Den 8 januari 1987 skrev jag en brådmogen artikel i en lokaltidning i min hemstad Boden. Fann alstret, tillsammans med flertalet andra, nyligen i en klippärm som min ömma moder började på en gång i tiden. Sexton år gammal knattrade jag på skrivmaskinen om alla möjliga ämnen som skulle ha lokal anknytning. Artiklarna korrades inte särskilt noga och faktum var att jag tror att han som var ansvarig för att sätta texten lyckades stöka till det lite extra, så de var fyllda med meningsbyggnadsfel och märkliga felstavningar. Till mitt försvar ska sägas att det är inte så lätt för en sextonåring att varje vecka hitta på något spännande som händer för unga i 80-talets Boden. Dessutom kan jag fortfarande ha problem med meningsbyggnad… Tyckte jag gjorde det rätt bra med diverse läsktester (päronsoda vann), discobesök, reportage från budoklubben och så vidare. Men när idéerna tröt skrev jag till slut att det var jäkligt tråkigt i Boden på söndagar. Det blev också enda gången jag fick lite reaktioner på mina artiklar, då en del arga föreningsmänniskor skrev insändare och menade att det fanns massor att göra.
Dessutom har man ju inte obegränsat med tid som sextonåring, vilket får konsekvenser på researchen. Tror nog de flesta i min klass och i handbollslaget fick ikläda sig olika expertroller i diverse ämnen. Alltifrån ungdomslitteratur till musikgenrer. Just den senare var en artikelserie jag aldrig borde givit mig på. Det visade sig att det fanns alltför få äkta musikentusiaster i min närhet, särskilt problematiskt var det när min kompis reggea-experten endast hade en LP-skiva i genren. Min journalistiska bana kulminerade i samband med att jag inte längre orkade komma på ämnen, utan åkte hem till en kompis som jag tyckte var ganska kul och på något sätt ansåg jag väl att det inte kommit fram riktigt. Så det blev en helsida om en riktigt bra kille.
Givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån engelsk fotboll. Den lokala anknytningen motiverade jag med att de två fotografierna med autografer – föreställande West Hams elegant Trevor Brooking och Kevin Keegan som gjorde reklam för Newcastle Breweries – faktiskt fanns hemma hos mig i Boden och att skriva och be om autografer var något vi lokalungdomar gärna gjorde. Givetvis en lögn, eftersom en sextonåring knappast skriver och frågar efter autografer. Vore ju att bruka våld på ens eget coolhetsvarumärke. Men eftersom jag skrev om det, så kan jag inte ha varit så rädd. Eller så var jag bara korkad. Eller desperat att komma på ämnen. Säkert alla tre.
Däremot tog jag i artikeln ut ett all star-lag, vilket är ganska intressant. Tänkte ägna veckan åt att analysera hur bra eller uselt jag resonerade. Men avslöjar redan nu uppställningen. Kan dock vara bra att ha vetskap om att Arsenal var laget för dagen. Everton och Liverpool var klubbarna som dominerat åren före och Manchester United var alltid favoriter som floppade. The Gunners överraskade rejält med att i januari 1987 faktiskt ligga i topp med ett ungt lag. Det påverkade givetvis mina uttagningar. Till slut blev det ändå Everton som vann ligan den säsongen, före Spurs och Liverpool. Arsenal slutade på en hedrade fjärdeplats. Clive Allen vann skytteligan i stor stil. Mitt inledande resonemang hade också vissa brister, då jag ville poängtera att det fanns säkert spelare som andra tyckte var bättre, men jag hade minsann tagit ut ett lag som skulle fungera som en vinnande enhet. För att leda detta i bevis påpekade jag att man kan inte ta ut Glenn Hoddle, Jan Mölby (Liverpool) och Bryan Robson (Manchester United) i samma lag då de har samma uppgifter… Ja, ni förstår. Möjligtvis blir det en krock med Mölby och Hoddle, men inte Robson.
