Fick äntligen ur mig artikeln som legat och gnagt sedan dödsbeskedet om Howard Kendall. Skrivit brottstycken under hela veckan. Kan liksom inte avgränsa mig eller formulera mig tillräckligt bra. Men jag skrev i alla fall färdigt och la ut. En liten nostalgisk hyllning från hjärtat. Howard Kendall. ”Min” manager. Han jag växte upp med. Han som tog Everton till massor av titlar när jag var helt galet (onyttigt) passionerat tokig i engelsk fotboll och Everton Football Club.
Champions League är det största som finns i dagens fotboll, men det var även föregångaren Europacupen, även om pengarna inte var lika stora. De engelska klubbarna behövde tid att anpassa sitt spel för att nå framgång, men från mitten av 70-talet till avstängningen 1985, var de dominanta herrar på täppan.
När mästarcupen skapades 1955/56 var inte de engelska lagen med. Chelsea blev utvalda, såsom regerande ligamästare, men FA ansåg att det störde den interna ligaverksamheten och den typen av ”distraktion” var inte välkommen. En attityd som nog känns igen och som hindrat England förr. Hur länge var de inte bäst i världen, fast det dröjde till 1966, förrän de verkligen fick fog för sina argument?
Nåja, lite fog fanns dock, eftersom Wolverhampton Wanderers ivriga träningsmatchande på liv och död mot de bästa lagen i Europa sägs vara katalysatorn till att man satte sig ned och drog upp riktlinjerna för Mästarcupen, sedermera Europacupen och numera Champions League. När The Iron Manager Stan Cullis vann över ungerska mästarna Honved med 3-2, korade Cullis Wolves till världens bästa klubblag
Sverige VM 1958, Ingo tar tungviktstiteln 1959, Björn Borg sin femte raka Wimbledon 1980, Sverige blir bronsmedaljörer i VM 1994… Några i katalogen av magiska svenska idrottsbragder och minnen för de som var med eller hörde på radio, såg på tv eller läste i tidningen. Minnen som väcker känslor som värmer livet ut.
Lägg till den 30 december 1978.
Då fick tv-tittarna uppleva den bästa Tipsextramatchen genom tiderna. Manchester United vs West Bromwich Albion 3-5.
Njut även av klippet med matchen i sammandrag. Notera att Manchester United-legendaren Bryan Robson här spelar i sin moderklubb WBA, vars laguppställning för en gångs skull överglänser Uniteds med råge. Tony ”Bomber” Brown, nummer fyra med djupledslöpningarna. Mannen som spelat tillsammans med WBA-legendaren Jeff Astle och vars permanentade hår och gigantiska mustasch än idag måste väcka avund. Och så den kraftfulle centern Cyrille Regis och nummer elva – Laurie Cunningham. Balansen, kontrollen, snabbheten och elegansen personifierad.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner
I stryktipsmatch 13 möter Wolverhampton Wanderers Burnley FC. En fight i The Championship som väcker magiska minnen till liv, kanske inte mina då jag inte ens var påtänkt vid det laget, men för så många andra. Närmare bestämt i maj 1960. Mäktiga Wolves manager Stan Cullis sitter på Manchester Citys Maine Road och ser lilla Burnley vinna över City med 2-1, vilket också sätter punkt för Wolves möjlighet att ta tre ligatitlar på raken, men också att ta den där svårfångade dubbeln med liga och FA-cup. Några dagar senare väntade nämligen Blackburn Rovers i cupfinalen på Wembley.
