God morgon, Trevor Francis har inte bara avgjort Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF. Han blev också den förste spelaren över 1 miljon pund när han gick från Birmingham City till Nottingham Forest 1979. Den gamle ”Big Head” Brian Clough var dock en manager som ansåg att vissa saker kunde gå spelarna åt huvudet, så han fastställde övergångssumman till strax under miljonen. Dock kröp den snabbt över då agenter med mera skulle ha sitt.
Nonchalant och klädd för squash släntrade Clough in på presskonferensen, där övergången skulle presenteras, ungefär som om det var en högst ordinär dag i managerns liv. Francis fick heller inte så mycket uppmärksamhet därefter heller. Faktum var att den enda instruktionen som gavs den dyraste brittiske fotbollsspelaren genom tiderna var:
”Ge bara bollen till John Robertson, för han är en mycket bättre spelare än du.”
Brian Clough i ett nötskal. En manager med talets gåva och förmågan till oneliners som en Jose Mourinho (en modern Big Head) inte ens är i närheten av. Clough kommer vi återkomma till i denna blog, men njut först av artikel om Francis, John Robertson och Brian Clough samt varför Krister Kristensson i Malmö FF visste att hade han varit med, så hade Francis inte ens varit nära straffområdet och avgjort Europacupfinalen 1979.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon! Lördag, utan Premier League. Vet inte riktigt vad man ska hitta på. Man blir lite rastlös, men då kan det vara läge att trösta sig med att ingen kan bli så rastlös som Stan Bowles. Fotbollsmagikern vars förmågor på plan vida översteg de allra flesta, men problem utanför plan resulterade i en medelmåttig karriär. Ja, ni känner igen er. Så många fotbollsmagiker har gått samma öde till mötes. Frank Worthington, George Best, Paul Gascoigne, Alan Hudson med flera.
”If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he would be all right.”
Ett citat Ernie Tagg, en manager som gav Bowles många chanser och såg alltid till att lämna lönekuvertet direkt till Bowles fru.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon! Dags för fredagsmys, fast enligt Old School-metodiken, det vill säga vi grottar in oss i gammalt groll och lyfter det till ytan, mest för att det ger oss ett gott skratt.
Vi fortsätter på Birmingham-temat och följer den en gång så firade mittfältaren Howard Kendall som kallas in till Evertons manager Billy Bingham. På vägen in nickar han till en kille vid namn Bob Latchford. Beskeded från Bingham är enkelt: ”It´s Birmingham City”. Kendall traskar ut igen. Nickar ännu en gång åt Latchford som sedan i sin tur kliver in för att träffa Bingham och sannolikt ett varmare bemötande. En gammal stjärna lämnar, en ung gör entré. Fotbollens kretslopp. Osentimentalt för alla, utom oss fans.
Bob Latchford gick därmed till Everton för en stor summa pengar och två spelare i utbyte, bland annat Kendall. Latch skulle bli skyttekung och den förste som på länge gjorde 30 mål i ligan. Dock var han redan en legendar i Birmingham, hans moderklubb. Kendall skulle hamna i ett Birmingham City där träningskläderna inte tvättades, nedflyttningsstrider väntade och en träningsanläggning som såg ut som en soptipp.
Men det flyktiga mötet blev lite Latchfords och Kendalls gemensamma melodi. När Kendall senare återvände som manager till Everton flera år senare blev Latchford den förste han sålde. Inte av hämndbegär, utan därför att det var läge att sälja. Kendall var en klassisk osentimental manager av den gamla skolan. Faktum är att de bodde nästan grannar under en period och Latchford slank ibland in hos Kendall och de satt och snackade om livet, eller nåt. Säkert med ett glas med något alkoholhaltigt i handen. Kendall var svag för cigarrer och Champagne.
Old School Football följer Howard Kendalls upplevelse av vistelsen hos Birmingham City, men också tiden före med den stjärnspäckade anfallstrion Bob Latchford, Bob Hatton och Trevor Francis. Latchford ersattes senare av en viss Kenny Burns, som var bäst som forward, men för lat och hamnade som mittback. Han fick faktiskt extra betalt om han orkade spela forward.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Staden är Englands näst största, men också stor sett ur Europeiska mått mätt. Ändå har Birmingham haft svårt att hävda sig i fotbollens värld i jämförelse med betydligt mindre städer som Liverpool, Manchester och varför inte Leeds, Newcastle, Derby och Nottingham. Ja, eller för den delen Ipswich och Norwich såväl som små grannorter som Wolverhampton och West Bromwich.
