Tisdag, kanske den tyngsta dagen på veckan. Oftast lång och ännu en bra bit kvar till helg. Då krävs ett leende och tankarna går till Joe Mercer en manager som tog Manchester City till storhet, men också en spelare i Everton och Arsenal som tillhörde de allra främsta under en karriär som i mångt och mycket förstördes av andra världskriget.
Men framförallt tog han Manchester City från andradivisionen till ligaguld och en era som fram till nuvarande upplagor var den mest framgångsrika i Manchester Citys historia. Med hjälp av kollegan Malcolm Allison skapande han inte bara ett vinnande, utan framförallt ett underhållande lag. Allison skulle senare tillsammans den ambitiöse direktören Peter Swales ”kuppa” ut sittande ordförande och Joe Mercer.
Mercer skulle dock göra ett bejublat inhopp som övergångsförbundskapten efter att Sir Alf Ramsey fått sparken. Med ett leende och gentlemannens värdighet tog sig Mercer an allt, vilket också ledde till att han aldrig klagade. Inte ens efter den uppenbara utkuppningen i City. Joe Mercer – en av den engelska fotbollens stora nostalgiska apostlar och profiler.
Harry Dowd, Tony Book, Glyn Pardoe, Tommy Booth, Alan Oakes, Mike Summerbee, Colin Bell, Francis Lee, Neil Young och Tommy Coleman. Idel ädel fotbollsadel.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
En måndag i Yorkshire kan vara ganska så karg, särskilt i Sheffield. Den gamla stålstaden med två klassiska lag Sheffield United och Sheffield Wednesday. Lag som sällan nått upp till den nivå där de borde kunna vara. I slutet av 50-talet anlände en ung och ambitiös manager vid namn Harry Catterick till Sheffield Wednesday och på bara några år skulle han förvandla laget till en utmanare om ligatiteln.
Old School Football tog sig tillbaka till den tiden, då Catterick professionaliserade verksamheten från en låg nivå, där direktören Eric Taylor skötte allt från de administrativa sysslorna till taktiken. Ja, eller taktik och taktik. Han använde sig av en gammal RAF-officer som bokförde spelarnas ageranden och satte upp några taktiska regler de skulle hålla sig till. De var rätt enkla:
Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match för att inte bli petade.
Resultatet? Ja, inte så bra. De fanns forwards som sköt från halva plan för att nå upp till sin kvot av skott på mål.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon, Trevor Francis har inte bara avgjort Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF. Han blev också den förste spelaren över 1 miljon pund när han gick från Birmingham City till Nottingham Forest 1979. Den gamle ”Big Head” Brian Clough var dock en manager som ansåg att vissa saker kunde gå spelarna åt huvudet, så han fastställde övergångssumman till strax under miljonen. Dock kröp den snabbt över då agenter med mera skulle ha sitt.
Nonchalant och klädd för squash släntrade Clough in på presskonferensen, där övergången skulle presenteras, ungefär som om det var en högst ordinär dag i managerns liv. Francis fick heller inte så mycket uppmärksamhet därefter heller. Faktum var att den enda instruktionen som gavs den dyraste brittiske fotbollsspelaren genom tiderna var:
”Ge bara bollen till John Robertson, för han är en mycket bättre spelare än du.”
Brian Clough i ett nötskal. En manager med talets gåva och förmågan till oneliners som en Jose Mourinho (en modern Big Head) inte ens är i närheten av. Clough kommer vi återkomma till i denna blog, men njut först av artikel om Francis, John Robertson och Brian Clough samt varför Krister Kristensson i Malmö FF visste att hade han varit med, så hade Francis inte ens varit nära straffområdet och avgjort Europacupfinalen 1979.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett klipp om The Maverick och när Queens Park Rangers var som allra bäst säsongen 1975/76. Endast en poäng från ligatiteln, som till slut togs av Liverpool FC. Njut av Stan ”The Maverick” Bowles, men också Gerry Francis, Dave Thomas, Don Givens, Frank McLintock och Don Masson, för att nämna några. Dessutom lite om Bowles svårigheter med att passa in i det engelska landslaget.
God morgon! Lördag, utan Premier League. Vet inte riktigt vad man ska hitta på. Man blir lite rastlös, men då kan det vara läge att trösta sig med att ingen kan bli så rastlös som Stan Bowles. Fotbollsmagikern vars förmågor på plan vida översteg de allra flesta, men problem utanför plan resulterade i en medelmåttig karriär. Ja, ni känner igen er. Så många fotbollsmagiker har gått samma öde till mötes. Frank Worthington, George Best, Paul Gascoigne, Alan Hudson med flera.
