God morgon! Söndag idag och då är det lätt att hänfalla åt gamla tankar om hur det kändes varje söndag morgon när man vaknade och alla resultat var klara. Ofta i en riktning som man inte riktigt gillade. Bakis får därmed en helt annan innebörd.
Osvaldo Ardiles och Ricardo Villa är två giganter som ofta var orsaken till hur söndagen skulle tolkas. Åtminstone fram till Falklandskriget.
Idag sänder vi en tanke till superindividualisten Frank Worthington. Mannen vars fotbollsegenskaper var så unika att medspelarna lämnade bollen till honom och sedan var det bara att vänta tills de fick den tillbaka. Om de fick den tillbaka… Worthington var född på rätt ställe i rätt tid, då slutet av 60-talet och början av 70-talets anda passade som handen i handsken. Iögonfallande och extrovert klädstil, en partyintensitet som skulle få de flesta att duka under bara efter några veckor samt en hejdlös lössläppthet. När han inte klarade den medicinska undersökningen hos Liverpool FC sa Bill Shankly att han skulle ta det lugnt i några veckor och sedan komma tillbaka. Worthington begav sig till Mallorca och var uppe dag och natt. Det gick åt skogen även vid den andra undersökningen.
Under en sommar i Mjällby ute på Listerlandet, förförde han, festade och låg på stranden. Däremellan gjorde han en del mål och drog på sig parkeringsböter (flest böter i södra Sverige den sommaren).
Ett magiskt ögonblick när Worthington spelade för Bolton Wanderers (det hann bli en del klubbar…)
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett klipp som sammanfattar en gigant som tog Manchester United från en medioker tillvaro till fotbollsvärldens tron. Värt att ägna några minuter en fredag eftermiddag.
Chelsea på 80-talet var ett lag med fina traditioner, strulig ekonomi, huliganproblem och ack så få framgångar. Ligasegern 1955 var ett minne blott och dess trogna skara fans fick uppleva en balansgång på konkursen brant hot och en pendling mellan högsta- och andradivisionen. Däremot var det ingen självklarhet att hämta hem tre poäng på Stamford Bridge om ett storlag var på besök. Under perioder på 80-talet hade Chelsea ett ganska så kompetent gäng som på rätt dag kunde vinna mot alla. Och vem minns inte anfallstrion: Pat Nevin, Kerry Dixon och David Speedie! Och sedan också Gordon Durie.
En klassisk centertank. Mr Chelsea på 80-talet. Klippet visar en match i FA-cupen 1989 där Chelsea (då i division 2) har svårt att besegra Barnsley, men tack vare fyra mål av Dixon tar man sig vidare. Matchen slutar 5-3 och Gordon Durie gör också ett mål. Samtliga mål är såväl vackra som äkta centerforwardsstrutar. Även gamla Stamford Bridge med ”The Shed” är en upplevelse som ingen företagssponsor skulle vilja vara med om…
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Klämd mellan två osannolika eror av storhet fanns 70- och 80-talets Manchester United. Fortfarande ett storlag med pengar att köpa de allra dyraste, men ack så svårt att ta den där ligatiteln. Rätt många begåvade spelare passerade revy och Old School Football gav sig på uppgiften att ta ut en bästa-elva med 80-talsspelare:
80-talet för Manchester United var Bryan Robson. Varken mer eller mindre. Visserligen fanns där stjärnor som Ray Wilkins, Steve Coppell, Norman Whiteside med flera, men Robson var lagkapten och bäst. Managern Ron Atkinson köpte Bryan Robson från sin gamla klubb West Bromwich Albion för rekordsumman 1,5 miljoner pund 1981. Ett rekord som skulle stå sig i sex år!
Det blev även 90 landskamper för England.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Ett stycke engelsk historia skrevs i samband med dessa ord. Aston Villa – FC Bayern Munchen i Europacupfinalen 1982.
Onsdag var ju förr dagen då europacuper spelades. Ja, och även landslagskval, så att man slapp uppehåll i ligorna på helgerna och lördagar kunde avnjutas på samma sätt varje helg från och med augusti till maj. Nu är det inte så, längre…
Men för att hylla onsdagen och en äkta storhet, vars sovande pågått under stora delar av efterkrigstiden men som vaknade vid några magiska tillfällen i början av 80-talet, så kan det vara läge att läsa Old School Footballs artikel om Aston Villa och en magisk stund.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
Tisdag, kanske den tyngsta dagen på veckan. Oftast lång och ännu en bra bit kvar till helg. Då krävs ett leende och tankarna går till Joe Mercer en manager som tog Manchester City till storhet, men också en spelare i Everton och Arsenal som tillhörde de allra främsta under en karriär som i mångt och mycket förstördes av andra världskriget.