Vad vore bättre än att en torsdag som denna grotta ned sig i lite artiklar från Old School Football. Läs om:
Kan Tottenham Hotspurs vinna ligan? Knappast är nog den första spontana reaktionen. Men om man tänker efter ett tag, kanske det inte är helt orimligt. Visst, Arsenal och Manchester City ser ut att segla iväg i en liten division för sig, men vi vet också att båda lagen har en tendens till svackor när man minst anar det. Dessutom har knappast Manchester United imponerat, utan hänger mest med i toppen. Leicester City kommer kämpa och kan mycket väl hänga kvar. West Ham blandar och ger när man minst anar det och matchen mot Everton på lördag blir oerhört intressant, då båda lagen kan hänga på i toppen. Liverpool lurar i vassen och Jurgen Klopp ser ju ut att börjar få rätsida på sina gubbar. Men jämnast ser ändå Spurs ut att vara. Ett lag med den kanske högsta lägstanivån som tassar med strax bakom i vad man i travkretsar brukar kalla för vinnarhålet.
IFK Norrköping höll hela vägen i allsvenskan och varför skulle inte Spurs kunna göra det i Premier League under en säsong då det kanske inte slår så mycket gnistor hos toppkonkurrenterna? Nå, vi får väl se, men läs gärna Tippastryktipset.nu och lite tankar inför lördagens stryktipsmatcher i Premier League.
Det fanns en Yaya Touré före Yaya Touré och hans namn var Colin Bell. Kanske finns det fog för att säga att det nog snarare är så att Yaya Touré är en Colin Bell.
“Can´t head it, can´t pass it, he´s hopeless”,
Manchester Citys assisterande manager Malcolm Allison skräder inte orden och han berättade för alla som orkade höra på och sannolikt för en hel del andra.
Han talade om Burys unge lagkapten Colin Bell. Året var 1966 och Allison ville få den unga talangen att skriva på för Manchester City och inget annat lag, så han använde sig av vad vi idag känner till som ”visnings trash talk”, det vill säga folk som går runt på lägenhetsvisningar och talar illa om objektet, bara för att de är så oerhört intresserade själva. Oftast en ganska så offensiv, oraffinerad och lättgenomskådad taktik, men då talar vi om Malcolm Allison, den stora karaktären med en än större cigarr och – om möjligt – än större extrovert personlighet.
I Colin Bell fick tränarduon Malcolm Allison och Joe Mercer en spelare vars förmågor var tillräckliga för att vara ankare i ett lag som tog hem ligatiteln och många andra pokaler.
Ett unikt ögonblick där alla rörelser stämmer, där det geniala blir så enkelt och när en tunnhårig mittfältare skriver in sig i Skottlands historia och historiska hjärta för tid och evighet. Archie Gemmill, sommaren 1978 i Argentina.
Archibald Gemmill. Bara en sån sak. Vem skulle inte ge sin högra hand för ett sådant pojkhjälteklingande namn? Själv associerar jag till Hergés råbarkade kapten Archibald Haddock, Tintins trogne följeslagare som aldrig kan få nog av whiskyn Loch Lomond. Eller någon mörk och regnigt skum gränd i London där agenter från öst och väst smyger omkring i gränslandet mellan 50- och 60-talet då Kalla kriget var intensivt och vi stod i en brytningstid mellan gammalt och nytt. MI5-agenten röker givetvis pipa.
När jag växte upp fanns det en kille som aldrig petades ur det engelska landslaget. Ingen protesterade heller, för han var så bra. Arsenals vänsterback och lagkapten Kenny Sansoms liv blev inte som det borde blivit. Ändå hann han bli så framgångsrik som fotbollsspelare.
Kenny Sansom hade varit borta i fyra dygn och nu började familjen leta efter honom.
“We searched all the local hotels until we found you. The lady gave us the key to your room, and when we turned the lock we were so scared about what we´d find. When we saw you fast asleep, naked on the bed, with empty bottles strewn around the floor, we were actually relieved. We were relieved dad.”
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Fredag. Arla morgonstund. Ta nu och gå ut i köket och slå på en balja kaffe. För er som ännu inte lämnat in stryktipset (ska ju enligt gammal tradition göras före klockan 15 på torsdagar) finns en liten sammanfattning av läget hos Premier League-lagen på veckans kupong på Tippastryktipset.nu.