Laget (4-4-2): John Lukic (Arsenal) – Viv Anderson (Arsenal), Mark Lawrenson (Liverpool), Kevin Ratcliffe (Everton), Kenny Sansom (Arsenal) – Martin Hayes (Arsenal), Peter Reid (Everton), Glenn Hoddle (Tottenham), Kevin Sheedy (Everton) – Ian Rush (Liverpool), Clive Allen (Tottenham).
Återkommer mot slutet av veckan med en revidering efter en något djupare analys av läget i ligan den 8 januari 1987.
Vid lunch är det dags för veckans podd. Old School Football beger sig till ett blåsigt Victoria Ground och Putte Kocks cigarr, men också till cupsemifinaler, Tipsextra från 1970, legendariska managers och tjuv och rackarspel på transfermarknaden.
Terry Conroys polisonger var tidigt 70-tal, då Tony Waddingtons Stoke charmade och var rätt nära riktigt stor ära och berömmelse. Arsenal kom emellan med stöd av en halvblind linjedomare. Dessutom ungdomens Buster, negligerande av Alan Ball, Evertons The Holy Trinity, tjuv och rackarspel på transfermarknaden mellan Bill Shankly och Harry Catterick, kedjerökande anfallsesset som värvades på en toalett och så olyckliga relationer.
Funderar lite över matcherna Derby vs Manchester United och Nottingham vs Watford. Ur ett historiskt perspektiv. Kan det vara dags för revansch till Brian Cloughs och Sir Elton Johns ära?
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Det sjunde avsnittet av Old School Football podcast svingar sig fritt och ohämmat bland nostalgiska lianer som kretsar kring säsongen 1977/78 samt 1978/79 genom barndomsminnen från ett rum med en bok.
Bland torkat renkött, fläskkotletter och palt minns Old School Football podcast en uppväxt och somrar hos morföräldrar uppe i Boden i Norrbotten. En morbror med Tipsboken 1978/79 triggade ett fotbollsintresse, vilket tog spjärn från Airfix leksakssoldater och en modell av regalskeppet Vasa.
Möten med tandlöse Joe Jordan, West Bromwich Albions magiska lag från 1978/79, Aston Villas begynnande storhet, frågetecken om varför Manchester United fick så många spelare i all star laget, den late Kenny Burns, Kenny Dalglish, Laurie Cunningham, Bob Latchford och Gordon McQueen. Men också Diego Maradonas provspel i Sheffield United, Bill Nicholson, Keith Burkinshaw, Osvaldo Ardiles, Ricardo Villa och Spurs. Ipswich, Nottingham och Liverpool. För att inte tala om Harry Haslam och Oscar Arce i Sheffield United. Juntans Argentina, Antonio Rattin och ett Arsenal med en styrelse som inte trodde på utländska spelare i laget. Ja, och så lite om publiksiffror och övergångar 1978.
Idag är det poddfredag. Klockan 11.30 finns ett nytt avsnitt ute.
Denna gång blir det en del tårar, mittbacksöden, Liverpool vs Manchester United och så Dirty Leeds.
Som en liten uppladdning rekommenderas att läsa om The Battle of Goodison på 60-talet, vilket blev en av de första stora händelserna som skulle göra Leeds till The Dirty Leeds.
Annars är det som vanligt. Varje fredag. Podden där det bökas extra mycket i leran från förr
Fotbollsnostalgi, bikt och berättande. Minst en kvart och högst tjugo minuter. Varje vecka på fredagar 11.30 släpps nya tidlösa avsnitt av Old School Football Podcast.
Louis van Gaal får inte riktigt till det just nu, men då kan det väl vara läge att minnas en av de stora United-ledarna – Sir Matt Busby. Det var han som lade grunden till klubben som idag inte bara har massor med pokaler, utan också är ett väsen som är större än bara en fotbollsklubb. Kanske något att fundera över för herr van Gaal.
Med fokus på underhållande fotboll, mandat att bestämma över allt i klubben och att Manchester United var större än alla dess individer tillsammans med en enorm drivkraft att bli framgångsrik, bidrog Matt Busby till en av de allra främsta erorna inom engelsk fotboll.