Visst, Aston Villa har ett grandiost förflutet. Kanske det allra största laget i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Men efter andra världskriget har det varit mer tunnsått med endast en ligaseger och Europacupvinst som lysande undantag i en rätt bister pokaltillvaro. Men ändå, med tanke på stadens storlek, borde mer kunna krävas.
Värst är ändå Birmingham City – ett lag som nästan kan ge förlorarkultur ett ansikte.
Förlorarkultur kan dock vara rätt vackert och Birminghams historia är fascinerande. Många profiler har passerat revy. Men frågan kvarstår – när ska staden Birmingham ta sin rättmätiga plats i fotbollshistorien?
Good Old Brummagem av Harvey Andrews
1966 släppte den Birmingham-baserade singer/song writern Harvey Andrews en härligt nostalgisk deppig, men ändå lite positiv, låt om ett återvändande. Birmingham hade precis värvat Wolves forne demonmanager Stan Cullis och hyste vissa förhoppningar, vilka ganska snart skulle grusas… Men njut av låten.
Bobby Latchford – Hero of the Blues
Och så rockar vi loss lite i Nostalgimorgon – uppe med tuppens allsångsavsnitt med Brummagem-sånger! Bob Latchford – en dyrkad gammal centertank och Tipsextra-ikon. I Birmingham – hero of the Blues. Rock on! Ja, eller vad man säger…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ni kanske har hört fans håna managers vars öde är på väg att ta en ände med sparken. ”A taxi for…”, är uttrycket som funnits med sedan början på 60-talet. Till morgonkaffet tänkte jag ge bakgrunden till detta klassiska hån från läktarna.
1958 anlände en viss Johnny Carey till Everton FC i egenskap av manager. Liverpool-laget hade ett historiskt uselt femtiotal bakom sig och den vältalige gentlemannen Carey var mannen som skulle ta det gamla storlaget till en nivå där de hörde hemma. Han skulle ta titlar helt enkelt. Carey var irländare med förflutet som lagkapten i Manchester United. Med sin pipa förknippades han ofta som en fotbollsvärldens gentleman. Tyvärr räckte det inte i Everton, vars nya ordförande – den mäktige John Moores – krävde framgång nu. Careys lag fick aldrig riktig fart och i samband med ett möte i London 1961 klev Moores och Carey in i en taxi. När färden var över, så var inte Carey manager för Everton längre, trots att laget hamnat på femteplats räckte det föga för John Moores.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Sommaren 1940 till senvåren 1941 lyckades engelsmännen tack vare hjältemodiga RAF-piloter hålla nazityskland stången i slaget om Storbritannien. Det första tecknet på att Hitlers Tyskland inte var oövervinnerliga. Något som fick premiärminister Winston Churchill att släppa de berömda orden: ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.” Bittra RAF-piloter ska ha lagt till: ”…och för så lite.” De hade nämligen mycket modesta löner (definitivt inga risktillägg) och kände sig förföljda av en nitisk skattemyndighet. Fler jaktpiloter avkrävdes extra skatt på grund av otillåtna civila inkomster på sidan om.
Kanske långsökt, men tankarna för en gravt referensstörd fotbollsnörd som jag leder osvikligt till referenser inom fotbollsvärlden. Och då tänker jag på Bill Shankly. ”Aldrig någonsin har så många haft en person att tacka för så mycket”. När Shankly kom till Liverpool i slutet av 50-talet låg klubben i andradivisionen, det fanns inga pengar och träningsanläggningen Melwood var en katastrof. Det tog ett tag innan saker och ting började falla på plats och vid ett tillfälle stod han tillsammans med sin fru och såg ut över Melwood med en missmodig blick.
”Well Ness, what do you think? Have I made a mistake?”
