Chelsea på 80-talet var ett lag med fina traditioner, strulig ekonomi, huliganproblem och ack så få framgångar. Ligasegern 1955 var ett minne blott och dess trogna skara fans fick uppleva en balansgång på konkursen brant hot och en pendling mellan högsta- och andradivisionen. Däremot var det ingen självklarhet att hämta hem tre poäng på Stamford Bridge om ett storlag var på besök. Under perioder på 80-talet hade Chelsea ett ganska så kompetent gäng som på rätt dag kunde vinna mot alla. Och vem minns inte anfallstrion: Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie! Och sedan också Gordon Durie.
En klassisk centertank. Mr Chelsea på 80-talet. Klippet visar en match i FA-cupen 1989 där Chelsea (då i division 2) har svårt att besegra Barnsley, men tack vare fyra mål av Dixon tar man sig vidare. Matchen slutar 5-3 och Gordon Durie gör också ett mål. Samtliga mål är såväl vackra som äkta centerforwardsstrutar. Även gamla Stamford Bridge med ”The Shed” är en upplevelse som ingen företagssponsor skulle vilja vara med om…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Klämd mellan två osannolika eror av storhet fanns 70- och 80-talets Manchester United. Fortfarande ett storlag med pengar att köpa de allra dyraste, men ack så svårt att ta den där ligatiteln. Rätt många begåvade spelare passerade revy och Old School Football gav sig på uppgiften att ta ut en bästa-elva med 80-talsspelare:
80-talet för Manchester United var Bryan Robson. Varken mer eller mindre. Visserligen fanns där stjärnor som Ray Wilkins, Steve Coppell, Norman Whiteside med flera, men Robson var lagkapten och bäst. Managern Ron Atkinson köpte Bryan Robson från sin gamla klubb West Bromwich Albion för rekordsumman 1,5 miljoner pund 1981. Ett rekord som skulle stå sig i sex år!
Det blev även 90 landskamper för England.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett stycke engelsk historia skrevs i samband med dessa ord. Aston Villa – FC Bayern Munchen i Europacupfinalen 1982.
Onsdag var ju förr dagen då europacuper spelades. Ja, och även landslagskval, så att man slapp uppehåll i ligorna på helgerna och lördagar kunde avnjutas på samma sätt varje helg från och med augusti till maj. Nu är det inte så, längre…
Men för att hylla onsdagen och en äkta storhet, vars sovande pågått under stora delar av efterkrigstiden men som vaknade vid några magiska tillfällen i början av 80-talet, så kan det vara läge att läsa Old School Footballs artikel om Aston Villa och en magisk stund.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Tisdag, kanske den tyngsta dagen på veckan. Oftast lång och ännu en bra bit kvar till helg. Då krävs ett leende och tankarna går till Joe Mercer en manager som tog Manchester City till storhet, men också en spelare i Everton och Arsenal som tillhörde de allra främsta under en karriär som i mångt och mycket förstördes av andra världskriget.
Men framförallt tog han Manchester City från andradivisionen till ligaguld och en era som fram till nuvarande upplagor var den mest framgångsrika i Manchester Citys historia. Med hjälp av kollegan Malcolm Allison skapande han inte bara ett vinnande, utan framförallt ett underhållande lag. Allison skulle senare tillsammans den ambitiöse direktören Peter Swales ”kuppa” ut sittande ordförande och Joe Mercer.
Mercer skulle dock göra ett bejublat inhopp som övergångsförbundskapten efter att Sir Alf Ramsey fått sparken. Med ett leende och gentlemannens värdighet tog sig Mercer an allt, vilket också ledde till att han aldrig klagade. Inte ens efter den uppenbara utkuppningen i City. Joe Mercer – en av den engelska fotbollens stora nostalgiska apostlar och profiler.
Harry Dowd, Tony Book, Glyn Pardoe, Tommy Booth, Alan Oakes, Mike Summerbee, Colin Bell, Francis Lee, Neil Young och Tommy Coleman. Idel ädel fotbollsadel.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
En måndag i Yorkshire kan vara ganska så karg, särskilt i Sheffield. Den gamla stålstaden med två klassiska lag Sheffield United och Sheffield Wednesday. Lag som sällan nått upp till den nivå där de borde kunna vara. I slutet av 50-talet anlände en ung och ambitiös manager vid namn Harry Catterick till Sheffield Wednesday och på bara några år skulle han förvandla laget till en utmanare om ligatiteln.
Old School Football tog sig tillbaka till den tiden, då Catterick professionaliserade verksamheten från en låg nivå, där direktören Eric Taylor skötte allt från de administrativa sysslorna till taktiken. Ja, eller taktik och taktik. Han använde sig av en gammal RAF-officer som bokförde spelarnas ageranden och satte upp några taktiska regler de skulle hålla sig till. De var rätt enkla:
Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match för att inte bli petade.
Resultatet? Ja, inte så bra. De fanns forwards som sköt från halva plan för att nå upp till sin kvot av skott på mål.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon, Trevor Francis har inte bara avgjort Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF. Han blev också den förste spelaren över 1 miljon pund när han gick från Birmingham City till Nottingham Forest 1979. Den gamle ”Big Head” Brian Clough var dock en manager som ansåg att vissa saker kunde gå spelarna åt huvudet, så han fastställde övergångssumman till strax under miljonen. Dock kröp den snabbt över då agenter med mera skulle ha sitt.
