieri, men The Foxes har en fin historia att luta sig tillbaka mot.
Leicester City är lite av en dold storhet, ungefär som en vattenbärande mittfältare som alltid finns med, men aldrig tar rubrikerna. Faktum är att laget bara varit nere i ligasystemets tredjedivision under en säsong 2008/09.
Hela 46 säsonger i högstadivisionen och 62 i andradivisionen samt en i tredjedivisionen är onekligen ett stabilt facit. Lägg därtill att Leicester delar förstaplatsen avseende segrar i andradivisionen med sju stycken. Laget bildades som Leicester Fosse 1884 och levde inledningsvis en något nomadisk tillvaro till dess att Filbert Street blev deras hem 1891. En arena som tjänat klubben i 111 år till dess att man intog Walkers Stadium (först döpt till Filbert Way) 2002 och som numera heter King Power Stadium, efter de nya ägarnas önskemål. Redan 1919 byttes Fosse mot City, då Leicester fått stadsprivilegier och den gamla ledningen hamnat i ekonomiska trångmål. Och 1928/29 hamnade laget tvåa i högstadivisionen, vilket fortfarande är den mest framskjutna placeringen genom tiderna för Leicester City. Men det är å andra sidan betydligt mer än de flesta andra lag mäktat med.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ibland när jag tänker på våra ungdomar som håller på att lära sig fotbollens konst, blir jag rätt trött. Det är satsning, förstalag, akademier, närvarokrav, scheman, allvar, allvar och åter allvar. Utan aktiva föräldrar är det dessutom svårt att lyckas, då det krävs ganska så mycket stöttning. Anpassa lov och semestrar. Och så alla ambitiösa föräldraledare utan vilka idrotten skulle stanna. De är guld värda, men ibland tar deras allvar och ambitioner udden av allt. Framförallt detta allvar… Kan inte minnas att det var så när man själv spelade fotboll, men det är som med all nostalgi – man minns det som man vill minnas det. Några föräldrar fanns inte närvarande, däremot massor med fantastiska och engagerade idrottsledare.
Är det superviktigt att vi får välutbildade fotbollsspelare som är så pass drillade att de lättare tar en plats i A-laget? De som sållas fram rätt tidigt och drillas i allvaret. Eller kan det också funka med en lite mer oorganiserad, mindre allvarlig approach? Där gemenskapen och umgänget går före krav och vilja att utvecklas på varje träning, i varje moment och sedan köpa extraträning om föräldrarna har råd? Eller kan det fungera med en kombination?
Jag vet inte, men ibland känner jag att allvaret tar över glädjen. Och visst fick vi väl fram fotbollsspelare av god kvalité förr. Faktum är att ser man till resultaten var vi betydligt bättre förr. Men det kanske var för att ingen satsade, dvs fotbollsfabrikerna hade inte börjat producera sina broilers ännu och nu gäller det att hänga med.
Trevor Brooking är kanske en av de mest eleganta spelarna någonsin. Han – som många med honom – började spela fotboll på gatan och i parker. Han blev tvåfotad, då han på gatan ofta spelade med en tennisboll och använde ofta båda fötterna,då det gällde att kvickt slå till bollen innan större killar kom och mejade ned honom. Det gick rätt bra för Brooking, som också är den som sedermera tog över fotbollsutbildningsansvaret på FA.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Englands dyraste spelare genom tiderna sätter dit huvudet på övertid i första halvlek av Europacupfinalen 1979 och Trevor Francis från Birmingham är helt plötsligt inte bara dyrast, utan också en som avgjort den match alla drömmer om att avgöra. Allt tack vare en otränad vänsterytter vid namn John Robertson.
Endast iförd träningskläder, med racket under armen och en squashtid att hålla, släntrar Nottingham Forest karismatiske – men för tillfället otålige – manager Brian Clough in på presskonferensen för att möta journalisterna och svara på frågor om den dyraste övergången någonsin. Köpet av landslagsmannen Trevor Francis från Birmingham City för en miljon pund. Den första spelaren någonsin över ett sexsiffrigt belopp, fast enligt Clough var det fortfarande bara sex siffror, då beloppet stannat på 999 999 pund, vilket senare avslöjades bli nästan 1,2 miljoner efter avgifter och kommissioner betalats.
Läs hela artikeln på Old School Footballdär det finns mer stories om John Robertson och Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Vissa spelare besitter magisk talang och har allt som man kan önska sig, med den skillnaden att de är rätt besvärliga att ha att göra med. Tottenham Hotspurs Martin Chivers var en av dem.
I armkrok går de gemensamt in på White Hart Lane. Den åldrade Bill Nicholson som är Spurs mest framgångsrike manager genom tiderna. Och den inte fullt lika gamla – men numera gråhårige – Martin Harcourt Chivers är den som erbjuder armen. Året är 2001 och Bill Nicks andra Testimonial. Chivers förde sin gamle manager till hyllningens altare och inget kunde väl egentligen kännas mer konstigt.