I februari 1945, fortfarande i uniform, träffade Matt Busby Manchester Uniteds ordförande James W Gibson och skrev på ett smått revolutionerande kontrakt. Busbys hade som spelare tillhört Manchester City och Liverpool FC. I den senare klubben hade han dessutom tagit en ung Bob Paisley under sina vingar och skolat in honom i klubben. Paisley skulle efter karriären som spelare bli Bill Shanklys assistent och sedermera Liverpools mest framgångsrike manager genom tiderna. Busby hade fått ett erbjudande av Liverpool att assistera den dåvarande managern George Kay, men skotten ville mer med sitt ledarskap och det ramverk Liverpools styrelse kunde ge var för begränsat. Jobbet i Manchester var dock ledigt och Busby drev igenom ett treårskontrakt, även om han ansåg att det var för kort tid för att skapa en fotbollsrevolution.
I helgen drabbar Bournemouth och Manchester United samman i ligan. Då passar Old School Football på att minnas klassiska FA-cupmöten mellan lagen och sydkustlagets enda Tipsextra-match.
Tipsextra hade den 18 februari 1989 nosat upp en mycket intressant match i FA-cupens 5:e omgång. I potten låg en kvartsfinal och kampen stod mellan klassiska Manchester United och divsion 2-laget Bournemouth.
Sydkustlaget spelade på hemmaplan och leddes sedan 1983 av den karismatiske Harry Redknapp. Dessutom på väg mot sin bästa säsong någonsin, då Bournemouth skulle sluta tolva i andradivisionen. Ett klubbrekord som höll ända fram till 2014. Faktum var att Redknapps mannar var länge med i tätstriden och föll först efter en kraftig formsvacka i slutet av säsongen.
Idag är det seriefinal mellan Leicester City och Manchester United. Då kan det vara läge att minnas ett Tipsextra-möte i november 1976.
Klassiska Manchester United var på uppgång, men vägen tillbaka hade varit tung och krokig. Sir Matt Busbys gamla storlag från 50- och 60-talet hade inte ett nionde liv. Busby byggde flera generationer av storlag, men i och med hans avgång blev utförsbacken rätt brant. Säsongen 1973/74 åkte klubben till och med ur högstadivisionen. Det blev dock avancemang direkt och 1975/76 gjorde man en riktigt bra säsong med en tredjeplats bara fyra poäng efter mästarna Liverpool FC. Dessutom en FA-cupfinal, där andradivisionslaget Southampton blev för svåra.
På lördag befinner jag mig på Goodison Park för att se Everton ta sig an Manchester United. Sannolikt rätt goda förutsättningar för en riktigt bra match. Lagen har ju genom åren haft en hel del duster, ofta också i viktiga matcher som cupfinaler och dylikt.
På Tippastryktipset.nu minns jag en fight mellan Evertons opolerade ”Dogs of War”, tre råbrutala mittfältare vid namn Barry Horne, Joe Parkinson och John Ebbrell, understödda av Duncan Ferguson (då rätt nyligen hemkommen från en fängelsevistelse, Andy Hinchcliffes vänsterfot och Anders Limpars första och enda Tipsextra-match för Everton.
Gästerna bestod av den första (och enligt mig mest magiska generationen) av Sir Alex Fergusons mästarlag. Med två raka ligasegrar bakom sig anlände de till Goodison Park med det kanske hårdaste mittenmittfältet under Sir Alex Ferguson – Roy Keane och Paul Ince. Dusten mot ”Dogs of War” var en njutning för varje ”get in”-ivrande supporter. Lägg därtill oblygt brutala, men också finlirande Brian McClair samt Mark Hughes. Eric Cantona var inte med. Det var strax efter hans berömda Kung Fu-spark.
Som mittbackar ställde United upp med Steve Bruce och Gary Pallister, medan Everton mönstrade David Unsworth och Dave Watson. Killar som skulle sparka av benet av sina mödrar i en korpmatch, om så krävdes för att förhindrade ett mål.
Dessutom en av de allra sista Tipsextra-matcherna, kommenterad av Pelle Nyström.
Tror inte vi kan ställa samma förväntningar på helgens drabbning…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 