Nonchalant och klädd för squash släntrade Clough in på presskonferensen, där övergången skulle presenteras, ungefär som om det var en högst ordinär dag i managerns liv. Francis fick heller inte så mycket uppmärksamhet därefter heller. Faktum var att den enda instruktionen som gavs den dyraste brittiske fotbollsspelaren genom tiderna var:
”Ge bara bollen till John Robertson, för han är en mycket bättre spelare än du.”
Brian Clough i ett nötskal. En manager med talets gåva och förmågan till oneliners som en Jose Mourinho (en modern Big Head) inte ens är i närheten av. Clough kommer vi återkomma till i denna blog, men njut först av artikel om Francis, John Robertson och Brian Clough samt varför Krister Kristensson i Malmö FF visste att hade han varit med, så hade Francis inte ens varit nära straffområdet och avgjort Europacupfinalen 1979.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett klipp om The Maverick och när Queens Park Rangers var som allra bäst säsongen 1975/76. Endast en poäng från ligatiteln, som till slut togs av Liverpool FC. Njut av Stan ”The Maverick” Bowles, men också Gerry Francis, Dave Thomas, Don Givens, Frank McLintock och Don Masson, för att nämna några. Dessutom lite om Bowles svårigheter med att passa in i det engelska landslaget.
God morgon! Lördag, utan Premier League. Vet inte riktigt vad man ska hitta på. Man blir lite rastlös, men då kan det vara läge att trösta sig med att ingen kan bli så rastlös som Stan Bowles. Fotbollsmagikern vars förmågor på plan vida översteg de allra flesta, men problem utanför plan resulterade i en medelmåttig karriär. Ja, ni känner igen er. Så många fotbollsmagiker har gått samma öde till mötes. Frank Worthington, George Best, Paul Gascoigne, Alan Hudson med flera.
”If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he would be all right.”
Ett citat Ernie Tagg, en manager som gav Bowles många chanser och såg alltid till att lämna lönekuvertet direkt till Bowles fru.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Staden är Englands näst största, men också stor sett ur Europeiska mått mätt. Ändå har Birmingham haft svårt att hävda sig i fotbollens värld i jämförelse med betydligt mindre städer som Liverpool, Manchester och varför inte Leeds, Newcastle, Derby och Nottingham. Ja, eller för den delen Ipswich och Norwich såväl som små grannorter som Wolverhampton och West Bromwich.
Visst, Aston Villa har ett grandiost förflutet. Kanske det allra största laget i slutet av 1800 och början av 1900-talet. Men efter andra världskriget har det varit mer tunnsått med endast en ligaseger och Europacupvinst som lysande undantag i en rätt bister pokaltillvaro. Men ändå, med tanke på stadens storlek, borde mer kunna krävas.
Värst är ändå Birmingham City – ett lag som nästan kan ge förlorarkultur ett ansikte.
Förlorarkultur kan dock vara rätt vackert och Birminghams historia är fascinerande. Många profiler har passerat revy. Men frågan kvarstår – när ska staden Birmingham ta sin rättmätiga plats i fotbollshistorien?
Good Old Brummagem av Harvey Andrews
1966 släppte den Birmingham-baserade singer/song writern Harvey Andrews en härligt nostalgisk deppig, men ändå lite positiv, låt om ett återvändande. Birmingham hade precis värvat Wolves forne demonmanager Stan Cullis och hyste vissa förhoppningar, vilka ganska snart skulle grusas… Men njut av låten.
Bobby Latchford – Hero of the Blues
Och så rockar vi loss lite i Nostalgimorgon – uppe med tuppens allsångsavsnitt med Brummagem-sånger! Bob Latchford – en dyrkad gammal centertank och Tipsextra-ikon. I Birmingham – hero of the Blues. Rock on! Ja, eller vad man säger…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ni kanske har hört fans håna managers vars öde är på väg att ta en ände med sparken. ”A taxi for…”, är uttrycket som funnits med sedan början på 60-talet. Till morgonkaffet tänkte jag ge bakgrunden till detta klassiska hån från läktarna.
1958 anlände en viss Johnny Carey till Everton FC i egenskap av manager. Liverpool-laget hade ett historiskt uselt femtiotal bakom sig och den vältalige gentlemannen Carey var mannen som skulle ta det gamla storlaget till en nivå där de hörde hemma. Han skulle ta titlar helt enkelt. Carey var irländare med förflutet som lagkapten i Manchester United. Med sin pipa förknippades han ofta som en fotbollsvärldens gentleman. Tyvärr räckte det inte i Everton, vars nya ordförande – den mäktige John Moores – krävde framgång nu. Careys lag fick aldrig riktig fart och i samband med ett möte i London 1961 klev Moores och Carey in i en taxi. När färden var över, så var inte Carey manager för Everton längre, trots att laget hamnat på femteplats räckte det föga för John Moores.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 