I det läget var nog Shankly öppen för att kasta in handduken och flytta tillbaka till Huddersfield, där familjen trivts så bra. Men Ness ville inte att Bill skulle ge upp och resten är historia. Med hjälp av ett kompetent tränarteam byggde han grunden för ett Liverpool som tog stora titlar redan under Shanklys tid, men hans efterträdare – de gamla assisterande tränarna – Bob Paisley och Joe Fagan fick skörda i en osannolik pokalorgie under 70- och 80-talen.
Men, utan Shanklys insatser, bland annat att han centraliserade alla beslut till sig själv samt värvade med relativt små medel ihop ett mästarlag, är grunden till allt. Därför kan det vara en idé som till lite morgonläsning läsa om de främsta hjältarna i Shanklys första generation under 60-talet.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagmorgon är inte alls lika illa som många tror. Livet bygger på förväntan och vad kan väl vara bättre än att ha alla veckans bättre dagar framför sig? Ser vi ur ett förväntansperspektiv, så är nog måndagen den allra bästa dagen, vilket ju också måste innebära att du just denna morgon står på topp och sedan blir det bara sämre. Kanske inte någon tröst…
Men då tycker jag att ni ska tänka på Burnley. En liten stad vars efterkrigstid dominerades av blott tre stora happenings. Två gånger kom drottningen på besök och den tredje firade man ligasegern.
Våren 1960 när segern var ett faktum efter en nervig tillställning på Maine Road i Manchester får man nog säga att Burnley FC stod på toppen. Veckans topp om ni så vill. Lördag kväll precis till konjaken efter en riktigt god middag. Sedan dess har det varit tyngre och alltför många måndagar. Nu är det drygt 55 år sedan laget och staden stod på toppen och inte finns det några som helst tecken på att en ny ligatitel närmar sig. Visst har man haft sina tisdagar, onsdagar och kanske till och med någon torsdag, som när laget tog sig till FA-cupfinal och hamnade tvåa i ligan 1962. Men inga fredagar eller lördagar, för att inte tala om söndagens underbara vila efter att ha upplevt lördagens magi.
Nä, det har mest varit måndagar. Men då, 1960, snuvade man mäktiga Wolverhampton Wanderers på en ligatitel och laget som ägdes av en jovialisk slakterimagnat spelade dessutom en närmast magisk fotboll. Ren och skär underhållning.
Njut även av en framgångskavalkad från Burnleys ärorika historia. Eventuellt måste ni klicka vidare till You Tube, men det kan det vara värt.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Snart stänger transferfönster som för några fans handlar om förhoppningar om fantastiska nyförvärv, men för de flesta om en supporterångest som handlar om att det sällan faller väl ut. Old School Football ser tillbaka till 1960, då lönetaket släpptes samt en del andra rättigheter tillkom. Tidigare hade spelarna varit mer eller mindre livegna i förhållande till klubbarna, men George Easthams kamp mot Newcastle bar frukt. Gränsen på 20 pund i veckan som maxlön togs bort och rätt snabbt åkte stjärnor som Fulhams engelske landslagskapten Johnny Haynes upp på 100 pund i veckan.
Läs mer på Old School Football (Svenska Fans) om de Fem största övergångarna 1960 samt om George Eastham som tog kampen.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
När Diego Armando Maradona anlände till FC Barcelona i början på 80-talet inledde han med att jonglera med en apelsin för att imponera på lagkamraterna. Det gick hem. Däremot fick Maradona en svårt tid i Spanien, då motståndarlagen gick rätt hårt åt honom på matcherna. Så Maradona lämnade för Italien och Napoli, där han skulle bli en legend. Inte blott en legendar, utan en legend.
Ersättaren i FC Barcelona blev en rödhårig skotte vid namn Steve Archibald och där handlade det inte om att gå in och jonglera med några apelsiner. Istället såg Archibald – eller Archigoles som han också kallades – till att göra sig vän med den store stjärnan i Barca på den tiden – den egensinnige men extremt begåvade mittfältaren Bernd Schuster. Enligt avtalet hade Archibald nämligen rätt till hans älskade tröja nummer åtta, men smart nog lät ha Schuster behålla numret.