Kan rekommendera sidan som layoutmässigt inte är klar riktigt ännu. Det som finns nu är mer en testsida som lades upp för att se om vi fick några läsare. Vi är två stycken som skriver med jämna mellanrum. En som är tipsexpert och så jag då som skriver om sånt jag tycker är skoj inför tipsomgången. Även här väver jag gärna in lite historik. Ja, ni har säkert läst några artiklar jag länkat till tidigare.
Nu visar det sig att det finns en del läsare och med kommande layout så lär projektet ta fart ytterligare. Så följ gärna. Vi finns även på twitter (ännu blygsamt): @tippastryktipset1
Det går även att gå in på min twitter: @permalmqvist då jag retweetar (som det heter) Tippastryktipsets alster.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Idag begravs Everton-legenden Howard Kendall. Endast 69 år gammal dog han samma dag som jag och min äldste son besökte Goodison Park för att se Everton vs Manchester United för ett par veckor sedan. Kendall var en av mittfältarna i The Holy Trinity som tog hem ligan åt Everton 1969/70. Det sades att Alan Ball, Colin Harvey och Howard Kendall kunde finna varandra i sömnen och spelade en underbart vacker variant av engelsk totalfotboll under managern Harry Catterick. Kendall blev också den yngste spelaren i en cupfinal på Wembley när han spelade i Preston 1964. Som spelare en legendar, men som om inte detta vore nog så blev han på 80-talet Evertons främste manager genom tiderna, då han staplade pokaler och finaler på varandra för The Toffees. I ett lag med unik sammanhållning och som dessutom kunde spela magisk fotboll. Hade det inte varit för Heysel-katastrofen och avstängningen för engelska klubblag hade också Howard Kendall bärgat europacupen och inte bara cupvinnarcupen (samma år som Heysel 1985). Laget från 1985 var nog bäst i Europa, om inte världen. Det skulle bli två ligatitlar (1985 0ch 1987), en FA-cuppokal (1984), en cupvinnarcupseger (1985) och ytterligare två FA-cupfinaler (1985 och 1986), en ligacupfinal (1984) samt tvåa i ligan (1986). Efter ligaseger 1987 begav han sig till Spanien för att få leda ett lag ute i Europa. Tanken var nog Barcelona, men då Terry Venables valde att stanna blev det Athletic Club Bilbao. Hans eget mästarlag vittrades också sönder på grund av att de bästa spelarna sökte sig ut i Europa. Howard Kendall skulle komma tillbaka som manager för Everton ytterligare två gånger i tider av kris och i syfte att rädda klubben från nedflyttning. När han lämnade Manchester City för att rädda Everton på 90-talet beskrev han situationen som att City var som en älskarinna, men Everton var ett äktenskap.
Han var också en av de där kulturbärarna på Merseyside. En av dem som gör fotbollen där odödlig och större än något annat. En kedja som länkas på de märkligaste vis. Bara ett sådant exempel som att när Kendall var ny som manager för Everton i början av 80-talet hängde ofta Liverpool-legendaren Bill Shankly på Evertons träningsanläggning för en kopp te och lite ”banter”. Shanks som för övrigt blev snuvad av Evertons manager Catterick på Kendalls namnteckning, vilket resulterade i att han lämnade in en (av sina många) avskedsansökningar. Catterick hade dessutom givit en reporter en exklusiv story om att Kendall skrivit på för Liverpool. Så när artikeln var ute, hade en nöjd Catterick säkrat Kendalls namnteckning.
Howard Kendall beskrevs ofta som en ”larger than Life character”. En av de sista storheterna som befann sig och uppskattades bland vanligt folk på pubar och i Liverpool med omnejd överhuvudtaget. Det är svårt att sammanfatta hans gärning, inte minst därför att han var ”min” manager. Den som tog mitt Everton till storhet under en period när jag sög in allt som hade med fotboll att göra. Idag går han till den sista vilan och jag hoppas kunna få ihop en artikel som bättre täcker hans status från legendar till legend, men först en liten hyllning i bild till den främste.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 