Chivers var nämligen ett problem för Nicholson, från början till slut. Inte för att Chivers var en dålig spelare, nä det blev 24 landskamper för England och för Tottenham gjorde han 174 mål på 367 matcher. Dessutom var han Spurs bäste målskytt i europeiska cuper i hela 39 år, tills rekordet slogs av Jermain Defoe.
Chivers problem var snarare att han aldrig nådde upp till den nivå Bill Nicholson kunde förvänta sig av den oerhört begåvade forwarden. Det sägs att av all 79 spelare som Bill Nicholson någonsin låtit spela för Tottenhams A-lag, så var det Martin Chivers som gav mest sömnlösa nätter.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.
När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?
Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag
Sverige VM 1958, Ingo tar tungviktstiteln 1959, Björn Borg sin femte raka Wimbledon 1980, Sverige blir bronsmedaljörer i VM 1994… Några i katalogen av magiska svenska idrottsbragder och minnen för de som var med eller hörde på radio, såg på tv eller läste i tidningen. Minnen som väcker känslor som värmer livet ut.
Lägg till den 30 december 1978.
Då fick tv-tittarna uppleva den bästa Tipsextramatchen genom tiderna. Manchester United vs West Bromwich Albion 3-5.
Njut även av klippet med matchen i sammandrag. Notera att Manchester United-legendaren Bryan Robson här spelar i sin moderklubb WBA, vars laguppställning för en gångs skull överglänser Uniteds med råge. Tony ”Bomber” Brown, nummer fyra med djupledslöpningarna. Mannen som spelat tillsammans med WBA-legendaren Jeff Astle och vars permanentade hår och gigantiska mustasch än idag måste väcka avund. Och så den kraftfulle centern Cyrille Regis och nummer elva – Laurie Cunningham. Balansen, kontrollen, snabbheten och elegansen personifierad.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner
I stryktipsmatch 13 möter Wolverhampton Wanderers Burnley FC. En fight i The Championship som väcker magiska minnen till liv, kanske inte mina då jag inte ens var påtänkt vid det laget, men för så många andra. Närmare bestämt i maj 1960. Mäktiga Wolves manager Stan Cullis sitter på Manchester Citys Maine Road och ser lilla Burnley vinna över City med 2-1, vilket också sätter punkt för Wolves möjlighet att ta tre ligatitlar på raken, men också att ta den där svårfångade dubbeln med liga och FA-cup. Några dagar senare väntade nämligen Blackburn Rovers i cupfinalen på Wembley.
Vad vore bättre än att en torsdag som denna grotta ned sig i lite artiklar från Old School Football. Läs om:
Kan Tottenham Hotspurs vinna ligan? Knappast är nog den första spontana reaktionen. Men om man tänker efter ett tag, kanske det inte är helt orimligt. Visst, Arsenal och Manchester City ser ut att segla iväg i en liten division för sig, men vi vet också att båda lagen har en tendens till svackor när man minst anar det. Dessutom har knappast Manchester United imponerat, utan hänger mest med i toppen. Leicester City kommer kämpa och kan mycket väl hänga kvar. West Ham blandar och ger när man minst anar det och matchen mot Everton på lördag blir oerhört intressant, då båda lagen kan hänga på i toppen. Liverpool lurar i vassen och Jurgen Klopp ser ju ut att börjar få rätsida på sina gubbar. Men jämnast ser ändå Spurs ut att vara. Ett lag med den kanske högsta lägstanivån som tassar med strax bakom i vad man i travkretsar brukar kalla för vinnarhålet.
IFK Norrköping höll hela vägen i allsvenskan och varför skulle inte Spurs kunna göra det i Premier League under en säsong då det kanske inte slår så mycket gnistor hos toppkonkurrenterna? Nå, vi får väl se, men läs gärna Tippastryktipset.nu och lite tankar inför lördagens stryktipsmatcher i Premier League.
Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.
“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,
Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.
Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.
I Colin Bell fick tränarduon Malcolm Allison och Joe Mercer en spelare vars förmågor var tillräckliga för att vara ankare i ett lag som tog hem ligatiteln och många andra pokaler.
Ett unikt ögonblick där alla rörelser stämmer, där det geniala blir så enkelt och när en tunnhårig mittfältare skriver in sig i Skottlands historia och historiska hjärta för tid och evighet. Archie Gemmill, sommaren 1978 i Argentina.
Archibald Gemmill. Bara en sån sak. Vem skulle inte ge sin högra hand för ett sådant pojkhjälteklingande namn? Själv associerar jag till Hergés råbarkade kapten Archibald Haddock, Tintins trogne följeslagare som aldrig kan få nog av whiskyn Loch Lomond. Eller någon mörk och regnigt skum gränd i London där agenter från öst och väst smyger omkring i gränslandet mellan 50- och 60-talet då Kalla kriget var intensivt och vi stod i en brytningstid mellan gammalt och nytt. MI5-agenten röker givetvis pipa.
skribentper 