Steve Archibald var en av relativt få lyckade exporter från de brittiska öarna på den tiden, då många kände sig kallade eftersom de engelska lagen inte fick vara med i Europaspelet. Lite i skymundan gjorde han ett riktigt bra jobb, men klämdes sedan mellan sköldarna då Gary Lineker och Mark Hughes värvades. På den tiden fick de spanska lagen bara spela med två utländska spelare på plan och Archibald var inte lika känd som Lineker samt Hughes, så han hamnade på sidan av laget, vilket ledde till valet att flytta från Barca. I sanningens namn lyckad nog varken Lineker eller Hughes lika bra som Archibald.
För er som ser till att ha gott om tid på morgonen, klicka in på klippet som är en halvtimmes dokumentär om Steve Archibalds tid i FC Barcelona. Hur det gick till när Archibald valdes före Hugo Sanchez, Barcas första La Liga-seger på 14 år och det galna firandet samt äventyret i Europacupen1985/86, där IFK Göteborg höll på att slå ut dem i semifinalen.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon, på söndag möts Everton och Manchester City i en intressant match. Men ändå långt ifrån lika intressant som när det begav sig i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Båda lagen spelade en underhållande fotboll och när Paris-kravaller, månlandningar, Flower Power och Woodstock förvandlade världen till något nytt och spännande och lag som Chelsea FC ägnade sig åt The Swinging Sixties genom att ränna runt på Carnaby Street och umgås med modeller i London, så var det fortfarande något kärvare uppe i norr. Men ack så mycket mer framgångsrikt. Fotbollen dominerades av Lancashire och Yorkshire och lag som det rika Everton, Busbys Manchester United, underhållarna från Manchester City och hårdingkollektivet Leeds United.
Framgångspingis – Everton vs Manchester C
Everton vann FA-cupen 1966. Samma år som Joe Mercer och Malcolm Allison tog sitt Manchester City till högstadivisionen. Bara ett par år tidigare hade Evertons manager Harry Catterick invigt en makalös träningsanläggning i Bellefield som hade allt men var också en sluten miljö där Catterick var ensam härskare (Sauron-nivå på honom). Everton tog sig dock till final i FA-cupen 1967/68, men förlorade mot West Bromwich. Manchester City tog dock hem ligatiteln samma säsong. Påföljande säsong blev det en FA-cupbuckla för City efter att de slagit ut Everton i semifinalen. Fast det kontrades med att Everton tog hem ligamästerskapet 1969/70 och City fick trösta sig med en ligacupseger. Den tredje raka titeln för Joe Mercers och Malcolm Allisons lag.
Semifinalen 1968/69
Allt kretsade kring treenigheter
Det vimlade av profiler i lagen, men det kretsade runt treenigheterna. I City var det Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee som stod för rubriker och skönspel. Dagens motsvarigheter: Yaya Touré, David Silva och Sergio Aguero.
Evertons lagkapten och mittback Brian Labone brukade skämta om att han var en av få spelare i världshistorien som sett på när det första tremannalaget tog hem titeln. The Holy Trinity var ett mittfältet bestående av Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. De kunde finna varandra i sömnen.
En journalist vid namn James Mossop från Sunday Express bjöds en gång in till Bellefield, dock inte på en fredag morgon då pressen brukade få vara där, enligt de mycket rigida rutiner som gällde. Han möttes av en hermetiskt tillsluten anläggning och förstod inte hur han skulle ta sig in. Något han också sa till Evertons målvakt Gordon West som öppnat ett fönster då han såg Mossops sökande efter ingång.
”Hey, how do you get in to this place?”, ropade Mossop och West svarade:
“You should worry, we can´t bloody get out!”
Managern Harry Cattericks kontor var även beläget så han kunde se allt från fönstren som – till spelarnas skräck – täckte nästan alla vinklar av Bellefield. Disciplin var basen för verksamheten, vilket manifesterades genom saker som att alla spelare var tvungna att skriva in sig i en liggare när de anlände. Alla skulle vara på plats före 09.45 och träningen startade 10.00. Prick 09.45 byttes den svarta pennan ut mot en röd, vilket då avslöjade sena ankomster. Catterick fick sedan upp liggaren och granskade resultatet. De som var sena kallades upp och fick i bästa fall veta att de levde, men ofta böter.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 