Etikettarkiv: Old School Football

Archie Gemmill – mannen som frälste Skottland…

… trots att de inte lyckades ta sig vidare från gruppspelet i Argentina. Inspiratör till en sexscen i filmen Trainspotting och även till klassisk balett.

Läs mer på Old School Football (Svenska Fans): Ett mål, en skotte, en legend!

Här skojar humorprogrammet Fenix from the Flames med Gemmill. Det inleds med några ordvitsar och vi får uppleva en något stel skådespelarinsats av Archie Gemmill, men inte värre än när Björn Nordqvist spelade Bagarn Olsson i tv-serien om Åshöjden. Sexscen och Trainspotting kommer upp, såväl som det faktum att förbundskaptenen Ally McCLeod petade Graeme Souness i en av VM-matcherna. Big mistake!

Njut av Björn Nordqvist skådespeleri. Förutom skådespelare var han länge Sveriges meste landslagsman genom tiderna och en stabil mittback. Det är chefen i blå overall. Han inleder med: ”Var är Storken?” och skäller sedan ut den store stjärnan Edward Engmark. Berättare är Jorma Engmark. Bagarn leder träning, ger råd till Jorma – nästan filosofiska – om att gräset finns kvar efter match. Åshöjdens BK skrevs av Max Lundgren och handlade om ett lag från en liten by som går nästan hela vägen till allsvenskan ledda av bygdens starke man Blåbärskungen och tränade av Bagarn Olsson. Lysande som böcker och ett måste om man var ung och fotbollsintresserad. Som tv-serie konkurrerade den i de lägre divisionerna med Lackalänga – en serie om en folkhögskola på 80-talet.

Avslutningsvis ett klipp om vad som händer om Trainspotting möter Mel Gibsons Braveheart…

Om några timmar är det dags för Nostalgimorgon – uppe med tuppen och burväktaren samt målvaktsutrustningsentreprenören Phil Parkes.


The Swinging Sixties – fast i norr

God morgon, på söndag möts Everton och Manchester City i en intressant match. Men ändå långt ifrån lika intressant som när det begav sig i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Båda lagen spelade en underhållande fotboll och när Paris-kravaller, månlandningar, Flower Power och Woodstock förvandlade världen till något nytt och spännande och lag som Chelsea FC ägnade sig åt The Swinging Sixties genom att ränna runt på Carnaby Street och umgås med modeller i London, så var det fortfarande något kärvare uppe i norr. Men ack så mycket mer framgångsrikt. Fotbollen dominerades av Lancashire och Yorkshire och lag som det rika Everton, Busbys Manchester United, underhållarna från Manchester City och hårdingkollektivet Leeds United.

Framgångspingis – Everton vs Manchester C

Everton vann FA-cupen 1966. Samma år som Joe Mercer och Malcolm Allison tog sitt Manchester City till högstadivisionen. Bara ett par år tidigare hade Evertons manager Harry Catterick invigt en makalös träningsanläggning i Bellefield som hade allt men var också en sluten miljö där Catterick var ensam härskare (Sauron-nivå på honom). Everton tog sig dock till final i FA-cupen 1967/68, men förlorade mot West Bromwich. Manchester City tog dock hem ligatiteln samma säsong. Påföljande säsong blev det en FA-cupbuckla för City efter att de slagit ut Everton i semifinalen. Fast det kontrades med att Everton tog hem ligamästerskapet 1969/70 och City fick trösta sig med en ligacupseger. Den tredje raka titeln för Joe Mercers och Malcolm Allisons lag.

Semifinalen 1968/69

Allt kretsade kring treenigheter

Det vimlade av profiler i lagen, men det kretsade runt treenigheterna. I City var det Colin Bell, Mike Summerbee och Francis Lee som stod för rubriker och skönspel. Dagens motsvarigheter: Yaya Touré, David Silva och Sergio Aguero.

Evertons lagkapten och mittback Brian Labone brukade skämta om att han var en av få spelare i världshistorien som sett på när det första tremannalaget tog hem titeln. The Holy Trinity var ett mittfältet bestående av Alan Ball, Howard Kendall och Colin Harvey. De kunde finna varandra i sömnen.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen presenterar:

Everton of the 60s

Inslåst på Bellefield

En journalist vid namn James Mossop från Sunday Express bjöds en gång in till Bellefield, dock inte på en fredag morgon då pressen brukade få vara där, enligt de mycket rigida rutiner som gällde. Han möttes av en hermetiskt tillsluten anläggning och förstod inte hur han skulle ta sig in. Något han också sa till Evertons målvakt Gordon West som öppnat ett fönster då han såg Mossops sökande efter ingång.

”Hey, how do you get in to this place?”, ropade Mossop och West svarade:

“You should worry, we can´t bloody get out!”

Managern Harry Cattericks kontor var även beläget så han kunde se allt från fönstren som – till spelarnas skräck – täckte nästan alla vinklar av Bellefield. Disciplin var basen för verksamheten, vilket manifesterades genom saker som att alla spelare var tvungna att skriva in sig i en liggare när de anlände. Alla skulle vara på plats före 09.45 och träningen startade 10.00. Prick 09.45 byttes den svarta pennan ut mot en röd, vilket då avslöjade sena ankomster. Catterick fick sedan upp liggaren och granskade resultatet. De som var sena kallades upp och fick i bästa fall veta att de levde, men ofta böter.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.


Gåtan Fulham

smörochägg

God morgon, för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen, finns nu Nostalgimorgon – uppe med tuppen.

Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

Till äggröran denna morgon kan det väl passa att läsa lite om Fulham FC:s oförmågor genom historien. Ska man gå på fotboll i London rekommenderas Craven Cottage, där Fulham FC har sitt hem, vackert belägen vid Themsen. En klassisk arena där man fortfarande kan se spår av arkitekten Archibald Leitch. I nostalgiminnet finns nämligen bilder från Tipsextra-tidens arenor, då de flesta fortfarande bar spår efter Leitch arkitektur i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Han hade ett finger med lite överallt och är en viktig del i den atmosfär som rådde runt fotbollen, men som nu är på väg att försvinna med ombyggnationer och många gånger helt nya arenor anpassade efter den nya tidens krav. Johnny Haynes Stand är ett fint exempel på Leitch arkitektur.

Men förutom det, så tycker jag ni kan förfaras över laget Fulhams oförmågor genom åren. Onekligen en klubb som haft stjärnor, men ändå aldrig lyckats.

Johnny Haynes, Englands landslagskapten som blev den förste att tjäna 100 pund i veckan och gjorde dessutom reklam för brylcreem. Står staty utanför Craven Cottage.

George Cohen, som kanske är den mest anonyme, men ack så stabile, lagmedlemmen i det England som vann VM 1966.

Alan Mullery, Bobby Robson, Graham Leggat… Ja, man så kan man hålla på och räkna upp spelare för spelare. Det intressanta är också att just ovan legendarer var samtida (med lite överlappningar), och ändå lyckades man inte.

Nostalgimorgon – uppe med tuppen presenterar:

Gåtan Fulham

Flest matcher för Fulham genom tiderna:

Johnny Haynes, 658 st (1952-70)

Eddie Lowe, 51 st (1950-63)

Les Barrett, 491 st (1965-77)

John Marshall, 467 st (1982-97)

George Cohen, 459 st (1956-69)

Frank Penn, 459 st (1915-34)

Äggröra

Består först och främst av en äggsmet stekt i smör. Därefter är det tydligen frivilligt att tillsätta vatten, grädde eller mjölk samt salt och peppar. Det fick jag höra på en fest i helgen. Man undrar ju om en äkta äggröreentusiast endast kör på ägg och smör eller om de spär ut..? Känns lite som ett ställningstagande jag inte är redo för. Har alltid varit ambivalent och ångestfylld inför livets stora ställningstaganden som vatten eller ej i Whiskyn, hårdrock eller synth, Noice eller Gyllene Tider, Jimmy Connors eller John McEnroe, Lars ”Laban” Arneson” eller Bob Houghton, Maradona eller Messi, wienerbröd eller kanelsnäcka… Svårt. Börjar med smör och ägg och sedan får vi se…


Premiär: Nostalgimorgon – uppe med tuppen

God morgon, för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen, finns nu Nostalgimorgon – uppe med tuppen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.

Sir Matt Busby tog Manchester United till storhet. Han skapade tre generationer av framgång, vilket är nästan omöjligt. Ambition, inspiration och karisma var ingredienser som fick United-lag att lyfta, om och om igen, förutom en sorglig dag i Munchen 1958.

Uppe med tuppen presenterar: Sir Matt Busby


Manchester U of the Eighties

Man U var inte lika magiska under 80-talet som efterföljande decennier, men de var fortfarande ett storlag med spelare som Bryan Robson, Norman Whiteside och Ray Wilkins. De fick bara till det så sällan. Old School Football har roat sig med att ta ut den bästa United-elvan under 80-talet.

Elvan


En magisk afton i Rotterdam – när Aston Villa vann Europacupen

Med en fantastisk förkrigshistoria har inte Aston Villa lyckats lika bra under andra halvan av 1900-talet och på 2000-talet. Men det har funnits magiska ögonblick, som när Dennis Mortimer fick lyfta Europacuppokalen efter en magisk afton i Rotterdam.

Äkta storhet kommer alltid åter och en magisk afton.


Nostalgi inför West Ham vs Leicester

Snart avspark på Upton Park. Intressant match mellan två lag som hade en bra premiär. Old School Football går tillbaka till 1972 och minns två stryktipsmatcher lagen emellan. På den tiden Leicester huserade på anrika Filbert Street.

Tipsextranostalgi från 1972


Frank Worthington – en levande legend

Frank Worthington var en superindividualist som levde ett hårt liv, med mycket klubbande, kvinnor, brustna äktenskap och partajande rent generellt. Men han var en gudabenådad fotbollslirare. Tyvärr vann han aldrig något och det blev endast åtta landskamper för England. En karriär som inte blev vad den kunnat bli.

Old School Football om Worthingtons livsöde


Skumfyllda kuddar från en svunnen tid

Old School Football gör ett litet dopp i läktarkultur från förr. På den tiden då alla fans kanske inte satt på därför avsedd plats enligt biljetten. De kanske inte ens hade en biljett och lyckades få en plats på spelarbänken istället. Kanske till och med i knä på en avbytare. Eller när Sheffield Wednesday försökte visa omtanke om sina fans bakdelar genom att lansera en skumfylld kudde, vilket givetvis missbrukades…

Kuddkrig och finns det hjärterum…


Sir Elton John i bålgetingkostym

Sir Elton John stod på Watfords ståplatsläktare som ung. Han blev klubbens ordförande och har numera också en läktarsektion uppkallad efter sig. Tillsammans med managern Graham Taylor tog han The Hornets (bålgetingarna) från den lägsta divisionen till den högsta på endast sex år. Värre än en Åshöjden-historia.

Det är dock inte alltid ett glamouröst jobb att vara popstjärna och försöka driva en fotbollsklubb. Som nyutnämnd styrelseledamot 1974 fick han genomföra en konsert i bålgetingkostym tillsammans med en ung Rod Stewart vars sång inte gick fram genom den svaga mikrofonen.

Old School Football har hela historien.