Men framförallt tog han Manchester City från andradivisionen till ligaguld och en era som fram till nuvarande upplagor var den mest framgångsrika i Manchester Citys historia. Med hjälp av kollegan Malcolm Allison skapande han inte bara ett vinnande, utan framförallt ett underhållande lag. Allison skulle senare tillsammans den ambitiöse direktören Peter Swales ”kuppa” ut sittande ordförande och Joe Mercer.
Mercer skulle dock göra ett bejublat inhopp som övergångsförbundskapten efter att Sir Alf Ramsey fått sparken. Med ett leende och gentlemannens värdighet tog sig Mercer an allt, vilket också ledde till att han aldrig klagade. Inte ens efter den uppenbara utkuppningen i City. Joe Mercer – en av den engelska fotbollens stora nostalgiska apostlar och profiler.
Harry Dowd, Tony Book, Glyn Pardoe, Tommy Booth, Alan Oakes, Mike Summerbee, Colin Bell, Francis Lee, Neil Young och Tommy Coleman. Idel ädel fotbollsadel.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
En måndag i Yorkshire kan vara ganska så karg, särskilt i Sheffield. Den gamla stålstaden med två klassiska lag Sheffield United och Sheffield Wednesday. Lag som sällan nått upp till den nivå där de borde kunna vara. I slutet av 50-talet anlände en ung och ambitiös manager vid namn Harry Catterick till Sheffield Wednesday och på bara några år skulle han förvandla laget till en utmanare om ligatiteln.
Old School Football tog sig tillbaka till den tiden, då Catterick professionaliserade verksamheten från en låg nivå, där direktören Eric Taylor skötte allt från de administrativa sysslorna till taktiken. Ja, eller taktik och taktik. Han använde sig av en gammal RAF-officer som bokförde spelarnas ageranden och satte upp några taktiska regler de skulle hålla sig till. De var rätt enkla:
Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match för att inte bli petade.
Resultatet? Ja, inte så bra. De fanns forwards som sköt från halva plan för att nå upp till sin kvot av skott på mål.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
God morgon, Trevor Francis har inte bara avgjort Europacupfinalen 1979 mot Malmö FF. Han blev också den förste spelaren över 1 miljon pund när han gick från Birmingham City till Nottingham Forest 1979. Den gamle ”Big Head” Brian Clough var dock en manager som ansåg att vissa saker kunde gå spelarna åt huvudet, så han fastställde övergångssumman till strax under miljonen. Dock kröp den snabbt över då agenter med mera skulle ha sitt.
Nonchalant och klädd för squash släntrade Clough in på presskonferensen, där övergången skulle presenteras, ungefär som om det var en högst ordinär dag i managerns liv. Francis fick heller inte så mycket uppmärksamhet därefter heller. Faktum var att den enda instruktionen som gavs den dyraste brittiske fotbollsspelaren genom tiderna var:
”Ge bara bollen till John Robertson, för han är en mycket bättre spelare än du.”
Brian Clough i ett nötskal. En manager med talets gåva och förmågan till oneliners som en Jose Mourinho (en modern Big Head) inte ens är i närheten av. Clough kommer vi återkomma till i denna blog, men njut först av artikel om Francis, John Robertson och Brian Clough samt varför Krister Kristensson i Malmö FF visste att hade han varit med, så hade Francis inte ens varit nära straffområdet och avgjort Europacupfinalen 1979.
Nostalgimorgon – uppe med tuppen är för dig som gillar morgonritualer och blir heligt förbannad om tidningen inte ligger i brevlådan vid sexsnåret på morgonen. Varje dag, året runt, finns det en artikel om fotbollsnostalgi – mest engelsk – och kanske ibland också lite aktualiteter. Jag kommer blanda friskt mellan redan publicerade artiklar på Old School Football, Tippastryktipset.nu eller andra ställen. Och ibland helt nya, men fokus är passionen till fotboll som den var, är och kanske kan bli. För vanedjur med känsliga morgonrutiner.
skribentper 