”If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he would be all right.”
Ett citat Ernie Tagg, en manager som gav Bowles många chanser och såg alltid till att lämna lönekuvertet direkt till Bowles fru.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon! Dags för fredagsmys, fast enligt Old School-metodiken, det vill säga vi grottar in oss i gammalt groll och lyfter det till ytan, mest för att det ger oss ett gott skratt.
Vi fortsätter på Birmingham-temat och följer den en gång så firade mittfältaren Howard Kendall som kallas in till Evertons manager Billy Bingham. På vägen in nickar han till en kille vid namn Bob Latchford. Beskeded från Bingham är enkelt: ”It´s Birmingham City”. Kendall traskar ut igen. Nickar ännu en gång åt Latchford som sedan i sin tur kliver in för att träffa Bingham och sannolikt ett varmare bemötande. En gammal stjärna lämnar, en ung gör entré. Fotbollens kretslopp. Osentimentalt för alla, utom oss fans.
Bob Latchford gick därmed till Everton för en stor summa pengar och två spelare i utbyte, bland annat Kendall. Latch skulle bli skyttekung och den förste som på länge gjorde 30 mål i ligan. Dock var han redan en legendar i Birmingham, hans moderklubb. Kendall skulle hamna i ett Birmingham City där träningskläderna inte tvättades, nedflyttningsstrider väntade och en träningsanläggning som såg ut som en soptipp.
Men det flyktiga mötet blev lite Latchfords och Kendalls gemensamma melodi. När Kendall senare återvände som manager till Everton flera år senare blev Latchford den förste han sålde. Inte av hämndbegär, utan därför att det var läge att sälja. Kendall var en klassisk osentimental manager av den gamla skolan. Faktum är att de bodde nästan grannar under en period och Latchford slank ibland in hos Kendall och de satt och snackade om livet, eller nåt. Säkert med ett glas med något alkoholhaltigt i handen. Kendall var svag för cigarrer och Champagne.
Old School Football följer Howard Kendalls upplevelse av vistelsen hos Birmingham City, men också tiden före med den stjärnspäckade anfallstrion Bob Latchford, Bob Hatton och Trevor Francis. Latchford ersattes senare av en viss Kenny Burns, som var bäst som forward, men för lat och hamnade som mittback. Han fick faktiskt extra betalt om han orkade spela forward.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Staden är Englands näst största, men också stor sett ur Europeiska mått mätt. Ändå har Birmingham haft svårt att hävda sig i fotbollens värld i jämförelse med betydligt mindre städer som Liverpool, Manchester och varför inte Leeds, Newcastle, Derby och Nottingham. Ja, eller för den delen Ipswich och Norwich såväl som små grannorter som Wolverhampton och West Bromwich.
Visst, Aston Villa har ett grandiost förflutet. Kanske det allra största laget i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Men efter andra världskriget har det varit mer tunnsått med endast en ligaseger och Europacupvinst som lysande undantag i en rätt bister pokaltillvaro. Men ändå, med tanke på stadens storlek, borde mer kunna krävas.
Värst är ändå Birmingham City – ett lag som nästan kan ge förlorarkultur ett ansikte.
Förlorarkultur kan dock vara rätt vackert och Birminghams historia är fascinerande. Många profiler har passerat revy. Men frågan kvarstår – när ska staden Birmingham ta sin rättmätiga plats i fotbollshistorien?
Good Old Brummagem av Harvey Andrews
1966 släppte den Birmingham-baserade singer/song writern Harvey Andrews en härligt nostalgisk deppig, men ändå lite positiv, låt om ett återvändande. Birmingham hade precis värvat Wolves forne demonmanager Stan Cullis och hyste vissa förhoppningar, vilka ganska snart skulle grusas… Men njut av låten.
Bobby Latchford – Hero of the Blues
Och så rockar vi loss lite i Nostalgimorgon – uppe med tuppens allsångsavsnitt med Brummagem-sånger! Bob Latchford – en dyrkad gammal centertank och Tipsextra-ikon. I Birmingham – hero of the Blues. Rock on! Ja, eller vad man säger…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ni kanske har hört fans håna managers vars öde är på väg att ta en ände med sparken. ”A taxi for…”, är uttrycket som funnits med sedan början på 60-talet. Till morgonkaffet tänkte jag ge bakgrunden till detta klassiska hån från läktarna.
