God morgon!

Polisonger var i början av 70-talet ett ställningstagande. Mot överhet och konventioner. För individualism och stjärnstatus. I dagens hårt individualiserade värld är det som en pipettklick i Stilla havet, men då var det upprörande för överheten och livgörande för de unga. Särskilt fotbollsspelare i stil med George Best och Frank Worthington med flera, vilka vägrade att inordna sig. I någonting.

Vid mitten av 1800-talet var dock polisonger en markering på att man tillhörde överheten. Tänk bara på alla bilder ni sett på generaler från amerikanska inbördeskriget (1861-1865).

Läs mer om polisonger och fotboll i Old School Football: Fotbollens berömda polisonger

Fotbollspolisonger

Fyra spelare som bar polisonger med värdighet under första halvan av 70-talet. En fluga som dock avstannade i slutet på decenniet till förmån för stort, fluffigt, permanentat hår – The Perm. Men det får vi återkomma till senare.

Terry Conroy, Stoke

Irländaren som kunde skapa en chans av ingenting och är för evigt inskriven i Stokes stolta historia, då han var den som gjorde första målet när The Potters vann ligacupen 1972 i final mot Chelsea.

Malcolm McDonald, Newcastle

Super Mac var ett monster framför mål och öste in mål i Fulham, Luton, Newcastle, Arsenal och så gjorde han nio matcher för Djurgården 1979, där det bara blev två mål. Hann även med 14 landskamper för England.

Frank Worthington, Leicester City

Eleganten som aldrig tvekade om sin extrema individualism. Lika lysande på plan, lika hopplös utanför och allt resulterade i noll titlar. Ägnade också en sommar åt att göra några matcher med Mjällby AIS, vilket aldrig kommer att glömmas på Lister-landet med omnejd.

Läs även om Frank Worthington i Old School Football (Svenska Fans).

Alfie Conn JR, Tottenham Hotspurs

En annan individualist var Alfie Conn junior som blev Spurs legendariske manager Bill Nicholsons sista stora värvning 1974. Också en av de sämsta, då Nicholson ångrade sig nästan direkt. Skotten var en trixig dribbler, men höll inte måttet och var inte alls lika bra som pappan Alfie Conn senior en gång i tiden. Senior var för övrigt skallig, medan Junior hade ligans kanske ymnigaste hårsvall i kombination med polisonger som Arvid Qvist (se nedan) skulle varit imponerad över. Spurs-fansen gillade dock Conn Junior, som också blev den första spelaren efter andra världskriget att representera båda Glasgow-antagonisterna Rangers och Celtic.

1800-talets polisonger

En etablerad polisongelit (nåja, general Pope fuskade lite) i form av fyra berömda generaler under amerikanska inbördeskriget. Från vänster skådar vi ansiktsbehåring för generalerna John Pope (Nordstaterna), James Longstreet (Sydstaterna), Robert E. Lee (Sydstaterna) och Ambrose Burnside (Nordstaterna).

Amerikanska inbördeskriget var en kamp mellan det agrara södern där slavarbetskraft var en central del av ekonomin och det industrialiserade norr, där man ville förbjuda slaveriet.

Av ovan herrar kan man lyfta fram det taktiska snillet general Lee, som var en form av överbefälhavare för sydstaterna och James Longstreet var en av hans närmaste och viktigaste generaler. Ambrose Burnside gjorde efter kriget en politisk karriär. Ett krig som blev det första riktigt storskaligt blodiga kriget som senare skulle överträffas av det nästan absurt fruktansvärda första världskriget i Europa (1914-1918). Och ja, det är efter Burnsides imponerande ansiktsbehåring som benämningen sideburns kommer.

I den svenska polisongeliten från 1800-talet finner vi Arvid Qvist som gick ett sorgligt öde till mötes i brännvinskriget i Eksjö i slutet av 1800-talet. En annan form av krigföring utan kanoner, men väl med anklagelser om illegal spritförsäljning och ett dystert öde.

Läs mer: Brännvinskriget i Eksjö

Nostalgimorgon – uppe med tuppen

Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.