Push and Run, var en taktik som byggde på rörelse, snabba passningar och inte att du skulle utmana och dribbla. Det var Tottenhams manager Arthur Rowe som på 50-talet genomförde idén i England, inspirerade av de ytterligt begåvade ungrarna. Klubben som inspirerats av Harry Hotspur la därmed grunden till att bli för evigt sammankopplade med underhållande fotboll. Bill Nicholson spelade i Rowes Push and Run- lag och tog som manager under 60- och 70-talet spelidén till ytterligare en nivå och än fler framgångar. Andan sträckte sig ända fram till 80-talet och början av 90-talet med Spurs-lag som vimlade av fantastiska och eleganta spelare.
Ett reportage om Spurs historia inför deras hundraårsjubileum 1982. Arthur Rowe och Bill Nicholson intervjuas. Magisk fotbollshistoria.
It´s grim up north, särskilt i nordöst. Ska själv upp till Newcastle för att se matchen mot Norwich om någon månad och hoppas slippa domedagsstämning. Ett bra sätt att gaska upp sig är att minnas lite från Newcastle på 80-talet. Visserligen var de i division 2, men managern Arthur Cox lyckades värva en viss Kevin Keegan samt Liverpools Terry McDermott och dessutom fanns där spelare unga som Peter Beardsley och Chris Waddle. Lite senare även Paul Gascoigne. Dessutom fanns där min gamle barndomsidol Imre Varadi på plats. Den ungerskättade forwarden avgjorde ett Liverpool-derby till Evertons fördel i början av 80-talet. I mina ögon var han då en ny Maradona, vilket ju visade sig vara allt annat än rätt…
Men Cox ”nya” Newcastle var spännande, särskilt när de mötte Charlton i Tipsextra (jo, en division 2-match), där danske storstjärnan Allan Simonsen spelade. Bara det en sensation, då Simonsen blivit sur på FC Barcelona när de köpte Maradona. Fanns ju ingen anledning då Simonsen var på plats! Så han drog till Charlton.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Spenslig med en mustasch som i förhållande till kroppen var riktigt imposant. Kanske inte den störste liraren, men väl den farligaste. Ja, rent av dödlig. Liverpools målkung Ian Rush är upphov till många mardrömmar hos mittbackar och målvakter under 80-talet. I vissa stunder gick det inte att stoppa honom.
Läs mer på Old School Football.Bland annat om när Ian Rush krossade Everton. Nästan på egen hand. Och hur han lurade mittbackar genom att låtsas knyta skosnöret.
För oss svenskar blev han en del av vardagsrummet i och med Tipsextra, där det blev hela 15 mål och han blev i mångt och mycket symbolen för det under perioder nästan oövervinnerliga Liverpool FC.
Tipsextras skytteliga (topp 5)
Ian Rush, 15 mål
Rushy gjorde alla målen för Liverpool ofta assisterad av Kenny Dalglish eller John Barnes. Liverpools bäste målskytt genom tiderna med 346 mål.
Tony Cottee, 10 mål
Cottee blev den dyraste engelske spelaren när han gick från West Ham till Everton inför säsongen 1988. Övergången gick på 2,2 miljoner pund, men skulle bara någon månad senare överträffas av Ian Rush hemkomst från Juventus. Ett superlöfte med extrem näsa för mål. I Tipsextra gjorde han fem för West Ham och fem för Everton. Tyvärr blev inte karriären riktigt vad som förväntats, då han hamnade i ett Everton på väg ned och kanske hade han inte riktigt den vinnarinstinkt som krävdes. Men mål fortsatte han att göra.
Dean Saunders, 10 mål
Gjorde mål för inte mindre än fyra klubbar. Oxford (1), Derby (1), Liverpool (4) och Aston Villa (4). En spelare som påminde lite om Kevin Keegan och liksom Ian Rush en av alla dessa fantastiskt duktiga walesare som aldrig fick spela i ett VM eller EM. Totalt sett blev det 75 landskamper för Wales.
Bob Latchford, 9 mål
Den store engelske centertanken som nådde 70-talets drömgräns på 30 mål säsongen 1977/78. En riktig Tipsextra-profil som gjorde tre mål för Birmingham City och sex mål för Everton.
Tony Brown, 9 mål
Bomber Brown är en legendar i West Bromwich Albion som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Under en herrans massa år slutade han aldrig att producera mål från mittfältet såväl som från forwardspositionen. Han var klubben trogen mellan 1963-1980. Nio mål för WBA blev det i Tipsextra och han var också en viktig kugge i det magiska lag som charmade Tipsextra-tittarna säsongen 1978/79 när de bland annat besegrade Manchester U med 5-3 på Old Trafford i vad som betraktas som den bästa matchen i Tipsextras historia.