1958 anlände en viss Johnny Carey till Everton FC i egenskap av manager. Liverpool-laget hade ett historiskt uselt femtiotal bakom sig och den vältalige gentlemannen Carey var mannen som skulle ta det gamla storlaget till en nivå där de hörde hemma. Han skulle ta titlar helt enkelt. Carey var irländare med förflutet som lagkapten i Manchester United. Med sin pipa förknippades han ofta som en fotbollsvärldens gentleman. Tyvärr räckte det inte i Everton, vars nya ordförande – den mäktige John Moores – krävde framgång nu. Careys lag fick aldrig riktig fart och i samband med ett möte i London 1961 klev Moores och Carey in i en taxi. När färden var över, så var inte Carey manager för Everton längre, trots att laget hamnat på femteplats räckte det föga för John Moores.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Sommaren 1940 till senvåren 1941 lyckades engelsmännen tack vare hjältemodiga RAF-piloter hålla nazityskland stången i slaget om Storbritannien. Det första tecknet på att Hitlers Tyskland inte var oövervinnerliga. Något som fick premiärminister Winston Churchill att släppa de berömda orden: ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.” Bittra RAF-piloter ska ha lagt till: ”…och för så lite.” De hade nämligen mycket modesta löner (definitivt inga risktillägg) och kände sig förföljda av en nitisk skattemyndighet. Fler jaktpiloter avkrävdes extra skatt på grund av otillåtna civila inkomster på sidan om.
Kanske långsökt, men tankarna för en gravt referensstörd fotbollsnörd som jag leder osvikligt till referenser inom fotbollsvärlden. Och då tänker jag på Bill Shankly. ”Aldrig någonsin har så många haft en person att tacka för så mycket”. När Shankly kom till Liverpool i slutet av 50-talet låg klubben i andradivisionen, det fanns inga pengar och träningsanläggningen Melwood var en katastrof. Det tog ett tag innan saker och ting började falla på plats och vid ett tillfälle stod han tillsammans med sin fru och såg ut över Melwood med en missmodig blick.
”Well Ness, what do you think? Have I made a mistake?”
I det läget var nog Shankly öppen för att kasta in handduken och flytta tillbaka till Huddersfield, där familjen trivts så bra. Men Ness ville inte att Bill skulle ge upp och resten är historia. Med hjälp av ett kompetent tränarteam byggde han grunden för ett Liverpool som tog stora titlar redan under Shanklys tid, men hans efterträdare – de gamla assisterande tränarna – Bob Paisley och Joe Fagan fick skörda i en osannolik pokalorgie under 70- och 80-talen.
Men, utan Shanklys insatser, bland annat att han centraliserade alla beslut till sig själv samt värvade med relativt små medel ihop ett mästarlag, är grunden till allt. Därför kan det vara en idé som till lite morgonläsning läsa om de främsta hjältarna i Shanklys första generation under 60-talet.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Måndagmorgon är inte alls lika illa som många tror. Livet bygger på förväntan och vad kan väl vara bättre än att ha alla veckans bättre dagar framför sig? Ser vi ur ett förväntansperspektiv, så är nog måndagen den allra bästa dagen, vilket ju också måste innebära att du just denna morgon står på topp och sedan blir det bara sämre. Kanske inte någon tröst…
Men då tycker jag att ni ska tänka på Burnley. En liten stad vars efterkrigstid dominerades av blott tre stora happenings. Två gånger kom drottningen på besök och den tredje firade man ligasegern.
Våren 1960 när segern var ett faktum efter en nervig tillställning på Maine Road i Manchester får man nog säga att Burnley FC stod på toppen. Veckans topp om ni så vill. Lördag kväll precis till konjaken efter en riktigt god middag. Sedan dess har det varit tyngre och alltför många måndagar. Nu är det drygt 55 år sedan laget och staden stod på toppen och inte finns det några som helst tecken på att en ny ligatitel närmar sig. Visst har man haft sina tisdagar, onsdagar och kanske till och med någon torsdag, som när laget tog sig till FA-cupfinal och hamnade tvåa i ligan 1962. Men inga fredagar eller lördagar, för att inte tala om söndagens underbara vila efter att ha upplevt lördagens magi.
Nä, det har mest varit måndagar. Men då, 1960, snuvade man mäktiga Wolverhampton Wanderers på en ligatitel och laget som ägdes av en jovialisk slakterimagnat spelade dessutom en närmast magisk fotboll. Ren och skär underhållning.
Njut även av en framgångskavalkad från Burnleys ärorika historia. Eventuellt måste ni klicka vidare till You Tube, men det kan det vara värt.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 