Arsenal vann The Double i början på 70-talet och gick sedan in i en mörkervandring vad gäller resultat, tills laget lyckades ta sig till tre FA-cupfinaler och en cupvinnarcupfinal i slutet av decenniet. Trots denna ojämnhet och kanske brist på äkta storhet, såsom Arsenal på 30-talet eller 90- och 2000-talet, fanns där en rad profiler. Mittfältseleganten Liam Brady, VM-vinnaren Alan Ball, mittbacken Frank McLintock och så gubbar som Charlie George och Malcolm Macdonald. Old School Football gjorde ett försök att ta ut den bästa elvan under 70-talet.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Herbert Chapman blev den förste enväldige managern som tog ett helhetsgrepp över klubben och managerskapet när han förde Huddersfield (20-talet) och Arsenal (30-talet) till stora framgångar.
På 50-talet följde Matt Busby (Man U) och Stan Cullis (Wolves), men det var på 60-talet det exploderade med profilstarka managers, såsom Bill Shankly (Liverpool); Harry Catterick (Everton), Don Revie (Leeds), Joe Mercer och Malcom Allison (Manchester C), Bobby Robson (Ipswich), Alf Ramsey (England).
De la grunden för 70- och 80-talets stora managers.
God morgon! Söndag idag och då är det lätt att hänfalla åt gamla tankar om hur det kändes varje söndag morgon när man vaknade och alla resultat var klara. Ofta i en riktning som man inte riktigt gillade. Bakis får därmed en helt annan innebörd.
Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa är två giganter som ofta var orsaken till hur söndagen skulle tolkas. Åtminstone fram till Falklandskriget.
Idag sänder vi en tanke till superindividualisten Frank Worthington. Mannen vars fotbollsegenskaper var så unika att medspelarna lämnade bollen till honom och sedan var det bara att vänta tills de fick den tillbaka. Om de fick den tillbaka… Worthington var född på rätt ställe i rätt tid, då slutet av 60-talet och början av 70-talets anda passade som handen i handsken. Iögonfallande och extrovert klädstil, en partyintensitet som skulle få de flesta att duka under bara efter några veckor samt en hejdlös lössläppthet. När han inte klarade den medicinska undersökningen hos Liverpool FC sa Bill Shankly att han skulle ta det lugnt i några veckor och sedan komma tillbaka. Worthington begav sig till Mallorca och var uppe dag och natt. Det gick åt skogen även vid den andra undersökningen.
Under en sommar i Mjällby ute på Listerlandet, förförde han, festade och låg på stranden. Däremellan gjorde han en del mål och drog på sig parkeringsböter (flest böter i södra Sverige den sommaren).
Ett magiskt ögonblick när Worthington spelade för Bolton Wanderers (det hann bli en del klubbar…)
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Chelsea på 80-talet var ett lag med fina traditioner, strulig ekonomi, huliganproblem och ack så få framgångar. Ligasegern 1955 var ett minne blott och dess trogna skara fans fick uppleva en balansgång på konkursen brant hot och en pendling mellan högsta- och andradivisionen. Däremot var det ingen självklarhet att hämta hem tre poäng på Stamford Bridge om ett storlag var på besök. Under perioder på 80-talet hade Chelsea ett ganska så kompetent gäng som på rätt dag kunde vinna mot alla. Och vem minns inte anfallstrion: Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie! Och sedan också Gordon Durie.
En klassisk centertank. Mr Chelsea på 80-talet. Klippet visar en match i FA-cupen 1989 där Chelsea (då i division 2) har svårt att besegra Barnsley, men tack vare fyra mål av Dixon tar man sig vidare. Matchen slutar 5-3 och Gordon Durie gör också ett mål. Samtliga mål är såväl vackra som äkta centerforwardsstrutar. Även gamla Stamford Bridge med ”The Shed” är en upplevelse som ingen företagssponsor skulle vilja vara med om…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Klämd mellan två osannolika eror av storhet fanns 70- och 80-talets Manchester United. Fortfarande ett storlag med pengar att köpa de allra dyraste, men ack så svårt att ta den där ligatiteln. Rätt många begåvade spelare passerade revy och Old School Football gav sig på uppgiften att ta ut en bästa-elva med 80-talsspelare:
80-talet för Manchester United var Bryan Robson. Varken mer eller mindre. Visserligen fanns där stjärnor som Ray Wilkins, Steve Coppell, Norman Whiteside med flera, men Robson var lagkapten och bäst. Managern Ron Atkinson köpte Bryan Robson från sin gamla klubb West Bromwich Albion för rekordsumman 1,5 miljoner pund 1981. Ett rekord som skulle stå sig i sex år!
Det blev även 90 landskamper för England.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 